Afrikas amazoner gav Frankrike en match
Elitsoldaterna i kungariket Dahomey var aggressiva, skoningslösa – och kvinnor. Den franska kolonialmakten fick snabbt respekt för de afrikanska amasonerna som höll rädslan stången med hjälp av hård träning och gin.
Amasonerna var kända för sina vita hårband, sin vildhet och sina europeiska gevär.
Gälla krigstjut bryter morgonfriden utanför hamnstaden Cotonou i det som nu är Benin. På grässlätten utanför staden har tusentals krigare ur dahomeystammen samlats.
De 359 franska soldaterna i staden skyndar till försvarsmurarna och snart ekar gevärsskotten ut över slätten.
Till fransmännens stora förvåning består förtruppen av kvinnor.
De ”svarta amasonerna”, som fransmännen kallar dem, har vita band kring håret och musköter, macheter och stridsyxor i händerna. Med kulorna vinande kring öronen rusar krigarna genom gräset, och snart klättrar de smidiga kvinnorna uppför befästningsmuren.
En fransk sergeant blir den förste av försvararna som faller. En amason i 15-årsåldern hugger av hans huvud.
En skytt på kolonialmaktens sida begår det ödesdigra misstaget att bara avväpna en sårad, kvinnlig motståndare. Hon kastar sig över honom och likt en leopard hugger hon tänderna i hans strupe innan en fransk bajonett tar livet av henne.
Efter flera timmars ojämn kamp ljuder amasonernas reträttsignal. De lämnar efter sig 120 döda angripare. Fransmännen mister åtta man och räknar 26 sårade soldater.
Även om förlusterna är relativt små har dahomeyarmén, anförd av amasonerna, visat sig vara synnerligen effektiv i strid. Slaget vid Cotonou år 1890 är det första slaget i det som fransmännen kallar Dahomeykriget.
Amason-veteranerna här ovan kämpade för kung Béhanzin i Dahomeykrige.
Från elefantjägare till krigsmaskin
De kvinnliga krigarna uppstod i mitten av 1600-talet ur en mindre skara elefantjägare som etablerats av Dahomeys andre kung, Wegbaja. Elefantjägarna rekryterades ur kungens eget harem som omfattade hundratals kvinnor.
Han vidareutvecklade konceptet och tränade upp haremsdamerna till sitt privata livgarde. När Dahomeys armé saknade tillräckligt med soldater för att kunna kriga mot rivaliserande stammar och kungariken i början av 1700-talet uppgraderades livvakterna till krigare.
Amasonerna gjorde debut år 1729 i ett slag mot kungariket Ouidah. Dahomey segrade stort och firade genom att spetsa 4.000 av fiendens huvuden på pålar.
I de flesta krig handlade det emellertid om att ta så många fångar som möjligt och sedan sälja dem längs kusten där de europeiska slavskeppen lade till.
Därför hade amasonerna alltid kraftiga läderremmar med sig att binda sina besegrade motståndare med. Sedan bytte de fångarna mot europeiska gevär.
Skjutvapnen var en enorm fördel i striderna mot de primitivt beväpnade grannstammarna och med hjälp av vapen blev det även lättare att ta fångar.
Affärsidén visade sig vara lönande, kungariket växte och kvinnorna utgjorde så småningom spjutspetsen inom armén.
Hetsiga kvinnor kämpar bäst
Gin var en annan europeisk produkt som amasonerna hade nytta av i strid – eller snarare före striderna.
När amasonerna gav sig iväg mot ett slag var deras läger oftast översållat med tomma ginflaskor, vars innehåll de druckit upp som uppladdning inför kampen.
Men amasonernas kampvilja och förmågan på slagfälten baserades definitivt på mer än bara promille.
Kvinnorna hade bland annat övat på att så snabbt som möjligt forcera stora högar av hoptrasslade, taggiga grenar – ett försvarsverk som var vanligt kring byarna eftersom taggarna rev upp stora sår i huden på angriparna.
