Året är 1520 och spanska soldater står för allra första gången ansikte mot ansikte med aztekiska krigare på ett slagfält i Mexiko, en upplevelse som etsar sig fast för evigt i spanjorernas minne:
”Åsynen av azteker uppställda i stridsformation är något av det vackraste som finns. Krigarna håller fast formationen på ett fullständigt unikt vis och är dessutom mycket stiliga. Bland dem finns extraordinärt modiga män med stor beslutsamhet”, berättar en anonym spansk soldat.
”Jag såg en av dem försvara sig mot två snabba ryttare, en annan mot tre eller fyra. När de spanska kavalleristerna inte kunde döda honom kastade en annan ryttare i desperation sin lans efter azteken. Krigaren greppade lansen i luften och fortsatte strida i över en timme innan två infanterister lyckades såra honom med pilar.”
Före de spanska conquistadorernas ankomst var aztekernas armé den absolut starkaste i Centralamerika.
På knappt 200 år, från år 1325 till år 1520, utvecklades det aztekiska imperiet från en obetydlig stadsstat till regionens supermakt.
I spetsen för den disciplinerade och välorganiserade armén stod särskilt modiga krigare med heltäckande dräkter av jaguarskinn, de så kallade jaguarkrigarna.
Bara åsynen av dem fick andra stammar att darra av skräck.
Jaguarkrigarna var inte bara orädda och skoningslösa i strid. Deras egentliga uppgift var att ta krigsfångar, som offrades åt gudarna på ett fruktansvärt vis.

Jaguarer, pumor och vargar offrades till aztekernas gudar.
Djungelns jägare gav krigarna styrka
Jaguaren var aztekernas viktigaste symbol för styrka, makt och mod. Amerikas största kattdjur kan med sina vassa klor och sitt kraftfulla bett nedlägga bytesdjur som väger tre gånger så mycket som det själv. Av denna anledning tillbads rovdjuret.
Aztekerna upphöjde jaguaren till en gud vid namn Tezcatlipoca, som förutom att vara krigskonstens gud även var natthimlens, orkanernas och den svarta obsidianens gud. Bergarten obsidian användes till spjutspetsar.
I Tezcatlipocas tempel ställde aztekerna fram mat till jaguarguden, men arkeologiska fynd visar att rovdjuren även offrades åt regnguden Tlaloc och stadens skyddsgud Huitzilopochtli. Jaguarkrigarna tog på sig djurets skinn för att skrämma fienden på slagfältet.
Alla azteker skulle lära sig slåss
Det aztekiska imperiet var uppbyggt på krig och blod. Hela samhället genomsyrades av krigarkulturen.
Alla pojkar skulle lära sig att strida, vilket markerades när den nyfödde var bara fyra dagar gammal, då han fick en pil och en sköld i present.
Vapnen och moderkakan grävdes ned på en plats som låg i riktning mot aztekernas fiender.
Vid 15 års ålder sattes adliga aztekiska pojkar i en calmécac, en militärakademi där man förutom att undervisa i krigskonst även utbildade blivande officerare i religion och astrologi.
Barn till bönder, hantverkare och handelsmän fick nöja sig med att gå på en telpochcalli, en krigarskola där man lärde tonåringarna att använda vapen och härdade deras kroppar. Undervisningen på en telpochcalli var både hård och ansträngande.
”Det finns ingenting som att dö i krig, det finns ingenting som en blomstrande död. Den behagar livgivaren”. Aztekisk krigssång.
Officerare och krigsveteraner lärde ynglingarna att blint lyda order och strida med svärd, skjuta pilbåge och hantera en atlatl, en slunga att kasta spjut med.
Förutom att genomgå en militär utbildning fick de unga männen arbeta för det aztekiska samhället under sin utbildning.
I huvudstaden Tenochtitlán sopades gator och torg av unga rekryter från stadens många militärskolor.
De unga rekryterna fick även i uppgift att ta hand om odlingarna på de många artificiella småöarna runt huvudstaden. En av de tyngsta arbetsuppgifterna var att gräva de kanaler på vilka stadens invånare kunde segla.
För att rekryterna skulle bli starka fick de också släpa ved från skogen in till staden.
Varje dag lades ett extra vedträ på elevens rygg för att se om han ”skulle göra bra ifrån sig i krig när det blev tid för det”, står det i den spanska Mendozakodexen från 1500-talet, som i ord och bild återger aztekernas berättelser om vardagen och stora bedrifter.
Strikt hierarki styrde aztekerna i strid
Den aztekiska armén var uppbyggd som en pyramid. I dess topp hade några få militära ledare kommandot över fotfolk och specialstyrkor med olika roll och funktion på slagfältet.

