En del patienter dog av hjärnblödning efter läkaren Walter Freemans så kallade vita snitt.

Läkarvetenskapen föreskrev heroin mot hosta

Mumiepulver mot magsår, maskägg mot övervikt och heroin mot hosta. Bara fantasin satte gränser när läkare och kvacksalvare grep sig an sjukdomar och diverse krämpor.

Heroin skulle stoppa hosta

Omkring år 1900 kunde heroin köpas helt lagligt på de flesta apotek.

© Corbis/Polfoto/Bayer AG

När produkten heroin introduce­rades på marknaden år 1898 garanterade det tyska läkemedels­företaget Bayer att deras medicin var ett effektivt och billigt medel mot hosta, förkylning och smärta.

Heroin kunde dessutom bota alla patienter som blivit beroende av det smärtstillande och mycket utbredda medlet morfin.

År 1895 hade en grupp kemister på Bayers laboratorier, under Heinrich Dresers ledning, upptäckt att ämnet diacetylmorfin var starkare och mer effektivt mot smärta.

Det fantastiska medlet fick namnet heroin efter ordet heros (hjälte), eftersom användaren blev upprymd och modig.

Medlet rekommenderades bland annat mot bronkit och till barn som led av svår hosta.

Heroin blev särskilt populärt på den amerikanska marknaden, och succén ledde till enorma vinster för Bayer.

Men snart började patienter klaga över beroendesymtom. Det visade sig att diacetylmorfin spjälkas till morfin i kroppen.

År 1914 infördes en sträng kontroll av diacetylmorfin-användandet och 1925 förbjöds ämnet som läkemedel i bland annat USA.

Klinisk effekt: Diacetylmorfin verkar smärtstillande men är starkt beroendeframkallande vid upprepad användning. En överdos kan leda till döden.

Öppen dränering av inflammerade lungor

När man tog bort en del av revbenen kunde lungorna tömmas på var och vätska.

© Natl. Museum of Health & Medicine/Otis historical archives

Patienter med lunginflammation kunde drabbas av vätska i lung­säcken så att de fick svårt att andas, och det kunde leda till döden utan snabb behandling.

Läkekonstens fader, greken Hippokrates, förordade på sin tid ett öppet drän från lungan genom att patientens bröstkorg öppnades.

Mer än 2 000 år senare tog amerikanska och europeiska läkare Hippokrates på orden när de försökte sätta stopp för den influensa som blivit till en pandemi åren 1917–18.

Influensan – spanska sjukan – kan ha orsaka mellan 50 och 100 miljoner människors död.

Smittan spreds snabbt på första världskrigets överfulla amerikanska militärbaser och läkarna behövde en effektiv metod för att dränera de sjukas vätskefyllda lungsäckar.

En behandling bestod i att helt enkelt ta bort de revben som satt i vägen.

Klinisk effekt: Lungsäcken tömdes men de flesta patienter dog strax efter behandlingen, troligen på grund av att lungan kollapsade.

Glödande järn mot hemorrojder

Medeltidens munkar fungerade även som läkare

© Archives Charmet/Bridgeman

Redan i de grekiska hippokratiska skrifterna (ca 400 år f.Kr.) nämndes glödande järn som ett medel mot hemorrojder.

En upphettad järnkrok fördes upp i ändtarmen och det var bra om patienten skrek högt så att tarmen utvidgades. Då var det lättare för läkaren att skrapa ut problemet.

Drygt tusen år senare kom den irländske munken Fiacre på en mer human kur.

Fiacre drev ett sjukhus och han upptäckte att hans hemorrojdbesvär lindrades när han satte sig på en solvarm sten.

Folk vallfärdade till hans sjukhus och efter sin död år 670 blev han helgonförklarad – och hemorrojder kom att kallas ”Sankt Fiacres förbannelse”.

Samtidigt hade den heta järnstången blivit på modet igen. Än i dag bränner man bort hemor­rojder – men med laser och under bedövning.

Klinisk effekt: Glödande järn kan orsaka brännskador och infektioner.

Hål i kraniet skulle bota de galna

En trepan är en cylinderformad borr som används för att göra hål i kraniet.

© Corbis/Polfoto

Metoden att hacka eller skära sig in till människans hjärna har varit känd sedan yngre stenåldern (från 3 000 år f.Kr.). Genom hålet släpptes dåligt blod och onda andar ut.

I den hippokratiska skriften Om skador i huvudet (ca 400 år f.Kr.) rekommenderas trepanation när patienten slagit i huvudet.

Ett slag påstods orsaka stilla­stående blodansamlingar som utvecklades till var.

Därför skulle antikens läkare ”lätta på blodet genom perforering med en liten trepan” (borr).