En annan typ av träning var att sända ut en amason alldeles ensam i djungeln. Här skulle hon överleva helt själv och utan vapen i upp till nio dagar.
Träningen utvecklade det som kännetecknade en amasonkvinna: snabbhet, uthållighet och en skyhög smärttröskel.
Vid det tillfälle då krigarkvinnorna senare skulle bevisa och utveckla sin brutalitet slapp de själva genomgå ett plågsamt träningspass.
En levande oxe blev den som fick utstå ett obarmhärtigt lidande. Med mässande röster samlades kvinnorna kring djuret innan de med gälla skrik kastade sig över oxen och dödade den utan andra vapen än tänderna och naglarna.
Med amasonernas hårda träning var de landets bästa krigare och de åtnjöt stora privilegier.
De bodde i kungens mäktiga palats och hade högre status än män, både på slagfältet och i det civila samhället. De ansågs vara gudinnor. Männen skulle buga sig djupt för amasonerna.
Kung Béhanzin med en amason och haremskvinnor. Han dog i exil i Algeriet år 1906.
Frankrike utplånar Afrikas bästa armé
Till och med fransmännen fick respekt för de kvinnliga krigarna.
Med en för kolonialmakten typisk arrogans konstaterade Auguste Bouët, som var föreståndare för en fransk missionsstation i Dahomey, år 1851:
”Med en så krigsvan armé som den i Dahomey – om den tränas enligt europeisk modell av franska officerare – kan man garanterat erövra hela kontinenten.”
Kanhända hade han rätt. De afrikanska stammarna på den tiden hade ingen tradition av att hålla arméer. När det blev krig samlade stammarna ihop sina krigare, utkämpade slaget och efter det upplöstes trupperna. Dahomey hade med sin stående armé ett stort övertag och behöll makten i regionen i 200 år.
År 1884 delade de europeiska stormakterna upp Afrika mellan sig. Frankrike fick västra Afrika och de flesta andra kungariken valde att samarbeta med fransmännen.
Men kungen i Dahomey vägrade. Slaget vid Cotonou blev det första mellan de båda länderna. Sju månader senare tvingades kung Béhanzin att underteckna ett fredsavtal.
Men han kunde inte stilla sig särskilt länge utan angrep en fransk kanonbåt året därpå. Frankrike förklarade genast krig och Béhanzin svarade:
”Första gången visste jag inte hur jag skulle föra krig mot er, men nu vet jag bättre. Om ni vill ha krig är jag redo. Jag ger inte upp, även om det så tar hundra år och dödar 20000 av mina krigare.”
Fransmännen hade inte tänkt sig att ödsla en massa tid på att kuva den uppstudsige kungen och hans stridslystna amasoner.
Kolonialmakten satte in 2.164 man för att knäcka afrikanerna. Det tog sju veckor och kostade 700 franska soldater livet. Större delen av Dahomeys armé på 10.000 krigare dog eller försvann.
Bland de 3000 amasonerna var förlusterna större än inom resten av armén. En strof i deras kampsång förklarar varför: ”Den som återvänder från kriget utan att ha erövrat, måste dö.”
Amasonerna gav aldrig upp
Det slutliga nederlaget mot den franska kolonialmakten satte inte stopp för krigarkvinnornas framfart. Med jämna mellanrum miste franska officerare livet under mystiska omständigheter – i armarna på kvinnor från Dahomey.
Amasonerna hade svårt att anpassa sig till ett vanligt, civilt liv. Långt in på 1900-talet misshandlade före detta amasoner sina makar, medhustrur och främlingar.
Andra fann sig inte i äktenskapets underdåniga kvinnoroll och levde som skuggor av sitt forna jag. Den sista krigarkvinnan dog 1979 – 19 år efter att Dahomey gjort sig självständigt från Frankrike.
De aggressiva amasonerna hörde till Afrikas farligaste krigare, men även de romerska gladiatorerna ansågs stå i en klass för sig. Därför har vi plockat fram en artikel till dig om de fem största gladiatorerna.