De första försöken med lustgas och eter drog till sig en bred krets av nyfikna läkare.

© Wikipedia

Lustgas kontra eter: Tandläkare i bitter fejd

Horace Wells upptäckte lustgasens bedö­vande effekt av en tillfällighet. Han var nära att bli berömd men efter ett misslyckat försök utmanades han av en före detta kollega.

1 mars 2016 av Petrine Elgaard

Publiken stirrade mot scenen och visste inte om de skulle skratta ­eller gråta. Där framför dem rumlade vuxna män totalt hämningslöst omkring – precis som ­annonsen i den amerikanska staden Hartfords lokal­tidning hade utlovat.

De tio euforiska försökspersonerna hade inhalerat en dos dikväveoxid, mer känt under namnet lustgas.

Mannen som höll i föreställningen var en före detta medicinstuderande som vecka ­efter vecka lockade tusentals besökare till sin kringresande lustgasshow.

Och just den här dagen, den 10 december 1844, skulle visa sig bli särskilt intressant. Mitt under gasruset hade en av dem som bodde i trakten, Sam Cooley, gått rakt in i en tung träbänk – men det hade inte besvärat honom.

Först när lustgasens verkan avtog och han damp ned i en stol, kände han smärta i knäet. Mannen intill honom, stadens tand­läkare Horace Wells, upptäckte att blod trängt igenom mannens byxor.

”Du måste ha slagit dig ordentligt”, sade Wells till Cooley, som svarade att han inte hade märkt något alls under ruset. Det gav tandläkaren en revolut­ionerande idé.

Lustgas skulle revolutionera operationer

Den ambitiöse och respekterade Horace Wells var alltid på jakt efter nya rön och förbättringar till sin praktik.

Ännu hade han inte löst det största problemet som såväl läkare som tandläkare brottades med år 1844: de smärtstillande medel som fanns hade nästan ingen effekt.

Patienterna hade svårt att stå ut med plågorna och flydde ofta mitt under en behandling.

På sjukhusen var problemen ännu värre. Där var stora starka män tvungna att hålla fast patienterna, som skrek för livet på operationsbordet.

Alla dessa plågor skulle man komma ifrån med hjälp av lustgas. Wells förväntningar på gasen var höga och han började snart experimentera.

Vad Wells inte visste var att en annan tandläkare, William Morton, hans före detta elev och partner, också var på jakt efter en ny form av bedövning. Om Morton hann först skulle han få all den ära som Wells strävade efter.

Försök med lustgas kritiserades

Det första försöket utförde Wells på sig själv. Han ville se om stora mängder lustgas var dödligt – som det faktiskt stod i fackböckerna.

Tandläkaren inhalerade så mycket gas att han blev alldeles slapp i kroppen.

Sedan tog en av hans kolleger fram en tång och drog ut en värkande visdomstand. Wells vaknade upp med en lucka i tandraden.

”Det är den största uppfinningen någonsin!” jublade han. ”Jag kände absolut ingenting.”

Efter ungefär en månad, i januari 1845, hade Wells med framgång testat lustgas på 13 patienter.

Ryktet om gasens stora potential spred sig till Harvarduniversitetet och tandläkaren bjöds in att demonstrera sin bedövningsteknik inför en grupp medlemmar ur den medicinska fakulteten.

En ung man inhalerade lustgas tills han föll i dvala. Då började Wells dra ut en sjuk tand. Allt gick bra – tills patienten gav ifrån sig ett ljud.

Några av åskådarna kallade det jämmer, men en läkare rapporterade att ”patienten skrek mycket”.

Åskådarna viskade om Wells. Han hörde hur man pratade om ”humbug” om och om igen, men ingen lyssnade på den nu vakne patienten som försäkrade att han knappt hade känt någon smärta alls.

Tandläkaren lämnade platsen och fick aldrig någon ny chans att bevisa lust­gasens potential.

Förödmjukelsen var total. ”Upprördheten efter denna upplevelse resulterade i en sjukdom, som jag inte blev fri från förrän efter många månader”, berättade Wells senare.

Efter det som hade hänt bagatelliserades lust­gasen återigen av läkarna. Wells själv var säker på att han bara hade råkat ta bort gasen för tidigt, och att dosen blivit för liten för att helt dämpa alla smärtor.

Eter föredrogs framför lustgas

Ett antal månader senare, i oktober 1846, stod Horace Wells före detta tandläkarelev och partner, William Morton, inför en publik på Harvard University.

Morton bedövade en ung man som skulle avlägsna en böld i nacken, och kirurgen opererade utan problem bort den obehagliga utväxten medan patienten var helt medvetslös. Publiken jublade.

Wells blev arg och besviken när han fick höra talas om Mortons framgång. Några månader senare satte de i gång att gräla offentligt om vem som egentligen hade rätt att ta åt sig äran för att först ha upptäckt bedövningen.

Horace Wells menade att hans arbete med lustgasen hade banat väg för experimentet med eter – och därför var upptäckten hans förtjänst.

LÄS MER: Bedövningens historia: Från bolmört till opium

Lustgas fick spridning först efter Wells död

Det offentliga erkännande som Wells så hett önskat sig kom aldrig och snart sjönk den ambitiöse tandläkaren ned i en djup depression.

Han försökte dock visa att han fortfarande var engagerad i utvecklingen av bedövningsmedel genom att börja experimentera med kloroform.

Det hade år 1847 uppfunnits just som ett bedövningsmedel, av en skotsk läkare.
De nya experimenten blev emellertid fatala.

Den 33-årige Wells blev snart beroende av kloroformens lugnande ångor som gjorde honom förvirrad och omtöcknad.

Under ett rus kastade han svavelsyra på några prostituerade som råkade gå förbi. Syran frätte hål i kläderna och Wells sattes i fängelse. Historien hamnade i tidningarna.

I sin desperation över att nu helt ha förlorat sitt goda rykte, och på grund av den skam han dragit över familjen, gav tandläkaren upp.

Han tömde en flaska kloroform på en näsduk och stoppade den i munnen innan han skar upp en blodåder i låret med ett rakblad. Nästa morgon låg han död i fängelsecellen.

Först år 1863, 15 år efter Wells död, började lustgas användas som bedövningsmedel av de flesta tandläkare.

Kanske är du intresserad av...