Kungen
Kungen var arméns högsta befälhavare. Han drog ofta ut i fält med sina soldater.

Generalerna
Fyra generaler utgjorde kungens Högsta råd, som hjälpte honom med strategiska beslut. De var högt uppsatta adliga, ofta kungens bröder.

Officerare
De kom från adliga familjer och hade gått tio år på en särskild militärakademi för enbart adeln. De skulle oförskräckt omsätta generalernas order till handling.

Meniga
Bönder, hantverkare och handelsmän utgjorde arméns bågskyttar, stenslungare och spjutkastare. Om en menig krigare tog en krigsfånge fick han högre status än övriga meniga.

Bärare
Så kallade tlamemeh fraktade soldaternas vapen och förnödenheter när de drog i fält. Tlamemehkåren bestod dels av vuxna, dels av tonåringar från det aztekiska imperiets obligatoriska krigarskolor.
Bålfest skapade kåranda
Varje bostadsområde i Tenochtitlán hade sin egen telpochcalli, vilket innebar att den unge rekryten kunde äta hemma hos sina föräldrar.
Alla dygnets övriga timmar förväntades han däremot tillbringa på skolan tillsammans med alla de andra rekryterna.
Efter att ha tränat och arbetat en hel dag gick pojkarna och badade. Därefter färgade de kroppen svart och tog på sig en kappa gjord av nät.
Så snart solen gick ned tände de eldar och dansade och sjöng tills långt efter midnatt.

De bästa krigarna hade egna officerare
Aztekernas tre elitkårer skulle skrämma fienden på slagfältet och gå längst fram under angreppet. De tre kårerna hade egna officerare, som enbart tog order av fälttågets högsta ledning.
Bålfesterna var till för att ynglingarna skulle knyta an till varandra. Man ville emellertid skapa kåranda utan att det hela urartade till fylleri, så alla alkoholhaltiga drycker var förbjudna.
En krigaraspirant som ertappades med att dricka octli, jäst agavesaft, riskerade dödsstraff genom att misshandlas till döds eller genom hängning.
Fysisk bestraffning hörde på det hela taget till vardagen på krigarskolorna. För mindre förseelser fick olydiga rekryter långa kaktustaggar instuckna i öronen, bröstet, låren och vaderna.
Olydiga förödmjukades
Kvinnligt umgänge var tillåtet, men rekryterna fick under inga som helst omständigheter sova tillsammans med en flickvän eller en gift älskarinna.
Bröt en ung man mot denna regel konfiskerade man hans smycken och klippte av hans hårlock i nacken. Straffen utdelades alltid offentligt, så att den skyldige tvingades att se sig förödmjukad inför alla sina kamrater.
Illustrationer i Codex Florentinus, ett annat spanskt verk från slutet av 1500-talet som illustrerar aztekernas livsvillkor, visar vad som kunde hända med en rekryt som bröt mot regeln om att alla måste övernatta på skolan.
På en illustration slår en lärare en pojke i huvudet med ett vedträ för att han smitit iväg från skolan tillsammans med en prostituerad.
En annan ung man, som i hemlighet levde med en kvinna, ”slogs med en tallpinne tills han svimmade. De brände hans huvud med eld tills det rök från hans kropp och det bildades blåsor på huden. När de fått honom att svimma knuffade de omkull honom. Han ålade sakta iväg, slingrande från ena sidan till den andra. Förvirrad drog han sig tillbaka för all framtid. Aldrig mer skulle han sjunga och dansa med de andra”, står det att läsa i Mendozakodexen.
Redan under rekryternas utbildning togs de med på slagfältet. Oftast hjälpte de till med att bära vapen och utrustning.
Det var en viktig uppgift, eftersom aztekerna hade vare sig vagnar, hästar eller dragdjur. När rekryten fyllde 20 år var tiden inne för att han själv skulle dra i fält med vapen i hand.
Som regel kom chansen snabbt, för aztekerna låg ständigt i krig med sina grannriken.
Varje aztekisk regent med självrespekt inledde till exempel sin regeringstid med ett snabbt krig för att ge prov på styrka och handlingskraft.
Rekryterna sjöng om döden
När rekryterna skulle strida för första gången fick de extra hjälp. Många föräldrar betalade nämligen en rutinerad krigare för att vara mentor och hjälpa deras son att överleva sitt första fälttåg.
Mentorerna betalades med god mat, dryckesvaror och allehanda lyxföremål. Adliga officersaspiranter som skulle ge sig ut i krig för första gången kunde dessutom skaffa sig ett försprång genom att betala för extra undervisning av erfarna jaguarkrigare.
Arméns avmarsch lär ha varit en överväldigande upplevelse för de nya krigarna. Armén bestod sällan av färre än åttatusen man, så kolonnen med krigare två och två i bredd var minst sex kilometer lång.
Kom tätt inpå jaguarkrigaren:





Spjutet
Vassa stenar fästa med kåda utgjorde spjutspetsen på spjutet, tepoztopilli. Spjutet användes som stickvapen.
Svärdet
En jaguarkrigare kunde hugga huvudet av sin motståndare med en enda rörelse. Svärdet, macuahuitl, var 120 centimeter långt, vägde två–tre kilo och hade en klinga bestående av flera vassa stenar av obsidian på båda sidorna.
Skölden
Jaguarkrigarens sköld, chimalli, skyddade mot fiendens stenar och pilar. Skölden, som bestod av fibrer från majskolvar, agave eller trä, var klädd med bark.
Jaguarbyxor
Aztekerna trodde att jaguarens mod, vildhet och styrka överfördes till de krigare som bar dess skinn.
Benskydd
Ett skört av fjädrar på sköldens nederdel skyddade benen mot pilar. Fjädrarnas starka färger signalerade också styrka på slagfältet.
På väg till slagfältet sov krigarna under bar himmel. Endast äldre, erfarna krigare övernattade under ett tak av vassmattor. Medan nattmörkret sänkte sig brast rekryterna ut i sång:
”Det finns ingenting som att dö i krig, det finns ingenting som en blomstrande död. Den behagar livgivaren”, löd en av texterna som de fick lära sig i skolan.
Ändå var det med lika delar nervositet och förväntan som rekryterna närmade sig fienden. Å ena sidan riskerade de en plågsam död, å andra sidan gav kriget dem chansen att nå samhällets topp.
En aztek som föddes som bondeson var dömd att vara bonde för tid och evighet om han inte utmärkte sig i strid. Gav rekryten prov på goda färdigheter på slagfältet kunde han avancera och slutligen upptas i jaguarkrigarnas adelsstånd.
För aztekerna var det viktigaste med kriget att ta krigsfångar, och i jakten på fångar var det alltid jaguarkrigarna som gick i första ledet.
Slagets första krigsfånge offrades på slagfältet, där hans bröst skars upp med en rakbladsvass kniv av obsidian och hans ännu bultande hjärta hölls upp över jaguarkrigarens huvud.
När denna ritual till krigsgudens ära hade genomförts kastade sig hela armén över fienden. Oavsett hur starka motståndare armén mötte betraktades det som klumpigt att döda fienden; så viktiga var krigsfångarna.
När fiendearmén kapitulerade plundrades deras stad, varefter de viktigaste templen brändes ned.
Aztekerna avrättade emellertid sällan motståndarnas kung eller adliga. I stället tvingade de dem att underkasta sig aztekernas kung och betala en årlig tribut.