Under bland annat Han-dynastin (168–280) i Kina botade man svår huvudvärk genom att göra hål i kraniet.

Och från medeltiden fram till 1800-talet behandlades psykiskt sjuka och epileptiker med trepanation eftersom de antogs ha sten eller luft i huvudet.

Patienten hade tio procents chans att överleva; många dog av infektioner i de överfulla och smutsiga sjukhusen.

I dag utförs trepanation inom vissa afrikanska folkstammar och har även sina förespråkare i västvärlden.

En av dem är amerikanen Peter Halvorsen, som år 1972 trepanerade sig själv för att försöka bota sin depression.

Klinisk effekt: Trepanation kan hjälpa vid exempelvis förhöjt tryck på hjärnan men ingreppet har ingen dokumenterad effekt på till exempel depressioner.

Elektricitet fixade potensen

Det elektriska bältet sände ström genom könsorganen.

© The Skeptiseum

När kunderna år 1900 slog upp kata­logen från det amerikanska varu­huset Sears, Roebuck & Co. fick de se en ny avancerad apparat: ”Heidelbergs elektriska bälte”.

Genom bältet gick en ”konstant lugnande växelström som bearbetar de
svaga punkterna, bygger upp system och stimulerar cirkulationen”.

Med bältet kring midjan och könsdelarna kunde användaren botas från i stort sett allt: utmattning, gikt, ischias, stelhet i ryggen, sömnlöshet, njur- och leversjukdomar samt svagt hjärta.

Heidelbergs bälte kurerade inte bara sjukdomar.

Även ”feminin svaghet” stärktes, och maskulin impotens botades då männen ”återfår den kraft som förlorats efter masturbationens nedbrytande verkan”.

Heidelbergs utrustning var inte ensam i sitt slag.

Från 1892 kunde Londons överklassdamer bära en elektrisk korsett, och i tiotals år tjänade firmor som The Electric Belt Company och Addisons Galvanic Electric Belt pengar på sina specialbälten med en mängd fantastiska effekter av den moderna elektriciteten.

Klinisk effekt: Elektrisk stimulans kan användas för smärtlindring och återuppbyggnad av muskelmassa hos t.ex. ryggmärgsskadade men det finns ingen dokumenterad effekt mot impotens.

Kvicksilver mot könssjukdom

Syfilissjuka sattes i ugnar där de andades in kvicksilverångor i flera dagar.

© PR/Scanpix

På 1100-talet togs kvicksilver emot som en efterlängtad kur mot spet­älska.

Och metallen blev verkligt populär bland läkarna när Europa år 1493 drabbades av en ny plåga: syfilis – en könssjukdom som den spanske upptäcktsresanden Christofer Columbus och hans män troligen hade med sig hem efter ett besök på Haiti.

På bara några år svepte syfilis över hela Europa och de drabbade fick deformerade ansikten och genitalier.

Många patienter blev svårt sinnessjuka innan döden kom som en befriare.

Läkarna var maktlösa fram till 1495 då de började använda kvicksilver.

Metallen smordes in på huden eller injicerades och ansågs kunna bota även hopplösa fall. Den schweiziske läkaren Paracelsus (1493–1541) var en ivrig förespråkare för behandlingen.

På 1900-talet insåg man att sjukdomen orsakades av bakterier.

Från år 1941 kunde syfilis behandlas effektivt med det nya medlet penicillin.

Klinisk effekt: Kvicksilverföre­ningar är ett livsfarligt gift. När det användes som medicin mot syfilis dog mängder av patienter av kvicksilver­förgiftning.

Levande mask som bantningskur

Binnikemask-kuren är förbjuden i många länder men används fortfarande i bland annat Mexiko.

© Science Photo Library

Den upp till sex meter långa binnike­masken och dess avkomma var kring 1900-talets början ett uppskattat medel mot övervikt.

Maskarna och deras ägg svaldes i vätske- eller tablettform och sedan började parasiten glufsa i sig av den näring som deras mänskliga värd fick i sig.

Resultatet var blixtsnabb viktnedgång utan motion.

När patienten kommit ned till önskad vikt var det dags att svälja ett mask­dödande medel. Då löstes den hungriga gästen upp och åkte ut med avföringen. 

Pillren var populära och kallades för överviktens ”naturliga fiende”.

Vissa masksväljare blev av med övervikten men drabbades i stället av näringsbrist, illamående, kräkningar, diarré och vätske­fyllda cystor som skadade inre organ och blodcirkulation, och framkallade epileptiska anfall.

Dessutom innehöll pillren det beroendeframkallande ämnet amfetamin.

