Pest och kolera har genom historien kostat fler än 100 miljoner människor livet.

© Alpha Coders & Getty Images

Pest eller kolera: Det bör du välja

GUIDE: Att välja mellan pest och kolera är i dag ett talesätt, som beskriver valet mellan två lika obehagliga möjligheter. Frågan är dock vilken av sjukdomarna du borde välja, om frågan ska tas bokstavligt? VÄRLDENS HISTORIA har undersökt sjukdomarnas historia och ger dig svaret här i artikeln.

31 juli 2017 av Lise Jørgensen

PEST

Dödlighet 5/5: Varannan betalade med livet

Det första pestutbrottet i Europa från 1347 till 1350 var en av de dödligaste epidemier västvärlden någonsin har upplevt. 

Uppskattningsvis omkring två av tre européer smittades. I en tid utan tillgång till antibiotika innebar det att omkring hälften av den europeiska befolkningen dog av sjukdomen.

Medeltidens läkare ansåg att pesten berodde på miasma – dålig luft – som trängde in i kroppen och gjorde människor sjuka. 

Både läkare och gemene man var eniga om att Gud stod bakom – han hade skickat digerdöden för att straffa människan för hennes synder.

  • Smittade (medeltiden): 66 %
  • Överlevande (böldpest): 50 %
  • Överlevande (lungpest): 0 %

Symptom 4/5: Sömnlöshet, illamående, död

1. Bölder i ljumskarna, under armarna eller bakom öronen är de första tecknen på att en person är smittad. Strax därefter börjar bölder dyka upp över hela kroppen.

2. Huvudvärk, hög feber samt -stelhet och ömhet i kroppen följer i regel utbrottet av bölder.

3. Illamående och kräkningar följer ett par dagar senare. Samtidigt blir den smittade extremt ljuskänslig, rastlös och oförmögen att sova.

4. Förvirring och bristande kroppskontroll till följd av sömnlösheten markerar sjukdomens sista stadium. Efter två till tre dagar med dessa symptom ger kroppen till slut upp, hjärtat slutar slå, och patienten dör.

Spridning 5/5: Pesten kom från Asien

Forskarna bedömer i dag att pesten kom från loppor på råttor som levde på de mongoliska stäpperna.

Under 1300-talet fick råttorna kontakt med människor, och pesten började sprida sig till städer över hela Kina och Sydostasien.

Sjukdomen åkte som fripassagerare i de resandes blod eller på de loppor och råttor som gömde sig i kläder och i lasten.

Från Kina reste den västerut via Sidenvägen, och 1347 nådde den Konstantinopel vid Svarta havet. 

I stadens stora hamn vid Bosporen fördes pesten snabbt över till fartyg och sjömän, som tog med den till hamnar i hela Medelhavsområdet.

Därifrån spreds sjukdomen som en löpeld genom Europa. År 1350 hade den nått även de avlägsnaste delarna av kontinenten.

Böldpesten spreds snabbt, eftersom det överallt fanns råttor, vars loppor förde sjukdomen vidare. 

Till det kom lungpesten, som spreds via saliv. En infekterad persons hostattacker kunde sålunda föra vidare den livsfarliga smittan.

Pestens utbredning: Klicka på kartan och följ pestens väg genom Europa

Konsekvenser 4/5: De fattiga fick pengar

Pesten må ha varit förödande, men den förde även med sig en del positiva saker. En mindre befolkning innebar att det fanns mer land och fler resurser till de överlevande.

Många ärvde efter dem som dog av pesten – eller så tog de bara för sig av tillgångarna i många övergivna hem. 

Samtidigt gjorde den stora bristen på arbetskraft att arbetarna fick mer i lön och att de lättare kunde ställa krav. 

Detta tilltalade inte alltid de förmögna och markägarna. En krönikeskrivare från staden Rochester öster om London skrev senare med avsky om böndernas nyvunna makt:

”Det rådde sådan brist på arbetare att de fattiga rynkade på näsan åt arbete. Och då blev kyrkans folk, riddare och andra adliga tvungna att mala sin egen spannmål”.

Efter pestens härjningar hade runt hälften av Europas befolkning lagts i graven. Hela familjer var utplånade, och många tusen byar hade övergetts.

Rädslan för pesten fick ofta människor att reagera på ett av två sätt. 

Vissa fokuserade på nästa liv. De hjälpte samhällets svaga och donerade nästan allt de ägde till kyrkan i ett försök att sona sina synder. 

Andra flydde med så många ägodelar de kunde bära.

Pesten skördade inte enbart liv – den medförde även att mycket kunskap gick förlorad. 

Det fanns nämligen ingen kvar som kunde förmedla lärdomen till nästa generation.

Intjäningsmöjligheter 4/5: Välbetalda jobb nästan omöjliga att tillsätta

Skörda spannmål på åkrarna blev efter pesten en lukrativ affär. Många bönder hade dött, vilket gjorde att lantbruket saknade arbetskraft. De bönder som fanns kvar kunde kräva upp till tre gånger så mycket i lön.

Grävare var väldigt efterfrågade, eftersom många miljoner döda kristna skulle läggas till sin vila anständigt och i vigd jord.

