Babylonien: Alla skulle lyda drakdödarens folk
Av alla stormakter som hotade det lilla judiska riket under biblisk tid blev Babylonien det mest föraktade. Efter babyloniernas seger år 586 f Kr deporterades judarna till ett rike som dominerade området mellan Persiska viken och Medelhavet.
Babylonskt nyårsfirande vid Ishtarporten.
Med ett fruktansvärt brak föll muren samman. Röken hann knappt lägga sig innan soldater beväpnade med skarpslipade svärd och spjut rusade in i staden och våldsamma strider bröt ut i Jerusalems trånga gränder. Böner om nåd blandades med segerrusiga vrål från de anfallande krigarna.
Efter 18 månaders belägring hade den babyloniske härskaren Nebukadnessar II tröttnat på att vänta. Genom ihärdig beskjutning med kastmaskiner och med hjälp av tunnlar i marken krossade hans trupper år 586 f Kr det judiska folkets huvudstad.
Judarna deporteras från Jerusalem
Sedan Jerusalem skövlats och plundrats och garnisonens försvarande soldater huggits ner föstes de överlevande invånarna ihop för att deporteras. Nebukadnessar beordrade att kung Sidkias barn skulle dödas och lät sedan sticka ut hans ögon.
Elva år tidigare hade samme Sidkia, som var ättling till den legendariske judiske kungen David, upphöjts till kung över Juda rike av just Nebukadnessar.
Sidkia blev dock inte den lydkonung som den babyloniske härskaren hade hoppats på och straffades nu för sin olydnad. Efter tortyren och skändningen fördes han bort i fångenskap som en knäckt man utan livsvilja och framtid.
Därefter lät Nebukadnessar sortera ut stadens ledande män med kvinnor och barn. Ämbetsmän, präster, hantverkare, smeder, krigsledare med flera ingick i denna kategori av olyckliga själar som fick sina armar och halsar bundna. Kvar i den osande askan av en stad i ruiner stod bara trashankarna och de fattiga.
Det babylonska rikets storhetstid var 1792–539 f kr.
Som en lång orm slingrade sig fångtransporten genom öknen. Nebukadnessar gladde sig åt sin seger och mängden av judiska fångar. Det judiska folket var knäckt, deras heliga stad förstörd och befolkningen deporterad. Det rådde ingen tvekan om att Marduk hade besegrat Jahve. Nyheten spred sig som en löpeld genom det babyloniska riket.
Stormakten Babylonien
Babylonien var en stormakt vid Eufrat i södra Mesopotamien som från omkring år 2000 till 539 f Kr satte sin prägel på området. Den babyloniska civilisationen var på sin tid den främsta i Mesopotamien. Den grekiske historieskrivaren Herodotos beskriver imponerad staden Babylons tempel och höga försvarsmurar, vackra gator, parker och palats.
Det är en bild som senare bekräftats av arkeologin. Babylonien med dess centrala stad Babylon präglades av en välmående ekonomi med politisk stabilitet. Riket utgjorde en viktig förbindelselänk mellan Egypten, Indien, Iran och Syrien-Palestina.
Babyloniska diplomater bemöttes med smickrande respekt vart de än reste. Den blomstrande ekonomin stimulerade kultur, konst och vetenskap. Babyloniernas djupa kunskaper inom astronomi och matematik var epokgörande inom vetenskapen.
Nebukadnessars erövringar
Bibelns bild av Babylon är dock en annan. Nebukadnessars erövring och förstörelse av Jerusalem var en katastrof som satte djupa spår i det judiska folkets minne och identitet. Två gånger besegrade han judarna.
Första gången var 597, då merparten av den judiska befolkningen deporterades till Babylonien medan huvudstaden lämnades i fred med Sidkia som lydkonung. Andra gången var 586, då staden Jerusalem med dess tempel förstördes.
Berättelsen om hur Marduk (till höger) besegrade Tiamat användes som propaganda.
Babylonska fångenskapen
I Gamla testamentet spelar denna tid av babylonisk fångenskap, som uppskattas till cirka 70 år, en central roll. Profeten Hesekiel, som befann sig i exil, hade visioner av hur judarna samlade sig och återtog sitt förlorade land.