Klinisk effekt: Patienten går snabbt ned i vikt men å andra sidan är biverkningarna många och kan bli kroniska.
I värsta fall blir den snabba viktminskningen så påfrestande för kroppen att organ, bland annat ögonen, tar skada. Man kan till och med bli blind.

Bråkiga fick ett snitt i hjärnan

En del patienter dog av hjärnblödning efter läkaren Walter Freemans så kallade vita snitt.

© Wellcome Library, London & Corbis/Polfoto

Under 1900-talet riskerade psykotiska patienter att bli bedövade med elchock och därefter få en syl inslagen upp i hjärnan genom ögonhålan.

Genom att röra sylen skar läkaren av nerverna till främre pannloben som styr människans beteende.

Metoden att skära av nerverna utvecklades av den portugisiske läkaren Egas Moniz i mitten av 1930-talet.

Han fick senare 1949 års nobelpris i medicin. Behandlingen idareutvecklades av den amerikanske läkaren Walter Free­man som i januari 1946 tog en ishacka, slog den förbi ögon­globen på den 29-åriga patienten Ellen Ionesco och skar av nervbanorna.

Före ingrep­pet var hon starkt självmordsbenägen men efteråt kunde hon lämna mental­sjukhuset och bo hemma hos sin ­familj.

Freeman kallade metoden tran­sor­bital lobotomi eller ishackelobotomi.

Fram till 1957 opererade Freeman 2 400 patienter med denna metod och över hela världen fick många tusen patienter snittet – 40 000 bara i USA.

I Skandinavien behandlades drygt 9 000 personer med det vita snittet under 1950- och 1960-talen men metoden var kritiserad.

År 1950 kom läkemedlet klorpromazin, som kallades ”kemisk lobotomi”, och snart ersattes det kirurgiska ingreppet av psykofarmaka.

Klinisk effekt: Lobotomi kunde till exempel dämpa ångest men patienten blev ofta apatisk och avtrubbad. Vissa patienter led av epilepsi och minnes­luckor.

Tbc-sjuka fick plastkulor i lungorna

 

Röntgen visar de inopererade plastkulorna.

© St. Luke's Intl. Hospital, Tokyo

Under 1700- och 1800-talen var tuberkulos en fruktad sjukdom och en av världens vanligaste döds­orsaker.

Läkarna kämpade febrilt för att hitta ett botemedel mot den smittsamma sjukdomen.

När den italienske läkaren Carlo Forlanini på 1880-talet konstaterade att lungornas ständiga rörelser (när man andades) förhindrade läkningsprocessen, verkade nästa steg solklart: Den angripna delen av lungan måste vila.

Det ordnade man genom att helt enkelt provocera fram en kollaps i den sjuka delen av lungan.

Därigenom fick organet möjlighet att vila och läka. Lungsammanfall kunde framkallas på olika sätt. En vanlig metod var att fylla en del av lungan med små plastkulor som tvingade den att falla samman.

På 1940- och 1950-talen kunde man effektivt behandla sjukdomen medicinskt, och metoden med lungkollaps övergavs så småningom.

Oftast togs kulorna inte ut igen. Fyrtio år senare kunde de därför, till läkarnas stora förvåning, plötsligt dyka upp röntgenbilder.

Klinisk effekt: Behandlingen lyckades ofta men dessvärre var följdsjukdomarna allvarliga och omfattade bland annat lunginflammationer och cancer.

De döda hade helande krafter

Mumier maldes till pulver som kunde bota allt från huvudvärk till magsår.

© Getty/Allover

I synnerhet under medeltiden ansågs forntida mumier ha läkande egenskaper.

Urgamla mumifierade människor och djur maldes till ett pulver som var en mycket populär medicin i Mellanöstern och Europa.

De torkade kropparna levererades från Egypten, där gravplundrare tjänade stora pengar på att leta fram, gräva upp och sälja de gamla liken. Mumierna var inte alltid från faraonernas tid, men när de väl passerat genom kvarnen kunde ingen se skillnad.

Pulvret, som såldes på flaska eller burk, sades verka mot magsår och huvudvärk.

Bandage som doppats i vatten och mumiepulver lades t.ex. på bölder.

Pulvret var så populärt och vedertaget som medicin att varje apotekare med självaktning hade mirakelmedlet till försäljning långt in på 1600-talet.

Denna kannibalism i läke­konstens namn är ingen unik företeelse.

Från antiken och fram till våra dagar har blod och fett från döda människor ansetts har helande krafter.

De gamla romarna drack gladiatorernas blod för att få del av de döda krigarnas styrka och mod.

I det medeltida Europa ansågs människofett ha liknande, magiska krafter.

Bland andra bödlar gjorde goda affärer genom att utvinna fettet från avrättade brottslingar och sälja det till sjuka; det påstods kunna bota tandvärk, muskelsmärtor och tuberkulos.

