Aztekernas jaguarkrigare offrade krigsfångar till gudarna

Alla azteker skulle lära sig slåss

Det aztekiska imperiet var uppbyggt på krig och blod. Hela samhället genomsyrades av krigarkulturen.

Alla pojkar skulle lära sig att strida, vilket markerades när den nyfödde var bara fyra dagar gammal, då han fick en pil och en sköld i present.

Vapnen och moderkakan grävdes ned på en plats som låg i riktning mot aztekernas fiender.

Vid 15 års ålder sattes adliga aztekiska pojkar i en calmécac, en mili­tär­akademi där man förutom att under­visa i krigskonst även utbildade blivande officerare i religion och astrologi.

Barn till bönder, hantverkare och handelsmän fick nöja sig med att gå på en telpochcalli, en krigarskola där man lärde tonåringarna att använda vapen och härdade deras kroppar. Undervis­ningen på en telpochcalli var både hård och ansträngande.

Officerare och krigsveteraner lärde ynglingarna att blint lyda order och strida med svärd, skjuta pilbåge och hantera en atlatl, en slunga att kasta spjut med.

Förutom att genomgå en militär utbildning fick de unga männen arbeta för det aztekiska samhället under sin utbildning.

I huvudstaden Tenochtitlán sopades gator och torg av unga rekryter från stadens många militärskolor.

De unga rekryterna fick även i uppgift att ta hand om odlingarna på de många artificiella småöarna runt huvudstaden. En av de tyngsta arbetsuppgifterna var att gräva de kanaler på vilka stadens invånare kunde segla.

För att rekryterna skulle bli starka fick de också släpa ved från skogen in till staden.

Varje dag lades ett extra vedträ på elevens rygg för att se om han ”skulle göra bra ifrån sig i krig när det blev tid för det”, står det i den spanska Mendoza­kodexen från 1500-talet, som i ord och bild återger aztekernas berättelser om vardagen och stora bedrifter.

Bålfest skapade kåranda

Varje bostadsområde i Tenochtitlán hade sin egen telpochcalli, vilket innebar att den unge rekryten kunde äta hemma hos sina föräldrar.

Alla dygnets övriga timmar förväntades han däremot tillbringa på skolan tillsammans med alla de andra rekryterna.

Efter att ha tränat och arbetat en hel dag gick pojkarna och badade. Därefter färgade de kroppen svart och tog på sig en kappa gjord av nät.

Så snart solen gick ned tände de eldar och dansade och sjöng tills långt efter midnatt.

Bålfesterna var till för att ynglingarna skulle knyta an till var­andra. Man ville emellertid skapa kåranda utan att det hela urartade till fylleri, så alla alko­hol­haltiga drycker var förbjudna.

En krigar­aspirant som ertappades med att dricka octli, jäst agavesaft, riskerade dödsstraff ge­nom att misshandlas till döds eller genom hängning.

Fysisk bestraffning hörde på det hela taget till vardagen på krigar­skolorna. För mindre förseelser fick olydiga rekryter långa kaktustaggar instuckna i öronen, brös­tet, låren och vaderna.

Olydiga förödmjukades

Kvinnligt umgänge var tillåtet, men rekryterna fick under inga som helst omständigheter sova tillsammans med en flickvän eller en gift älskarinna.

Bröt en ung man mot denna regel konfiskerade man hans smycken och klippte av hans hårlock i nacken. Straffen utdelades alltid offentligt, så att den skyldige tvingades att se sig förödmjukad inför alla sina kamrater.

Illustrationer i Codex Florentinus, ett annat spanskt verk från slutet av 1500-talet som illustrerar aztekernas livsvillkor, visar vad som kunde hända med en rekryt som bröt mot regeln om att alla måste övernatta på skolan.

På en illustration slår en lärare en pojke i huvudet med ett vedträ för att han smitit iväg från skolan tillsammans med en prostituerad.

En annan ung man, som i hemlighet levde med en kvinna, ”slogs med en tallpinne tills han svimmade. De brände hans huvud med eld tills det rök från hans kropp och det bildades blåsor på huden. När de fått honom att svimma knuffade de omkull honom. Han ålade sakta iväg, slingrande från ena sidan till den andra. Förvirrad drog han sig till­baka för all framtid. Aldrig mer skulle han sjunga och dansa med de andra”, står det att läsa i Mendozakodexen.

Redan under rekryternas utbildning togs de med på slagfältet. Oftast hjälpte de till med att bära vapen och utrustning.

Det var en viktig uppgift, eftersom aztekerna hade vare sig vagnar, hästar eller dragdjur. När rekryten fyllde 20 år var tiden inne för att han själv skulle dra i fält med vapen i hand.

Som regel kom chansen snabbt, för aztekerna låg ­ständigt i krig med sina grannriken.

Varje aztekisk regent med självrespekt inledde till exempel sin regeringstid med ett snabbt krig för att ge prov på styrka och handlingskraft.

Rekryterna sjöng om döden

När rekryterna skulle strida för första gången fick de extra hjälp. Många föräld­rar betalade nämligen en rutinerad krigare för att vara mentor och hjälpa deras son att överleva sitt första fälttåg.

Mentorerna betalades med god mat, dryckes­varor och allehanda lyxföremål. Adliga officersaspiranter som skulle ge sig ut i krig för första gången kunde dessutom skaffa sig ett försprång genom att betala för extra undervisning av erfarna jaguarkrigare.

