Som professor i anatomi delade Vesalius med sig av sin nya, banbrytande kunskap till nya kirurger.

© Bridgeman

Fyar upptäckter banade vägen för den moderna kirurgin

Fyra män förvandlade kirurgin från ett enkelt hantverk till en modern vetenskap för specialister. De gav insyn i människan anatomi, upptäckte hur man stoppar blödningar, bekämpade infektioner och uppfann bedövning.

1 februari 2017

Ett skelett på köksgolvet gav upphov till modern anatomi

Flandern, 1536: Skymningen föll när Andreas Vesalius närmade sig Leuvens stadsmur. I tre år hade han studerat medicin i Paris men var nu på väg till den belgiska staden för att avsluta sina studier.

Plötsligt väcktes hans intresse av en skugga. Vid sidan­ av vägen såg han silhuetten av en död människa som sakta dinglade i stadens galge.

Vesalius insåg att den chansen kunde han inte försitta. Liket hade redan börjat ruttna­ och när Vesalius ryckte lätt i det ena benet lossnade det från kroppen. Även det andra benet och armarna lossnade snabbt. Vesalius rullade in lemmarna i sin kappa och skyndade hemåt.

Den unge mannen lämnade sitt fynd på köksgolvet och skyndade ut genom stadsporten för att hämta den hängdes huvud och kropp.

Vesalius arbetade hela natten. Han skrapade rent skelettet med en kniv och kastade de ruttna köttresterna i rännstenen. Benen lade han i ett stort kar med kokande vatten och när solen gick upp låg en hög rena skelettben på köksgolvet.

Vesalius satte ihop dem till ett skelett och betraktade stolt sitt mästerverk, trots att knäskålarna och ena foten saknades.

Vesalius bok från 1543 är full med detaljerade teckningar av människokroppen.

Vesalius bok från 1543 är full med detaljerade teckningar av människokroppen.

© Bridgeman

Dödgrävare sålde lik

Innan han stal den hängde brottslingen hade Vesalius liksom alla andra medicinstuderande på den tiden läst den romerske läkaren Galenos anatomitexter.

Men Vesalius anade att de 1400 år gamla studierna, som var självklar kurslitteratur på Europas universitet, byggde på dissektioner av djur.

Efter att han hade satt ihop skelettet i köket bekräftades hans misstankar och under åren som följde såg han till att studera så många lik som möjligt. Flera av hans resor gick till Paris där Vesalius regel­bundet besökte stadens kyrkogårdar och mutade dödgrävarna att lämna ut lik.

Sina­ anteckningar samlade Vesa­lius i verket Om människokroppens byggnad som gavs ut i sju band.

Vesalius starkt kontroversiella verk korrigerade mer än 200 fel hos Galenos och visade att antikens store anatom hade dissekerat djur. Samtidigt beskrev Vesalius kroppens alla 206 ben och ­ritade ganska exakta teckningar av de inre organen, som nu även placerades ­korrekt i förhållande till varandra.

När Andreas Vesalius år 1537 fick anställning som professor i kirurgi och anatomi i den italienska staden Padua tog han ännu ett kliv mot modern kirurgi.

Tidigare var universitetsutbildningen uppbyggd på så sätt att en professor gick igenom Galenos verk teoretiskt samtidigt som en assistent dissekerade ett djur.

Vesalius däremot förde själv kniven och lät även sina studenter delta i dissekeringen. Han grundade därmed principen att all kirurgi ska läras ”genom att man själv håller kroppens ­organ i sina händer”. 

Galenos var kirurg vid en amfiteater där hans anatomikunskaper kom till sin rätt.

Galenos var kirurg vid en amfiteater där hans anatomikunskaper kom till sin rätt.

© Mary Evans

Före Vesalius: Galenos kontrollerade kunnandet i 1400 år

Pergamon, 100-talet: Den romerske läkaren Galenos började sin karriär som gladiatorkirurg i staden Pergamon där han lappade ihop gladiatorerna efter de blodiga kamperna.