I dag vet historikerna att Bibelns negativa bild av vistelsen i Babylonien inte är helt korrekt. Judarna var inte i fångenskap under hela exilen. De fick ha sina egna bosättningar och utöva yrken. De fick däremot inte lämna riket.
Babylonien var en militär stormakt vars framgångar inom både krig och fredliga näringar till viss del låg i dess religiösa världsbild. Med hjälp av religion och myter vann den nya tidens härskare legitimitet.
Marduk besegrade Tiamat
Någon gång mellan 1700 och 1100 f Kr tillkom i Babylonien en berättelse som hette Enuma elish. Titeln betyder ungefär ”när ovan” och kommer av diktens två inledande ord.
Diktverket beskriver gudarnas tillblivelse, hur split uppstod inom de gudomligas krets och hur en uppkomling vid namn Marduk dräpte Tiamat, gudarnas moder, som var en kvinna i en drakes gestalt. Efter att ha dödat Tiamat skapade hjälten världen genom att stycka hennes jättelika kropp.
Det var en myt som inspirerats av gamla sumeriska berättelser. Men till skillnad från de sumeriska berättelserna, som både syftade till att underhålla och ge andlig ledning, hade Marduk en klar politisk betydelse.
Han var Babylons skyddsgud och det fanns inte ett barn i det babyloniska storriket som inte hade hört talas om hur han besegrade Tiamat, kaosdraken. Det handlade om babylonisk krigspropaganda.
Babylonien krävde underkastelse
Berättelsen om Marduk som dräper den stora draken propagerade för babylonisk överhöghet. Myten legitimerade Babylons makt i det politiskt oroliga tvåflodslandet vid Eufrat och Tigris.
Precis som gudarna tvingades underkasta sig Marduk skulle andra riken ställa sig under babylonisk överhöghet. Eftersom det judiska riket och dess olydige regent vägrat göra detta straffades de nu med utplåning, tortyr och fångenskap för befolkningen.
Rekonstruktion av hur de hängande trädgårdar som Nebudkadnessar II lät bygga kan ha sett ut.
Ishtarporten
Den som ville bege sig in i det mäktiga babyloniska rikets främsta stad Babylon fick inte vara räddhågad. Den magnifika ingången, kallad Ishtarporten efter dess skyddsgudinna, bevakades av flera hundratals lejon, tjurar och drakar med långsmala ormhalsar.
Även om de var uthuggna i sten respektive målade på den fint polerade blåa ytan var de i högsta grad levande för invånarna: odjuren höll stadens fiender borta. Men så förde porten ju också besökaren rakt in i det babyloniska rikets hjärta.
Genom Ishtarporten ledde en processionsgata, som förband Marduks tempel inne i staden med Akitutemplet utanför murarna. En gång om året slingrade sig en lång procession av människor mellan de båda heliga platserna och passerade genom Ishtarporten och förbi dess mytologiska väktare.
På detta sätt firade folket årligen Marduks och Babyloniens fortsatta herravälde över Mesopotamien, den civiliserade världen enligt babyloniernas syn.
Kudurru markerade gränsen
Ishtarporten och Mardukmyten visar hur medvetna babylonierna var om sin förstarangsställning i regionen. På liknande sätt som fabeldjur vaktade rikets huvudstad placerade man bildstenar, så kallade kudurru, runt om i riket som gränsmarkörer.
En sådan bildsten från Nebukadnessar I:s tid, numera på British Museum i London, framställer bland annat en bågskytt som till hälften är skorpion och till hälften människa. Detta människomonster stod som en sinnebild för den mäktige kungen, han som såg till att rikets gränser inte överträddes av fiender.
Intogs av assyrier och perser
Det hjälpte dock inte, även Babylonien föll. Flera gånger faktiskt. Omkring 900 till cirka 600 var Babylonien tidvis under assyriskt styre och 539 f Kr erövrades Babylonien av perserna.
Efter att Babylonien fallit återvände många av judarna till sitt hemland för att bygga upp Jerusalem och dess tempel på nytt. Även om livet återvände till judarnas heliga stad glömde de aldrig tiden av landsförvisning i det mäktiga Babylonien.