Tron på människofettets fantastiska effekter levde kvar ända in på 1960-talet; då var det populärt med antirynkkrämer som innehöll fett från mänskliga moderkakor.

Klinisk effekt: Troligtvis ingen.

Orgasm rådde bot på kvinnlig hysteri

En fingerfärdig läkare kunde lugna nerverna på hysteriska kvinnor. Senare kom den populära vibratorn.

© SSPL/Polfoto/Brooke Clarke

Redan under antiken hävdade sak­kunniga att kvinnor kunde lida av ”hysteri”, en kronisk sjukdom som gjorde kvinnor besvärliga att tas med.

På 100-talet konstaterade den grekiske läkaren Galenos att hysterin berodde på sexuell avhållsamhet.

Och på 900-talet föreslog den per­siske läkaren och filosofen Avicenna en ”gnidkur” som skulle ge de sjuka kvinnorna ”frid”.

Även på 1800-talet hade läkarna ett botemedel till hands. Med lite olja på fingrarna masserades patientens sköte och framkallade en förlösande
”paroxysm”, det vill säga orgasm.

Behandlingen var dock tidskrävande och gav ömma handleder.

Många läkare välkomnade därför den elektriska vibratorn som kom på marknaden på 1880-talet, patenterad av den brittiske läkaren Jospeh Mortimer Granville.

Det var en utbredd uppfattning att kvinnan inte kunde uppnå sexuell njutning utan det manliga könsorganet, och därför var det etiskt och socialt accepterat att läkaren gav kvinnan en hjälpande hand på britsen.

Fram till 1920-talet såldes ”The Vibratile” i detaljhandeln, fram till det att den fördömdes som oanständig.

Klinisk effekt: Diagnosen ”hysteri” övergavs på 1950-talet och därefter
används vibratorn inte längre som ett medicinskt instrument.

Skrikande spädbarn fick morfin

 

Reklamen skulle övertyga mödrar om att Winslow's  Syrup var bra för de små.

© Corbis/Polfoto

Under 1800-talet bombarderades amerikanska konsumenter med reklam för mediciner som inte många kände till innehållet i – eller biverkningarna av.

Med färgglada etiketter och käcka slogans lyckades kvacksalvare sälja ”mediciner” fulla med kvicksilver och lakrits blandat med till exempel cannabis, alkohol, morfin och kokain.

Ett mycket populärt medel var ”Mrs. Winslow's Soothing Syrup”.

Den påstods ”lugna både människor och djur” och såldes i enorma mängder i Storbritannien och USA.

Det rosenröda löftet utfärdades av barnmorskan Charlotte Winslow, som marknadsförde sin dryck i bland annat tidningar och kalendrar.

Medicinen innehöll bl.a. morfin, soda, alkohol och salmiaksprit.

Reklamen lovade att bara ett par droppar skulle få barnen att ”lay dead 'til morning” (ligga som döda till morgonen).

Ett löfte som dessvärre kunde infrias när barnet råkat få en dödlig överdos.

Produkten hamnade i blåsväder när det amerikanska läkarförbundet AMA – American Medical Association – år 1911 gav ut en lista över starkt tvivelaktiga medikamenter.

Under punkten ”Baby Killers” fanns bl.a. ”Kopp's Baby's Friend”, som innehöll morfin, och ”Mrs. Winslow's Soothing Syrup”. Den lugnande medicinen försvann från marknaden år 1930.

Klinisk effekt: I bästa fall verkningslöst, i värsta fall dödligt.

Ett blodigt universalmedel

Läkaren fortsatte ofta åderlåtningen tills patienten svimmade.

© Giraudon/Bridgeman

Åderlåtning är en av världens äldsta former av medicinsk behandling mot alltifrån förkylning till böldpest.

Enligt greken Galenos (129–199 e.Kr.) måste män­niskans fyra så kallade kroppsvätskor – blod, lymfa (slem), gul galla och svart galla – vara i balans för att kroppen skulle vara frisk.

Vid sjukdom åderlät läkaren patienten, vilket skulle återupp­rätta ­balansen mellan vätskorna.

Metoden var vanlig ända in på 1800-talet och det var inte ovanligt att åderlåta sig då och då för att bli av med eventuella ”onda vätskor”.

Behandlingen var dock inte riskfri.

När Amerikas f.d. president George Washington (1732–99) drabbades av en infektion i halsen och skulle botas med åderlåtning, överlevde han inte den stora blodförlusten.

Klinisk effekt: Åderlåtning kan ha effekt på t.ex. sjukdomen polycytemi, som är en överproduktion av blodkroppar.

Kanske är du intresserad av...