Yrket gav Galenos en möjlighet att förkovra sig i sitt ­verkliga intresse: anatomi.

I romarriket var det förbjudet att dissekera människor. Därför använde Galenos främst apor och grisar i sina studier – han ansåg att de var fysiskt mest lika människan.

Han identifierade de inre organen – men missbedömde deras placering och funktion. Till exempel trodde Galenos att hjärtat producerade mörkt och levern ljust blod.

Icke desto mindre utgjorde Galenos studier kärnan i den medicinska vetenskapen i Europa ända in på 1500-talet.

Genom att underbinda blodkärl kunde Paré stoppa blödningar och vinna tillräckligt med tid vid amputationer.

Genom att underbinda blodkärl kunde Paré stoppa blödningar och vinna tillräckligt med tid vid amputationer.

© Scanpix/Granger

Åtsnörda blodkärl räddade soldater från döden

Torino, 1537: Kirurgen Ambroise­ Paré möttes av en makaber syn när han kom fram till slagfältet i när­heten av Turin.

Stora klungor av sårade soldater låg blödande mellan sina redan döda kamrater. Några skrek efter hjälp, andra stönade. Paré insåg genast att han bara skulle kunna hjälpa ett fåtal av dem.

Året var 1537 och den 27-årige mannen tjänstgjorde som fältkirurg i den franska armén. Hans första möte med kriget var på ett frontavsnitt under belägringen av Turin. Kung Frans I befann sig åter i krig mot tysk-romerska riket och ännu en gång var striderna en brutal historia.

Att slagen var så blodiga berodde inte minst på att musköten nu hade blivit standardvapen i Europas arméer. Tidigare hade soldaternas skador huvudsakligen bestått av rena sticksår från knivar och svärd, men en musköt­kula orsakade helt andra skador.

Den drog in smuts och krutrester i såret, förstörde muskler och vävnader och slet ­sönder blodkärl. Kulan stannade ofta inte förrän den splittrade något ben. I de flesta fall orsakade det en våldsam blödning.

Paré var som de flesta andra kirurger på 1500-talet. Vapnen blev alltmer effektiva men kirurgin hängde inte med i samma takt. Yrket betraktades fortfarande som ett hantverk och Paré och många med honom saknade formell utbildning.

Tidigare hade han arbetat som barberare på ett sjukhus i Paris där välutbildade läkare representerade vetenskapen. Barberaren tillkallades när man skulle skära i folk. All Parés kunskap byggde därför på praktiskt arbete. 

Ambroise Parés böcker innehåller mängder av metoder att behandla sår.

© Polfoto/Ullstein Bild

Järn stoppade blödning

Innan Paré kom till Turin hade han aldrig någonsin utfört en amputation men redan under sina första dagar i fält fick han till uppgift att såga armar eller ben av soldater.

De våldsamma blödningarna försökte han stoppa genom att pressa glödande brännjärn mot såret efter ingreppet. Om soldaterna inte redan förblött tog den omänskliga behandlingen livet av dem. Blödningar från skottsår stoppades lika brutalt: med kokande olja i såret.

Paré var förtvivlad. Soldaterna förblödde inför ögonen på honom medan han stod maktlös. När striderna tog slut framåt kvällen satte han sig därför i sitt tält för att studera och försöka få fram en mer human behandling.

Parés lösning blev överraskande enkel. Den bestod i att klämma ihop en artär med ett slags pincett. Även om flera mindre ådror fortsatte att pumpa ut blod minskades blödningen avsevärt och kirurgen vann dyrbar tid ­under amputationen.

Senare kom Paré också på att han kunde underbinda blodkärl med silkestråd och effektivt stoppa blödningen. Efter operationen lät han tråden sitta kvar – den uttorkade stumpen föll av när såret läktes.

En svår lösning

Metoden visade sig emellertid vara svår att praktisera. För att stoppa blödningen helt i till exempel ett lår måste han göra mer än 50 underbindningar.

