Afrikas mäktigaste rike gick under i ett slag
Det var Afrikas mäktigaste rike, men Songhais härskare begick misstaget att tro att Saharas öken skulle skydda dem mot starkare fiender. I ett enda slag gick det nästan tusenåriga riket under.
Songhais ryttare var chanslösa mot de moderna vapnen vid slaget vid Tondibi 1591.
Ingen trodde att det var möjligt. I synnerhet inte de 18 000 ryttare och 9 700 fotsoldater från Songhai som såg spökarmén komma. Mot alla odds hade den marockanska hären lyckats ta sig genom Saharas öken.
Priset som den marockanske härskaren al-Mansur fick betala för sin djärvhet var dock högt. Nästan hälften av soldaterna strök med av törst under den långa vandringen i gassande sol och på heta sandyner.
De som överlevt marschen var undernärda. Vid Tondibi i närheten av Gao, huvudstaden i det gamla Songhai-riket, ägde striden rum år 1591. Trots att den marockanska hären var numerärt underlägsen Songhais armé – cirka 4 000 man och några tusen ryttare på kameler och hästar – hade den ändå ett militärt övertag: musköter.
Hade inte en chans
Songhais brynjeklädda ryttare, beväpnade med tunga lansar och fotfolk utrustade med spjut och pilbågar, hade inte en chans mot tidens moderna eldvapen. Songhais härskare Askia Ishag II såg sin stora och stolta armé falla till marken – och sitt medeltida mäktiga rike gå honom ur händerna.
Songhai var ett mäktigt västafrikanskt rike som hade sitt centrum i nuvarande Mali och västra Niger. Från att ha varit enkla fiskare på Nigerfloden grundade folket på 600-talet staden Gao, som blev centrum i ett växande västafrikanskt rike.
Gao låg väl placerad i regionen och utgjorde slutpunkten för en gammal karavanväg genom Saharas öken. På gungande kameler fraktades salt över den brännheta ökensanden till Songhai där det byttes mot glänsande guld från söder.
Karavanerna genom Saharas öken sköttes av tuaregerna, som var ett nomadiserande berberfolk men också fruktade krigare. I Gao bytte varor ägare och fraktades vidare söderut till den tropiska djungeln. Tack vare att Gao låg där det låg band det samman flera folkslag och klimatzoner.
Moskén Djingareyber i Timbuktu är en kvarleva från Songhais guldålder.
Det rike som kontrollerade den rika Saharahandeln kunde räkna med att inhösta stora förmögenheter. Det gjorde också Songhai, men riket låg också i ständiga krig med sina grannländer.
Flera mäktiga riken
Songhai gränsade till epokens andra mäktiga västafrikanska riken såsom Mali och Ghana. Under en tid på 1300-talet var Songhai vasallstat till Mali, men 1375 lyckades riket frigöra sig. Det styrdes från början av Sonnidynastin, som senare ersattes av Askiaätten.
Rikets storhetstid var 1400-talet, med härskare som Sonni Dondi, Sonni Ali och Askia Muhammad. Detta sammanföll med att grannen Malis betydelse minskade.
Songhais härar stred tidvis även mot tuareger i norr och mot mossifolket i söder, som de aldrig åstadkom någon långvarig fred med.
Tack vare dessa ständiga krig var införseln av krigsfångar till riket stor. Krigsfångarna användes som slavar och spelade en stor roll i samhället. Med böjda ryggar under en het sol skötte de bland annat de kungliga risodlingarna. Ju mer riket expanderade desto fler blev krigsfångarna.
När Askia Muhammad genomförde ett större fälttåg mot grannfolket Mossi- år 1498 var man till och med tvungen att bygga ett nytt kvarter i Gao, för att kunna inhysa alla. Nya stora plantager anlades på 1500-talet där slavarna tvingades arbeta.
När så härskarna skänkte bort slavar till ämbetsmän och krigare spreds slavsystemet till resten av samhället – och lade därmed grunden för det som senare utvecklades till en slavhandel genom Sahara.
I Gao fanns en stor slavmarknad som försåg internationella städer som Kairo, Konstantinopel, Lissabon, Genua och Venedig med afrikanska slavar.
