Giovanni de' Dondis originalur finns inte bevarat men detaljerade ritningar visar att urverket drevs med ett lod. de' Dondis ur var så sinnrikt konstruerat att det både visade tiden och olika planeters position på himlen.

Tiden under medeltiden och renässansen

15 januari 2010 av Hans Henrik Fafner

800-talet: Vaxljus gav tid till bön

Englands kung Alfred som regerade i slutet av 800-talet ville ha åtta timmar per dygn för att styra sitt rike, åtta timmar till sömn och måltider samt åtta timmar till bön. För att hålla ordning på tiden kom han på ett system med sex vaxljus. Varje ljus var en fot högt och brann i fyra timmar. I vaxet fanns ett märke vid varje tum, vilket motsvarade 20 minuters brinntid. Genom att tända det ena ljuset efter det andra kunde han se hur mycket tid han hade och hans tidmätning infördes därför i många kloster under tidig medeltid.

1094: Kinas underverk

Munken Su Sung skötte finanserna åt Kinas kejsare Zhezong men hans stora passion var att studera tiden. Han upptäckte bland annat att solståndet i kejsarens kalender låg en dag för sent och år 1094 stod hans mästerverk klart: ett nio meter högt astronomiskt klock­torn. I ”Tidens pagod” drevs världens första kända kedjedrift med vatten. Mekaniken satte två astronomiska glober i rörelse och drev ett avancerat ur som upplyste om tiden både med hjälp av små, rörliga figurer och ljudet av hela 133 klockor.

Historiens hittills mest sofistikerade mekanism för att mäta tiden förstördes bara 33 år senare då en angripande armé drog förbi.

1364: Det mekaniska uret började säga tick-tack

I Västeuropa dök det mekaniska uret upp på 1200-talet. Det tekniska underverket förbättrades snart av italienaren de' Dondi.

Redan år 1271 skrev Robertus Anglicus, som undervisade ­astronomi i Montpellier, om ett mekaniskt ur. Historikerna vet dock inte när den första modellen av uret var klar i Europa. Däremot vet man att de första europeiska urmakarna inte kände till spindelgången som nyckeln till precision i det mekaniska uret. Spindelgången är mekanismen bakom det tickande ljudet; två hakar som växelvis släpper och håller fast urmekanismens kugghjul. Tillsammans med en balans gör spindelgången att tyngden från loden driver uret med konstant hastighet.

Den kinesiske munken Su Sung beskrev spindelgång redan på 1000-talet och han använde tekniken i sitt stora vattenur (se rutan t v). Historikerna vet inte om kinesernas kunskap med tiden nådde Europa via Sidenvägen, men år 1364 skrev Giovanni­ de' Dondi (1318–89) en detaljerad beskrivning av ett astronomiskt ur som han hade byggt. Detta ur hade spindelgång. de' ­Dondi, som var professor i astronomi i ­Padua, blev därefter ett så stort namn att den tysk-romerske kejsaren Karl V ett par hundra år senare köpte hans banbrytande ur. Mästerverket finns tyvärr inte bevarat.

Timglas var populära – inte minst på sjön.

1339: ”Bröder, vi tar ett glas till!”

I skriftliga källor omnämns timglaset för första gången i ett dokument från 1339 men historikerna anser att grekerna redan i 100-talets Alexandria uppfann en portabel tidmätare som liknade timglaset.

På medeltiden innehöll de bästa timglasen finmalda äggskal som rann mer regelbundet än sandkorn. Timglas blev även populära till sjöss eftersom deras gång inte påverkas av skeppets rörelser på vågorna.

I 1700-talets England placerades timglas i kyrkorna för att begränsa prästernas svada – men idén fick snart motsatt effekt. ”Bröder, vi tar ett glas till!” sade prästen och vände timglaset – och församlingen kunde se fram emot ytterligare en timmes predikan.

1657: Pendeln var urlöjlig

Den italienske astronomen Galilei upptäckte på 1600-talet att pendeln är en exakt tidmätare. Johannes Hevelius, borgmästare i Danzig, kom på idén att koppla pendeln till ett urverk. Hans uppfinning blev utskrattad – ingen urmakare ville bygga efter hans ritningar. Tills den holländske astronomen Christiaan Huygens (1629–95) skrev en vetenskaplig avhandling om pendeln. År 1657 fick Huygens därför patent på att bygga klockor där en pendel styr det tempo som visarna rör sig i.

1675: Protest mot minutvisaren

Holländaren Huygens revolutionerade­ uret genom att uppfinna en fin spiralfjäder. Efter det kunde man tillverka fickur – med minutvisare. Det sistnämnda utlöste stora protester – med två visare kunde folk inte se hur mycket klockan var. Efter 1680 blev förvirringen total – då kom även sekundvisaren.

1730: Unikt ur kartlade världen

En snickare från Yorkshire kom år 1730 till London med ritningar till ett ur som skulle lösa ett av skeppsfartens största problem. Vid den tiden kunde sjömännen bestämma fartygets position i förhållande till breddgraden, alltså i nord-sydlig riktning, genom att mäta solens eller Polstjärnans höjd. Men längdgraden gissade man bara – ända tills snickaren John Harrison (1693–1776) kom med sitt ur. Ombord på båten skulle uret visa tiden vid fartygets utgångspunkt; oftast London. Sjömännen visste att jorden roterar med 25 grader (av 360) per timme och genom att jämföra tiden där hemma med klockan ombord kunde sjömännen räkna ut hur långt österut eller västerut från London skeppet befann sig. Men före Harrison hade ingen lyckats bygga ett ur som efter månader med kraftig sjögång, fukt och temperatursvängningar fortfarande visade en exakt Londontid.

Det tog Harrison fem år att färdigställa det första uret ”H1”, en stor låda med otaliga balansanordningar i. Han arbetade ihärdigt vidare och 30 år senare var han klar med ”H4” som upptäcktsresande James Cook använde för att rita det dittills bästa sjökortet över Söderhavet.

Harrison arbetade i mer än 30 år på att förbättra sina ur så att de fungerade exakt – trots de bistra förhållandena på havet.

Tidsskillnad orsakade kaos i tidtabellen

Varje stad hade sin egen lokaltid. Det orsakade stora problem när järnvägen kom.

England fick järnväg på 1820-talet men i årtionden behöll städerna skicket med var sin tid, bestämd utifrån ett solur. Därmed blev det små tidsskillnader mellan städer som låg öster eller väster om varandra. För hästskjutsar saknade lokaltiden praktisk betydelse men för de snabba tågen blev tidsskillnaden ett problem som orsakade flera olyckor då loken oväntat möttes på spåret. Inte förrän 1880 standardiserade regeringen tiden – till det som kallades järnvägstid.

I USA var problemet att varje tågbolag använde sin egen tid, satt efter klockan i bolagets huvudkontor. Det innebar att till exempel stationen i Pittsburgh hade sex klockor som visade sex olika bolags versioner av hur mycket klockan var. Inte förrän 1918 antog kongressen lagen ”The Standard­ Time Act” och problemet försvann.

Kanske är du intresserad av...