På ett fältsjukhus gick det knappt att genom­föra tio underbindningar innan­ patienten hade förblött. Och att sätta en pincett på ett blodkärl som var hal som en ål medan blodet pumpade ut under högt tryck visa­de sig vara minst lika svårt.

Inte förrän den franske läkaren Jean Louis Petit år 1718 konstruerade den första moderna kärlklämman kunde man stoppa våldsamma blödningar under svåra förhållanden.

Tack vare sina uppfinningar steg Paré i graderna från att ha varit en okänd fältskär till att bli en av Frankrikes mest erkända ut­övare inom kirurgin.

Abulkasim ansåg att sjuka tillfrisknade snabbare om de hade en god relation till läkaren. 

© Mary Evans

Före Paré : Hela Europa studerade muslimsk läkare

Córdoba, cirka år 1000: Under medeltiden var den moriska kulturen i Spanien ledande i Europa inom många områden och kirurgen Abulkasim (936–1013) var medicinens främste man.

Redan år 963 var han den förste som kände till utomkvedshavandeskap och upptäckte att blödarsjuka är ärftligt. Dess­utom förstod sig Abulkasim på tandopera­tioner, drog rätt axlar som gått ur led och använde catgut (tarmsträng – en kirurgisk tråd) för suturer inuti kroppen, en metod som används än i dag.

Mest berömd blev den muslimske läkaren emellertid för att han kunde stoppa kraftiga blödningar. Han underband blodkärl och stoppade blöd­ningar med brännjärn, en metod som var mycket smärtsam – men effektiv.

Abulkasims verk användes som läroböcker i hela Europa och 1453 beskrev den italienske kirurgen Pietro Argallata honom som ”utan tvekan den främste av alla kirurger”.

Trots det glömdes Abulkasim bort när morerna år 1492 drevs ut ur Spanien. Av den anledningen kände Ambroise Paré ­uppenbarligen inte till Abulkasim då han år 1537 återuppfann underbindningen av blodkärl på ett slagfält i närheten av Turin.

Simpson var sin egen försökskanin och svimmade genast när han andades in kloroform.

© Scanpix/Granger

Kloroform tog död på smärtan

Edinburgh, 1847: När den skotske förlossningsläkaren James Young Simpson var 16 år gammal hade han deltagit vid en amputation i London.

Operationen hade utförts utan bedövning och med svårt lidande för patienten – som dog av blodförlust. Den fasansfulla upplevelsen satte sina­ spår hos Simpson. Nu arbetade han vid universitetssjukhuset i Edinburgh med målet att kunna lindra patienternas smärta.

I mitten av 1840-talet var det fortfarande livsfarligt att föda barn. Några år tidigare hade man kunnat lindra barna­föderskans smärta med eter.

Men medlet var mycket brandfarligt och med eter­ångor i närheten av sjuk­husets gaslampor blev explosionsrisken överhängande. Dessutom­ kunde patienten dö på grund av feldosering

– och ingen visste om bedövningsmedlet var skadligt för det ofödda barnet. Simpson hade bestämt sig för att finna ett bättre­ alternativ.

Drack och sniffade

Inledningsvis experimenterade Simpson på sig själv. Han blandade alla kemikalier han kunde komma över och drack eller sniffade dem.

En dag 1847 fann han en klar vätska hos en apotekare i Liverpool. På flaskan stod ”kloroform”. Apotekaren berättade att innehållet var ett medel mot astma, som tagits fram tio år tidigare. Väl hemma drog Simpson ett djupt andetag över flaskan och tuppade av direkt.

Under en middag ett par dagar senare lät Simpson sina gäster prova det nya medlet. Stämningen blev genast munter och samtalet avslappnat och lite luddigt. Många la sig ned eller föll ihop på golvet.

Simpson var övertygad om att han äntligen hade funnit ett medel som skulle revolutionera kirurgin. Kloroform var betydligt effektivare än eter.