Likbärare behövdes i stort antal för att hantera alla döda. Lönen var bra, men få ville ta jobbet, eftersom risken att själv smittas och dö var överhängande. Därför fick myndigheterna ofta utnyttja fångar från fängelserna.

Arv och stöld tjänade många på. De flesta överlevande ärvde döda släktingar, såvida deras tillgångar inte hade stulits.

Pest i konsten 5/5: Döden klev in i konsten

Digerdöden var ett dominerande inslag i den europeiska medeltidsmänniskans liv. 

De som haft turen att överleva ett utbrott hade sett många av sina närstående dö. 

De fick även leva med vissheten om att pesten i vilket ögonblick som helst kunde komma tillbaka och utse nästa offer.

Döden var allestädes närvarande, och därför blev den även ett fast motiv i konsten och litteraturen. 

En del verk var uppbyggliga. De skulle påminna människor om att köttet var förgängligt, men att själen skulle leva för evigt i himmelriket. 

Andra var uppmaningar till att lära sig att leva med döden – även när den flåsade en i nacken – och till att leva livet till fullo, så länge det varade.

Var det pest? Forskare har ifrågasatt böldpesten som orsaken

Historiker och medicinforskare har sått tvivel kring huruvida digerdöden verkligen var böldpest. 

Zoologen Graham Twigg formulerade 1984 problemet. 

Han argumenterade för att det i Nordeuropa under medeltiden inte fanns tillräckligt med råttor för att pesten skulle kunna sprida sig så fort och så långt som den gjorde från år 1347 till 1350.

Forskarna har jämfört källornas beskrivningar av medeltidens epidemier med den moderna vetenskapens kunskaper om pest. 

Utifrån dessa undersökningar har man konstaterat att digerdöden knappast var vanlig böldpest – den spred sig för snabbt för att vara det. 

En hypotes är att det kan ha rört sig om en luftburen typ av böldpest, som i likhet med lungpesten smittade från person till person. 

Detta skulle förklara dess utbredning, eftersom den då skulle kunna förflytta sig lika snabbt som medeltidens resande.

Medeltidens pestläkare hade väldoftande örter i snabeln på sin mask.

© Deutsches medizinhistorisches museum

KOLERA

Spridning 3/5: Först i andra försöket nådde koleran Europa

Kolera har existerat under större delen av historien. Innan den första koleraepidemin bröt ut på 1800-talet hade sjukdomen dock aldrig krävt särskilt många offer.

Allt förändrades 1817, då den allra första koleraepidemin bröt ut i floden Ganges delta i Indien. 

Därifrån förflyttade sjukdomen sig snart till hela Sydostasien och södra Ryssland. Enbart i Indien uppskattade myndigheterna de döda till flera hundra tusen.

Koleran nådde dock inte Europa förrän under den andra koleraepidemin 1827. 

Även nu spreds sjukdomen längs Ganges, varifrån den smög sig med som fripassagerare i tarmsystemet hos de många tusen som reste mellan Europa och Asien.

Trots att myndigheterna i de flesta europeiska hamnstäder införde karantäner för sjömän, så snart de hörde ryktet om epidemin, tog sig koleran iland. Snart härjade den i Europas stora städer.

Kolerabakterien finns i patienternas avföring och sprids genom dålig hygien eller genom att förorenat spillvatten blandas med dricksvattnet.

Sjukdomen smittar dock enbart genom direkt intag av infekterat vatten eller infekterad mat. Karantänåtgärder var därför relativt effektiva för att hejda utbrott.

Ett problem var emellertid att cirka hälften av alla smittade inte blev sjuka, trots att de bar på sjukdomen. 

Via dålig hygien kunde de föra smittan vidare till andra utan att själva vara medvetna om det.

Symptom 5/5: Blå döden tog livet av sina offer snabbt

1. Magsmärtor och lätt diarré är de första tecknen på smitta.

2. Svår diarré följer redan inom några timmar. Tarmen töms frekvent och den vattniga diarrén påminner om risvatten.

3. Muskelspasmer samt en karakteristisk blå-grå färg i huden är nästa symptom, efter hand som kroppen blir uttorkad.

4. Blodtrycket faller till slut drastiskt, patienten skakar kraftigt, och kroppen drabbas av chock. Efter 18–48 timmar avlider den sjuke.

Dödlighet 2/5: Döden kunde stoppas med salt sill

Omkring tre procent av befolkningen i Europa omkom under 1800-talets epidemier, men koleran slog olika. Vissa byar utplånades, medan andra var oberörda.

Hur sjukdomen skulle bekämpas var det ingen som visste förrän 1831, då två tyska läkare observerade en kvinna, som återhämtade sig genom att äta salt sill och dricka rikligt med vatten. 

Metoden var effektiv, och läkarna började ordinera saltvatten som en del av behandlingen. 

Kolerabakterien upptäcktes 1854 av italienaren Filippo Pacino. Det var dock först 1883 med tysken Robert Kochs isolering av bakterien som kunskapen om den blev allmänt känd.