Askia Muhammad härskade över Songhai 1492–1528 och kallade sig kalif av Sudan.
Höll kvar vid folktron
Songhais härskare antog islam omkring år 1000. Befolkningen förblev däremot till stor del trogen sin inhemska folktro. På 1100- och 1200-talen präglades riket av motsättningar mellan städernas mer progressiva muslimska köpmän och den konservativa ”hedniska” landsbygdsbefolkningen. Härskarnas religiösa fromhet lade dock inga hinder i vägen för den utbredda slavhandeln.
Askia Muhammad I var en from muslim som såg till att islamisera hela sitt rike. Han gjorde även en pilgrimsresa till Mekka 1497.
Allt sedan Gao anlagts på 600-talet byggde Songhai sin storhet och rikedom på kontrollen över guldfyndigheter i söder och salt från Sahara. De styrde handeln i Västafrika. Man handlade också med koppar och hade en eftertraktad manufakturproduktion i huvudstaden. I Gao tillverkades och såldes bomullstyger och kläde samt värdefulla mineraler såsom karneol. Karneol användes bland annat till att dekorera pärlor.
Handeln ökade
Under Askia Muhammads tid vid makten (sent 1400-tal) rådde fred i landet och handeln ökade. Utländska handelsmän kunde ta sig genom Songhai utan att förlora vare sig liv eller varor. Askia Muhammad såg även till att gräva ut kanaler och brunnar och dika ut jorden så att bönderna kunde odla mer. Den kungliga risodlingen var mycket vattenkrävande.
Gao var formellt sett huvudstad i riket men passerades i betydelse av Timbuktu. Timbuktu var en frodande handelsstad och ett lärdomscentrum i ständig tillväxt.
Forskarna vet dessvärre lite om det dagliga livet i Songhai på grund av få arkeologiska fynd. 1500-talshistorikern Leo Africanus har dock i sina skrifter om Västafrika skildrat Songhai. Han imponerades över Timbuktu, som han besökte år 1513. ”Här finns många läkare, domare, präster och andra lärda män, som frikostigt får uppehålla sig vid det kungliga hovet.”
Askia Muhammads grav i Gao i dagens Mali är klassad som ett världsarv av FN-organet Unesco.
Mördades av sin son
Efter Askia Muhammads död – han mördades av sin son – började Songhai-riket långsamt tappa i styrka. Riktigt allvarligt blev det på 1580-talet. De latenta motsättningar som fanns mellan de olika folken som levde i riket – tuareger, malinke, fulani och det styrande songhai – skapade social oro.
Även inom songhaifolket utbröt konflikter. Västra delen av riket leddes av det strängt muslimska Timbuktu. Den östra delen kontrollerades från Gao och de båda städerna låg i ständig fejd med varandra.
Det gick så långt att härskarna i Gao tog till militära medel för att besegra Timbuktu. Men något stort firande av segern blev det aldrig tal om, eftersom den sammanföll med nyheten om att marockanska trupper marscherade mot Songhai.
Ta kontroll över handelsvägarna
Orsaken till fälttåget var att det marockanska sultanatet ville expandera söderut och ta kontroll över de lönsamma handelsvägarna genom Sahara. I Songhai hade härskarna alltid trott att öknen utgjorde ett starkt skydd mot angripare från norr.
Men år 1591 tog sig en marockansk armé med några tusen soldater igenom öknen. Songhais försvarare körde iväg en stor hjord oxar för att skingra de angripande marockanerna. Men när fienden avlossade sina bössor och engelska kanoner vände hjorden och skapade kaos
i songhaihären i stället.
Vid Tondibi led songhaihären ett förkrossande nederlag som innebar dödsstöten för ett redan försvagat rike.
När riket kollapsade passade grannfolken på att söka sig in i Songhai-riket och röva med sig fångar. Fångarna såldes sedan på den växande slavmarknaden.
Efter striden vid Tondibi lät den marockanske härskaren al-Mansur utropa sig till kalif över Västafrika. Regionen gick nu in i ett nytt historiskt skede och det storslagna Songhai föll i glömska.