Bedövningen var djupare och lättare att kontrollera. Kloroform ”kan hällas på en liten svamp eller en bit tyg som hålls för patientens mun och näsborrar så att önskad effekt infinner sig en minut eller två efter en inandning”, skrev Simpson.

När kloroform blev populärt uppfann man många bedövningshjälpmedel – det här är från 1862.

© Science Museum/SSPL

Kloroform vann mark

Förlossningsläkaren inledde en ihärdig kampanj för att göra kloroform känt. Snart experimenterade läkare i hela Europa med ämnet. Skepsi­sen bland folket var stor men försvann när drottning Viktoria I använde kloroform då hon födde prins Leopold 1853.

Dessvärre för Simpson ­visade det sig att man kunde dö av kloroform. I takt med att ämnet blev populärt ökade antalet dödsfall och till allas förvåning var det främst unga, starka personer som dog.

Simpson lyckades inte lösa mysteriet, men hans kollega John Snow upptäckte att kloroform påverkade andningen och hjärtat – och att gränsen mellan medvetslöshet och död var hårfin. Till exempel räckte det med en tredjedels tesked kloroform för att bedöva en patient – medan en halv tesked var en dödlig dos.

Unga människor behövde en högre dos än äldre och hamnade därför närmare den farliga gränsen.

Trots problemen fick Simpson stort erkännande för sin upptäckt. Han dubbades till riddare och fick en vapensköld med inskriptionen ”Victo Dolore”– seger över smärtan.

När han dog år 1870 följde 30000 personer hans kista genom Edinburghs gator.

Hua Tuo blev känd för sin bedövande örtmedicin.

© Science Photo Library

Före Simpson: Läkare brände sina papper

Qiao, 300-talet.: Hua Tuo (död år 208) är en av de stora ­läkarna i kinesisk historia. Han växte upp i centrala Kina, i staden Qiao som var känd för sina läkande örter.

Hua Tuo studerade flitigt traktens växter och blev snart känd som en mästare på örtmedicin. Han var särskilt intresserad av växternas bedövande verkan och började experimentera med kirurgi under bedövning.

Till exempel opererade han enligt kinesiska källor en man i underlivet sedan han gett honom en dos hemmagjort bedövningsmedel bestående av olika växtextrakt – band annat cannabis – blandade med alkohol.

Med tiden blev Hua Tuo så berömd att kejsar Cao Cao tillkallade honom för att bli av med sin huvudvärk. Men när läkaren reste hem för att vårda sin sjuka hustru gav kejsaren order om att han skulle avrättas och hans medicinska anteckningar konfiskeras.

Hua Tuo bad sin vakt att gömma hans anteckningar men vakten fruktade Cao Cao och sade nej. Det sista Hua Tuo gjorde i livet var att bränna alla sina recept på mixturer så att kejsaren aldrig fick tag i dem. 

Genom Joseph Listers upptäckt sjönk antalet dödsfall efter amputationer från hela 50 till 15 procent.

© Wellcome Library London

”Små bestar i luften kan väl inte döda en människa!”

Glasgow, 1865: När en patient blev inlagd med öppet benbrott visste 1860-

talets läkare att såret skulle infekteras inom några dagar. Sedan följde kallbrand och då var amputation det enda sättet att rädda patientens liv.

Även om kirurgerna kände till bedövning och kunde kontrollera blödningar låg dödligheten fortfarande på 50 procent – på grund av infektionerna.

Joseph Lister var förbryllad. Han var professor i kirurgi vid universitetssjukhuset i Glasgow och hade gått i lära hos de främsta kirurgerna i London.

De skickligaste kunde amputera ett ben på bara 25 sekunder, men patienterna dog – av infektioner. Lister bestämde sig för att ­finna orsaken till de mystiska inflammationerna. På sjukhuset i Glasgow trodde några att infektionerna berodde på den rökiga luften från industrierna.

Andra menade att sjukhuset var byggt på en kyrko­gård för koleraoffer. Lister hade en egen teori.