Stående på offerstenen skulle den starkaste krigsfången försvara sig mot fyra azteker samtidigt.
Modiga fienders blod gladde gudarna
Inför tusentals åskådare utkämpade jaguarkrigare rituella dueller med krigsfångar som offrades till aztekernas gudar.
Aztekerna ansåg att det var oklokt att döda fiender om det inte var absolut nödvändigt, eftersom riket hade stort behov av krigsfångar. Det mänskliga bytet skulle nämligen offras till gudarna, som enligt aztekernas tro krävde blod för att världen skulle fungera.
Vissa av fångarna fick strida en sista gång i aztekernas huvudstad, men trots att endast fiendens största krigare valdes ut till de rituella duellerna var resultatet givet på förhand.
Först berusades nämligen fången med agavebrännvin, varefter aztekerna band honom med ett kraftigt rep vid offerstenen på vilken han skulle kämpa och dö. Som vapen fick han fyra träklubbor att kasta, en sköld och ett svärd med fjädrar i stället för vassa blad.
Två jaguarkrigare med skarpa vapen angrep honom samtidigt och två örnkrigare stod beredda att avlösa dem. Om fången mot alla odds överlevde striden angreps han av alla de fyra aztekerna samtidigt.
Överlevde fången även denna prövning fick han strida mot en vänsterhänt krigare. De allra flesta krigsfångar sårades dock snabbt så svårt att de inte kunde försvara sig.
Fången lades på offerstenen medan han fortfarande levde. Fyra präster höll fast armarna och benen, varefter översteprästen skar upp magen och fortsatte skära hela vägen upp till hjärtat, som han därefter slet ut.
Direkt efter segern sändes en budbärare till Tenochtitlán för att informera aztekernas kung om hur många soldater som hade stupat i striden och hur många krigsfångar armén hade tagit.
Fångarna skulle offras i Tenochtitláns tempel och blidka gudarna, så att de gjorde så att solen gick upp, regnet föll och inget ont drabbade rikets invånare.
Tappra krigare fick kakaobönor
Hemkomsten till Tenochtitlán var triumfatorisk. Hela staden hyllade armén. Nya krigare som hade utmärkt sig i strid belönades frikostigt.
Om en ung rekryt hade tagit sin första krigsfånge kom det stora ögonblicket då han som ett tecken på att han därmed kunde kalla sig tlamani, tillfångatagare, tilläts sätta upp håret i en tofs på huvudet.
Därefter fick de unga krigarna ansiktet målat rött med ockra och trädde fram inför kungen, som gav dem en fin krigarkappa med en skorpion på ryggen.
På så vis skildes tlamanin från övriga krigare, som bar enfärgade dräkter.
För två eller tre fångar delade kungen ut hedersbetygelser som en vacker sköld, guldfigurer, öron- och läppsmycken samt kakaobönor, som kunde användas som betalningsmedel i hela riket.
Krigare som hade tagit så många som fyra fångar, antingen under samma fälttåg eller under flera på varandra följande fälttåg, gav kungen en orange och svart kappa. Därefter upptogs de i jaguarkrigarnas förnämliga orden.
Nu fick den nyblivne jaguarkrigaren adliga privilegier. Han fick till exempel lov att bära färggranna kläder och dekorera sig med stora mängder öron- och läppsmycken. Som en extra förmån tilläts han bygga ett fint hus och dricka alkohol på offentliga platser.
Jaguarkrigaren blev inbjuden till måltider i det kungliga palatset och fick till och med ha på sig sandaler i de förnämliga gemaken.
Dessutom fick han lov att ha älskarinnor samt äta människokött från offrade krigsfångar, en delikatess förbehållen samhällets absoluta toppskikt.
Om jaguarkrigaren fick en son upptogs pojken i en calmecac och utbildades tillsammans med övriga adelsfamiljers barn till officerare i armén. Därmed var familjens framtid säkrad.

Döda elitkrigare hedrades med en urna till sin aska.
Evig ära väntade de stupade
Innan armén lämnade slagfältet brändes de stupade på stora bål. Endast om slaget hade utkämpats nära huvudstaden Tenochtitlán bars de döda aztekiska krigarna hem.
Där fick adliga officerare och sannolikt även jaguarkrigare den speciella äran att brännas i det tempel som var tillägnat krigsguden Huitzilopochtli. Deras aska lades därefter i en urna som fick en hedersplats i templet, där enbart elitkrigare fick lov att be.
Meniga soldater brändes i gravkammare eller utanför den krigsskola, eller telpochcalli, där de gått. Aztekerna trodde att döda krigare kom till ilhuicac, solens hem. Efter fyra år förvandlades de till fåglar eller fjärilar och återvände till jorden.
I fredstid fungerade jaguarkrigarnas orden som Tenochtitláns polisstyrka när kungen behövde stävja otillåtna aktiviteter i huvudstaden.
När armén återigen drog ut i krig marscherade jaguarkrigarna längst fram.
På slagfältet höjde de med sitt mod, sin styrka och sin skickliga vapenhantering moralen i hela armén och tog även fångar.
Låtsaskrig skulle skaffa blod
I generationer gjorde jaguarkrigarna det aztekiska imperiet starkt. Till slut blev de så fruktade att aztekerna fick svårt att hitta fiender att kriga mot.
Då fick en annan metod tas i bruk för att säkra tillgången på krigsfångar till blodsoffer.
Metoden, som kallades blomsterkrig, gick ut på att aztekerna kom överens med en eller flera grannstater om att träffas på ett slagfält och utkämpa ett slags ”vänskapskrig”.
Parterna enades om hur många soldater som fick delta och bestämde att vinnarna fick ta med sig krigsfångarna hem och offra dem.
Först när de spanska conquistadorerna kom till Mexiko med sina skjutvapen, rustningar av stål samt hästar mötte jaguarkrigarna sina övermän.
På mindre än tre år dukade Centralamerikas i särklass starkaste krigsmakt och deras fruktade jaguarkrigare under.
Läs mer
Se det färgrika verket Codex Florentinus på wdl.org.
Skriv Historia general de las Cosas de Nueva España i sökfältet och klicka två gånger på bilden, så öppnas boken. Verket, som beskriver krig och vardag i det aztekiska imperiet före spanjorernas ankomst, är gjort av azteker som arbetade för en spansk munk år 1540–85.