  • Smittade (1800-tallet): 10 %
  • Överlevande (1800-tallet) 70 %
  • Överlevande (i dag): 99 %

Konsekvenser 3/5: Europa fick nya kloaker

Trots att koleran inte som pesten dödade omkring hälften av befolkningen, påverkade den samhället i hög grad.

Framför allt bidrog den till att spä på kampen mellan samhällets olika skikt, för sjukdomen drabbade den europeiska befolkningen ojämnt. 

Den rika överklassen hade ofta eget dricksvatten i hemmet, medan de lägre klasserna var hänvisade till offentliga pumpar, som snabbt förorenades med kolerabakterier.

Detta gav sjukdomen en social dimension. I början av 1800-talet ansåg läkarna, som i regel tillhörde överklassen, att de fattiga själva bar skulden till att de smittades. 

Det berodde på att de bodde i smuts, hade en låg moral, var lättsinniga och drack för mycket.

Under århundradets andra hälft fick vetenskapen emellertid upp ögonen för att koleran i själva verket kom från förorenat dricksvatten och dålig hygien. 

Striden mellan klasserna ebbade därför ut. I stället inleddes en ny kamp för att renovera avloppssystemen i många europeiska storstäder. 

På många håll värjde överklassens politiker, som ju själva hade rent vatten, sig mot att renovera kloakerna – eftersom det var ett kostsamt projekt.

I slutänden gjordes det dock. Vid århundradets slut hade koleran bidragit till att de sanitära förhållandena i Europa var påtagligt förbättrade.

Intjäningsmöjligheter 3/5: Lurendrejare blåste befolkningarna

 ● Kamferträdets olja var en mycket populär kur mot kolera. Läkare och fifflare gjorde därför sina egna mixturer baserade på oljan och sålde dem. Kurerna hade ingen verkan, men de sjuka var desperata och beredda att testa allt. Enligt den engelska tidningen The Morning Herald fyrdubblades priset på kamferolja under en epidemi 1831.

Kajeputoljan, som utvinns ur bland annat trädet Melaleuca leucadendras blad, var om möjligt ännu populärare. Priset på den steg från nio pence till femton shilling i England – ett mer än femton gånger högre pris.

Cigaretter var ett alternativ till de dyra oljorna. Under en epidemi i Hamburg 1892 hävdade en engelsk cigarettillverkare att hans varor kunde bota kolera. Kliniska försök påstods bevisa detta.

Kolera i konsten 2/5: Kräk och avföring var för äckligt för Europas bildade konstelit

Med frekvent diarré och även kräkningar var koleradöden långtifrån estetiskt tilltalande. 

Patienterna täcktes av avföring, medan deras hud blev blek och blå. Sådana motiv ville 1800-talets konstnärer inte syssla med. 

Deras verk var nämligen en estetisk avbildning av det vackra och det sköna i tillvaron.

Koleran visades därför ganska sällan i samtidens konst. Å andra sidan skildrades sjukdomen flitigt i pressen i form av diverse illustrationer och satirteckningar.

Pumpar stod bakom: Kolera smög sig in via dricksvattnet

Läkaren John Snow lade 1854 märke till att två privata företag levererade vatten till ett distrikt i Storbritanniens huvudstad London, där koleran rasade. 

De som fick vatten från den ena pumpen blev sjuka, och de som fick från den andra höll sig friska – oavsett social klass.

Detta fick Snow att undersöka den smittade pumpen. Efter att ha studerat den ingående fann han inte enbart att den förorenats – utan även hur det gått till. 

Källan tycktes vara en blöja från ett smittat barn, som tvättats i ett vattenhål, varpå bakterierna sipprat ned i brunnen. 

Snow ansåg sig därmed ha påvisat att utbrottets källa var det förorenade dricksvattnet.

Efter att ha tjatat länge fick han till slut de lokala myndigheterna att ta bort handtaget på pumpen, så den inte kunde användas. Det hejdade epidemin och bekräftade hans teori.

Snow hade funnit smittokällan, men Londons renhållningsmyndigheter gjorde omedelbart inget åt problemet. Först tolv år senare blev stadens kloaker äntligen renoverade.

Dålig hygien på 1800-talet gjorde att många smittades med bakterien Vibrio cholerae.

© Shutterstock

Vad ska du välja?

Talesättet ”att välja mellan pest och kolera” beskriver ett val mellan två lika otrevliga saker, men uttrycket är i själva verket ganska missvisande. 

Trots att båda sjukdomarna är obehagliga och har skickat otaliga människor i graven, är valet enkelt. 

Pesten smittade och dödade medeltidens befolkning i en sådan omfattning att koleran bleknar i jämförelse.

Kolerans symptom vinner möjligen i avsky och obehaglighet. 

Trots det är explosiv och frekvent diarré, då man har goda chanser att överleva med ett rikligt vätskeintag, att föredra framför böldpestens fasor – eller lungpestens så gott som säkra död.

I dag har läkarvetenskapen revolutionerat behandlingen av båda sjukdomarna med antibiotika. 

Pesten är trots det svårast att bota. Koleran kan nämligen behandlas med enkla medel som vatten och salt, vilket gör den till det förnuftigaste valet.

Kanske är du intresserad av...