Zuluerna förrådda av britterna

Britterna hade tagit kontrollen över Transvaal under förevändning att de skulle skydda boerna mot den vilda zulustammen som hade angripit republikens farmare flera gånger. Under de ­senaste 50 åren hade zuluerna varit de mest fruktade av alla Afrikas infödda. Krigarmenta­liteten genomsyrade hela zulusamhället, och att doppa sitt spjut i fiendens blod var ett vida spritt mandomsprov. Tills då hade britterna emellertid stått på god fot med zulustammen och ­betraktade dem som en viktig buffert gentemot boerna.

Relationen var så god att zulukungen Cetewayo bjöd in Theophilus Shepstone, ansvarig för ”infödingsfrågor” hos britterna, att delta i kröningsceremonin när zulukungen övertog makten år 1873. Shepstone fick äran att placera kronan på Cetewayos hjässa och lägga en mantel i purpur och guld över kungens axlar.

Nu, när britterna behövde vänligt sinnade boer mer än zuluer, bestämde de sig för att inlemma en del av zuluernas land i Transvaal som plåster på såret. Men zulustammen vägrade att lämna ifrån sig sin mark, och britterna hotade då omedelbart med att annektera zuluernas hela område. Cetewayo kände sig förrådd:

”Jag älskar britterna ... jag är son till drottning Viktoria. Men jag är också kung i mitt land. Jag böjer mig inte för diktat. Då får de utplåna mig först”, deklarerade kungen.

Men de brittiska ämbetsmännen satte hårt mot hårt: ”Cetewayo är det hemliga hoppet för varenda liten obetydlig hövding som hyser förhoppningar om att det är hans färg som ska regera. Inte förrän det hoppet har krossats kommer de att underkasta sig civilisationens övermakt”, skrev Shepstone som mycket lägligt hade glömt bort att han själv hade satt kronan på Cetewayos huvud.

Snart började britterna demonstrera ”civilisationens” maktmedel gentemot zulustammen som de angrep 1879. Efter inledande svårigheter, då zulukrigarna överrumplade de brittiska trupperna, dundrade kolonialmakten fram med artilleri och kulsprutor.

Fem månader efter att striderna hade inletts hade britterna fått övertaget. Cetewayo kastades i fängelse, och hans rike delades. Zuluer som hade samarbetat med britterna tilldelades små kunga­dömen, men resten av marken gick till Transvaal. Britterna kunde nu nöjda borsta dammet av sina kakiuniformer, övertygade om att de hade fått tyst på boerna.

Kolonialmakten tvingas ge upp

Britterna kunde knappast ha haft mera fel. Boerna var vana att kämpa; tidigare hade de slagits mot de infödda, men nu kunde de ägna alla krafter åt att kasta ut britterna. De ville på inga villkor lyda under Storbritannien. Och i Transvaal samlade den stolte boerledaren Paul Kruger en styrka på omkring 2000 man, som skulle ta upp kampen mot kolonialmaktens trupper.

Trots att britterna blev varnade var de inte oroliga. Om boerna angrep skulle de kunna besegras inom en timme, hävdade den brittiske generalen Wolseley: ”Floden Vaal ska rinna tillbaka till sina källor, innan Transvaal blir självständigt igen”, konstaterade han självsäkert.

I december 1880 förklarade sig boerna självständiga. Kriget som följde varade i knappt nio månader och bestod i praktiken bara av ett bakhåll och tre mindre slag. Britterna kom till korta­ i alla tre slagen. De hade underskattat boernas beslutsamhet, deras förmåga att dra nytta av landskapet för gerillakrigföring och inte minst den vapenarsenal de samlat på sig.

Allra värst blev det för britterna i februari 1881. I ett försök att kringgå boernas positioner vid Transvaals södra gräns smög sig en brittisk styrka uppför Majubahöjdens branta sidor mitt i natten. Toppen var så gott som ointaglig, och därifrån hade britterna full överblick över hela tre boerläger. I det första gryningsljuset tidigt på morgonen ställde sig en grupp segervissa brittiska soldater och började ropa ned till de överrumplade boersoldaterna. Men boerna organiserade blixtsnabbt en styrka på ungefär 200 man som osedda klättrade uppför backen för att ta upp kampen. Snart öppnade de eld mot de brittiska soldaterna – de flesta av britterna låg fortfarande och sov. Även den brittiske överbefälhavaren sov och vägrade att stiga upp när hans underordnade kom springande. Tjugo minuter senare hade boerna intagit kullen och dödat nästan hundra soldater.

Kruger uppfattade episoden som ett tydligt bevis för att Gud stod på boernas sida: ”Vi ger inte mänsklig makt äran. Det är Gud, Herren, som har hjälpt oss”, deklamerade boerledaren högtidligt från sitt högkvarter.

• Föregående Sida 2 av 4 Nästa