De egyptiska läkarna var mästare på naturmedicin och hade kurer mot nästan alla åkommor.

© Polfoto/Corbis

Mumier gjorde egyptierna till forntidens bästa läkare

Brännskador, buksmärtor eller en bruten arm – läkarna i faraonernas Egypten kunde bota nästan alla åkommor. De var vida berömda för sina kunskaper som hade sin grund i mumierna och skriftspråket – och i magi.

12 juli 2017 av Klaus Larsen

”Ett grisöga, antimon, röd ockra och lite honung blandas, mals fint och hälls i örat på mannen så att han genast blir botad.”

Så lyder receptet på ett medel mot blindhet från faraonernas Egypten. För moderna läkare verkar den cirka 3.500 år gamla medicinen som rena giftblandningen, men de egyptiska läkarna var de skickligaste på sin tid.

De var faktiskt så berömda för sitt kunnande att kungar i grannländerna ofta­ sände bud efter dem när de själva eller deras närmaste blev sjuka. 

Bland annat berättar den grekiske historikern Herodotos, som besökte Egypten på 400-talet f.Kr., att perserkungen Kyros bad den egyptiske faraon Amasis att skicka sin bäste ögonläkare.

Och ännu tidigare, cirka 700 f.Kr., beskriver den grekiske diktaren Homeros Egypten som en plats ”där den bördiga jorden är rikast på kraftfulla plantor, talrika läkeörter och mängder med giftiga växter” och där ”alla har vida större kunskaper i medicin än folk på andra platser”.

De döda räddade de levande

De egyptiska läkarnas försprång framför konkurrenterna berodde inte minst på egyptiernas tradition att mumifiera sina döda. I andra forntida kulturer var det tabu att skära i lik och man begravde de döda hela eller brände deras kroppar. 

I Egypten däremot, öppnade man de avlidnas kroppar för att avlägsna de inre organen och balsamera liken.

Det var en krävande process – men egyptierna fick ovärderliga kunskaper om människans anatomi, och det var något som gagnade faraos levande undersåtar. 

Läkarna använde nämligen sina kunskaper om människokroppen för att diagnosticera och bota diverse åkommor.

Under balsameringen kom egyptierna i kontakt med precis alla delar i kroppen. Hjärnan drogs ut genom ena näsborren med en krok som trängde igenom en tunn benvägg. 

Den tekniken förutsätter god kännedom om kraniets anatomi: Moderna neurokirurger använder samma ingångsväg när de ska utföra titthålsoperationer i hjärnan.

Tarmar och inre organ – bortsett från hjärtat där egyptierna trodde att människans själ bodde – drogs ut genom ett ­litet snitt i ljumsken, sorterades och placerades i urnor. 

Balsamerarna har utan tvekan haft god kännedom om var i buk- och brösthålan de olika organen satt – och troligen också vad de hade för funktion i kroppen.

Av den berömda medicinboken Papyrus Smith från 1600-talet f.Kr. framgår att de egyptiska läkarna även kände till människans puls och visste att pulsen hade med hjärtat att göra. 

Men de visste ingenting om blodets kretslopp – det nämns i alla fall inte i de egyptiska källorna – och i skrifterna görs ingen skillnad mellan blodkärl, senor och nerver.

Reliefer återger namnen på cirka hundra egyptiska läkare – många av dem var anställda vid faraos hov.

© Polfoto/Corbis

Läkarna var specialister

Egyptiernas omfattande kunskaper om sjukdomar och skador förstärktes ytterligare av att många läkare specialiserade sig på särskilda sjukdomar i stället för att arbeta brett. ”Varje läkare behandlar bara en enda sjukdom. 

Landet är fullt av läkare, vissa behandlar ögonen, andra tänderna, några bukens innehåll och andra inre sjukdomar”, skriver den grekiske historikern Herodotos.

Han backas upp av flera antika källor som räknar upp namnen och titlarna på cirka hundra egyptiska läkare. 

En av de tidigaste specialistläkarna var Ir-en-akhty som är känd från en inskription i Giza. Han levde omkring år 2100 f.Kr. och var expert på ögonsjukdomar, men behandlade även mag- och tarmåkommor och kanske urinvägsbesvär.

 För sina ­stora kunskaper inom lavemang och sjukdomar i ändtarmen fick Ir-en-akhty titeln ”neru phuyt”, som bokstavligt översatt betyder ”anusherde”. 

Andra specialister fick titlar som ”han som känner de inre vätskorna” eller ”han som känner människokroppens organ som är dolda för ögat”.

Gratis läkarvård åt soldater

Läkarna hade en stor specialkompetens, men det var inte bara faraoner och stormän som kunde få läkarvård. De fattiga kunde besöka traktens medicinmän – som dock inte var lika specialiserade.

Soldater och arbetare hade tillgång till gratis läkarvård och av allt att döma fanns det läkare som tog hand om arbetarna vid alla större byggprojekt. 

Man har till exempel hittat en stentavla i ett stenbrott i Sinaiöknen, och på den tavlan nämns läkarna Renef-seneb och ­Akmu som tycks ha varit en typ av företagsläkare, speciellt anställda för att ta hand om skadade arbetare.

Den grekiske historikern Diodorus Siculus, som själv reste runt i Egypten och studerade seder och bruk, berättar att sjuka och sårade soldater ”behandlades utan att betala eftersom läkarna fick sin lön av staten”.