Arméns avmarsch lär ha varit en överväldigande upplevelse för de nya krigarna. Armén bestod sällan av färre än åttatusen man, så kolonnen med krigare två och två i bredd var minst sex kilometer lång.

Kom tätt inpå jaguarkrigaren:

På väg till slagfältet sov krigarna under bar himmel. Endast äldre, erfarna krigare övernattade under ett tak av vass­mattor. Medan nattmörkret sänkte sig brast rekryterna ut i sång:

”Det finns ingenting som att dö i krig, det finns ingenting som en blomstrande död. Den behagar livgivaren”, löd en av texterna som de fick lära sig i skolan.

Ändå var det med lika delar nervositet och förväntan som rekryterna närmade sig fienden. Å ena sidan riskerade de en plågsam död, å andra sidan gav kriget dem chansen att nå samhällets topp.

En aztek som föddes som bondeson var dömd att vara bonde för tid och evighet om han inte utmärkte sig i strid. Gav rekryten prov på goda färdigheter på slagfältet kunde han avancera och slutligen upptas i jaguarkrigarnas adelsstånd.

För aztekerna var det viktigaste med kriget att ta krigsfångar, och i jakten på fångar var det alltid jaguarkrigarna som gick i första ledet.

Slagets första krigs­fånge offrades på slagfältet, där hans bröst skars upp med en rakbladsvass kniv av obsidian och hans ännu bultande hjärta hölls upp över jaguarkrigarens huvud.

När denna ritual till krigsgudens ära hade genomförts kastade sig hela armén över ­fienden. Oavsett hur starka mot­ståndare armén mötte betraktades det som klumpigt att döda fienden; så viktiga var krigsfångarna.

När fiendearmén kapitulerade plundrades deras stad, varefter de viktigaste templen brändes ned.

Aztekerna avrättade emellertid sällan motståndarnas kung eller adliga. I stället tvingade de dem att underkasta sig aztekernas kung och betala en årlig tribut.

Direkt efter segern sändes en budbärare till Tenochtitlán för att informera aztekernas kung om hur många soldater som hade stupat i striden och hur många krigsfångar armén hade tagit.

Fångarna skulle offras i Tenochtitláns tempel och blidka gudarna, så att de gjorde så att solen gick upp, regnet föll och inget ont drabbade rikets invånare.

Tappra krigare fick kakaobönor

Hemkomsten till Tenochtitlán var triumfatorisk. Hela staden hyllade armén. Nya krigare som hade utmärkt sig i strid belönades frikostigt.

Om en ung rekryt hade tagit sin första krigsfånge kom det stora ögonblicket då han som ett tecken på att han därmed kunde kalla sig tlamani, tillfångatagare, tilläts sätta upp håret i en tofs på huvudet.

Därefter fick de unga krigarna ansiktet målat rött med ockra och trädde fram inför kungen, som gav dem en fin krigarkappa med en skorpion på ryggen.

På så vis skildes tlamanin från övriga krigare, som bar enfärgade dräkter.

För två eller tre fångar delade kungen ut hedersbetygelser som en vacker sköld, guldfigurer, öron- och läppsmycken samt kakao­bönor, som kunde användas som betalningsmedel i hela riket.

Krigare som hade tagit så många som fyra fångar, antingen under samma fälttåg eller under flera på varandra följande fälttåg, gav kungen en orange och svart kappa. Därefter upptogs de i jaguarkrigarnas förnämliga orden.

Nu fick den nyblivne jaguarkrigaren adliga privilegier. Han fick till exempel lov att bära färggranna kläder och dekorera sig med stora mängder öron- och läppsmycken. Som en extra förmån ­tilläts han bygga ett fint hus och dricka alkohol på offentliga platser.

Jaguarkrigaren blev inbjuden till mål­tider i det kungliga palatset och fick till och med ha på sig sandaler i de förnämliga gemaken.

Dessutom fick han lov att ha älskarinnor samt äta människokött från offrade krigsfångar, en delikatess förbehållen samhällets absoluta toppskikt.

Om jaguarkrigaren fick en son upptogs pojken i en calmecac och utbildades tillsammans med övriga adelsfamiljers barn till officerare i armén. Därmed var familjens framtid säkrad.

I fredstid fungerade jaguarkrigarnas orden som Tenochtitláns polisstyrka när kungen behövde stävja otillåtna aktiviteter i huvudstaden.

När armén återigen drog ut i krig marscherade jaguarkrigarna längst fram.

På slagfältet höjde de med sitt mod, sin styrka och sin skickliga vapenhantering moralen i hela armén och tog även fångar.

Låtsaskrig skulle skaffa blod

I generationer gjorde jaguarkrigarna det aztekiska imperiet starkt. Till slut blev de så fruktade att aztekerna fick svårt att hitta fiender att kriga mot.

Då fick en annan metod tas i bruk för att säkra till­gången på krigsfångar till blodsoffer.

Metoden, som kallades blomsterkrig, gick ut på att aztekerna kom överens med en eller flera grannstater om att träffas på ett slagfält och utkämpa ett slags ”vänskapskrig”.

Parterna enades om hur många soldater som fick delta och bestämde att vinnarna fick ta med sig krigsfångarna hem och offra dem.

Först när de spanska conquistadorerna kom till Mexiko med sina skjutvapen, rustningar av stål samt hästar mötte ja­guarkrigarna sina övermän.

På mindre än tre år dukade Centralamerikas i särklass starkaste krigsmakt och deras fruktade jaguarkrigare under.