Både arbetare och soldater verkar ha varit i goda händer. De många skador som beskrivs i medicinska papyrusar vittnar om stor erfarenhet av både benbrott och krosskador. I närheten av ­pyramiderna har arkeologer funnit många skelett med spår av benbrott på armar och ben. 

I flera fall har de brutna benen fogats samman korrekt – troligtvis genom att man spjälkat benet och i vissa fall även genom att man dragit dem rätt och att det sedan läkt ihop fint.

De egyptiska läkarna har även kunnat utföra större operationer. Arkeologerna har hittat flera kirurgiska instrument och på reliefter syns läkare omgivna av redskap som bensågar och skalpeller. 

Även skelettfynd bekräftar att egyptierna har kunnat operera och amputera. Forskarna har undersökt skelett som visar att åtminstone vissa patienter har överlevt behandlingen.

Gudarna kunde bota

Egyptiernas kunnande inom medicin och kirurgi samlades i de så kallade Livets Hus – ett slags medicincentra som ofta låg i anknytning till templen. 

Här skrev och kopierade ”skrivare av Livets Hus” – lärda män – gamla medicinska texter och bevarade kunskaperna om sjukdomar till eftervärlden.

Livets hus var inte bara vetenskapscentra utan fungerade även som medicinskolor där små pojkar redan från sexårsåldern lärde sig att läsa och skriva och att kopiera papyrusar. 

I tioårsåldern skickades pojkarna ut på praktik hos etablerade läkare och lärde sig läkaryrket rent praktiskt genom att behandla sjuka.

Det var ingen slump att Livets Hus låg vid templen; religion och magi spelade stor roll i Egypten, även inom läkekonsten. 

Egyptierna kände varken till mikrobiologi eller genetik – de trodde att sjukdomar som orsakas av virus, bakterier eller gener berodde på gudars eller demoners gärningar. 

Därför arbetade många läkare även som präster och inledde ofta en i övrigt helt rationell läkarbehandling med att utföra religiösa ceremonier och be gudarna om hjälp.

I takt med att faraonernas storhetstid ebbade ut gjorde magin sitt intåg i läkekonsten. Omkring år 1000 f.Kr. började det tidigare så väl fungerande riket att falla sönder och samtida källor visar att läkekonsten gled över mot alltfler magiska och religiösa riter allteftersom samhället förföll. 

Exempelvis finns det bara en enda trollformel i den berömda Papyrus Smith från 1600-talet f.Kr. – i senare­ papyrusar blir magiska ramsor allt van­ligare.

Forskarna har ingen entydig förklaring till denna förändring men vissa historiker tror att den ökande tilltron till magiska krafter kan bero på att det övernaturliga verkade mer lockande.

Jämfört med modern läkekonst var den egyptiska dyr, obehaglig och smärtsam – t.ex. hade kirurgerna slöa knivar. Men inom magi och religion fick patienterna ett orsakssamband som de begrep. 

Dessutom var trolldom och ingripande från gudarna en så vanlig och väl rotad del av vardagslivet att egyptierna var helt säkra på att gudarna kunde göra människorna sjuka, men också bota dem.

Magikernas trollformler och prästernas böner har säkert varit till god hjälp: Dels har placeboeffekten varit en viktig faktor, dels läker vissa sjukdomar ut av sig själva efter en tid, och hos andra lindras symtomen. 

Grekerna byggde vidare

Den egyptiska medicinens storhetstid var definitivt över år 332 f.Kr. då Alexander den stores trupper erövrade Egypten. 

Med egyptiernas läkekonst som grund skapade de nya härskarna en medicinsk skola i Alexandria där grekiska läkare byggde vidare på egyptiernas omfattande erfarenheter.

Här skaffade sig några av tidens mest berömda läkare kunskap genom att bland annat dissekera levande, dödsdömda brottslingar och undersöka var deras inre organ satt och vilken funktion de hade. 

Ungefär 350 år senare erövrades Egypten av romarna som övertog både den alexandrinska skolan och arvet efter de egyptiska läkarna. 

Skolans mest berömde elev var den grekiske läkaren Galenos, vars lära kom att utgöra­ grunden för all europeisk medicin ända fram till 1500-talet.

Egyptierna blev friska av örtmedicin

Vitlök var mycket uppskattat av egyptierna. De visste att den allsidiga växten bl.a. var effektiv mot astma och andningssvårigheter.

Granatäpple använ­des bl.a. mot binnikemask. I dag vet man att frukten även kan förebygga många andra sjukdomar, t.ex. åderförkalkning.

Koriander kan bl.a. bota urinvägssjukdomar. Egyptierna använde frön och blad i matlagningen för att motverka gaser i tarmarna.

Honung kan döda flera slags bakterier och smordes in direkt på t.ex. brännskador och öppna sår.

Bockhorn användes för att lindra menstruationssmärtor och stimulera mjölkproduktionen hos mödrar – och bota impotens hos män.

Kanel är bakterie­dödande, inflammationshämmande och sänker blodsockret hos diabetiker.

Dadlar innehåller det bakterie­dödande och lugnande ämnet tannin (garvsyra). Egyptierna använde frukten mot bl.a. åderförkalkning, bronkit, för­kylningar och magont.

Anis ordinerades mot hosta men användes även mot förkylning, halsont och dålig andedräkt.

Hampa användes som bedövande och smärtstillande medel. Egyptierna torkade växten som de tuggade, rökte eller drack som te. 

Aloe vera användes bl.a. till att stimulera matsmältningen. Saften kunde lindra eksem och klåda och läka sår.

Kanske är du intresserad av...