Som ung hade han skurit i grodor och undersökt deras infekterade sår i sin fars mikroskop. Här hade han sett en mängd mikroorganismer men han förstod inte var de kom ifrån – förrän han fick höra talas om Louis Pasteur.

Den franske biologen hade nyligen insett att sterilt material i en flaska förblev sterilt även om flaskan bara var tilltäppt med vadd.

Endast luft och ingenting annat kom nämligen igenom vadd och därmed hade Pasteur bevisat att det inte var luften utan mikroorganismer i luften som påverkade innehållet i flaskan.

Fenol blev lösningen

Lister drog slutsatsen att det var mikroorganismer som dödade hans patienter.

Detta förklarade också att dödstalen hade stigit sedan kirurgerna började använda bedövning – nu tog de mer tid på sig under operationen och utsatte patienterna för mikroorganismer under längre tid.

Med stor energi började nu Lister att leta efter något som dödade mikroorganismer. Pasteur hade kokat sina material och den metoden var utesluten. Lösningen måste bli kemisk.

Svaret fann Joseph Lister i staden Carlisle där ämnet ­fenol användes i en ny spillvattenanläggning. Kemikalien tog bort all lukt och Lister­ kom fram till att det måste bero på att fenol dödade alla mikroorganismer.

Kirurgen ödslade ingen tid på laboratorieförsök utan omsatte direkt sin idé i praktiken. I augusti 1865 skulle en elvaårig pojke opereras.

Pojken hade blivit överkörd av en vagn som krossat hans ena underben och orsakat ett stort, öppet sår. Lister lappade ihop benet, täckte såret med en trasa fuktad med fenol och packade därefter in benet i folie för att hindra ­fenolen från att avdunsta.

Stanken uteblev

Fyra dagar senare tittade han till pojken igen. Lister förväntade sig att det skulle lukta ruttet när han lossade förbandet men i såret fanns inte minsta antydan till infektion. Sex veckor senare gick pojken hem på egna ben – och Lister hade uppfunnit den antiseptiska kirurgin.

”Ett högst uppmuntrande resultat”, konstaterade Lister som året därpå publicerade sina resultat. Då hade han utfört elva operationer och bara en patient hade dött – av komplikationer som inte hade någonting med operationen att göra.

Trots framgångarna stötte metoden på motstånd. Lister utvecklade en apparat som förångade fenol så att hela operationen kunde utföras i dimma. Många kirurger vägrade arbeta under sådana förhållanden.

Till exempel blev en läkare i New York tvungen att operera i ett tält utanför sjukhuset eftersom resten av personalen inte stod ut med lukten av fenol. Äldre kolleger avfärdade Lister som lögnare. Det kunde inte stämma att ”små bestar som hörde hemma i Listers fantasi skulle kunna döda en vuxen människa”, var deras inställning.

Men tanken accepterades till slut. Operationssalarnas träbord byttes mot stålbord och de blodfläckiga golven täcktes med linoleum. Kirurgerna bytte sina gamla jackor mot nytvättade rockar och tog på sig gummihandskar. Därmed var det sista steget mot att omvandla kirurgi till modern vetenskap taget.

Semmelweis drev igenom att läkarna skulle tvätta händerna i klor.

© Polfoto/Corbis

Före Lister : Handtvätt räddade liv

Wien, 1847: På sjukhuset i Wien leddes en förlossningsavdelning av barnmorskor, medan manliga läkare styrde på den andra.

En undersökning från 1846 visade att läkarna miste cirka fyra gånger fler patienter än vad barnmorskorna gjorde.

Ignaz Semmelweis (1818–65), en ung läkare på förlossningsavdelningen, fann orsaken. Mellan förlossningarna obducerade läkarna döda patienter och Semmelweis såg hur en av hans kolleger skar sig i fingret under en obduktion.

Några dagar senare avled kollegan av en infektion. Dödsfallet hade stora likheter med barnaföderskornas död. Semmelweis drog slutsatsen att läkarna överförde ”likämnen” från de döda till kvinnorna. Han införde därför att läkarna skulle tvätta händerna innan de besökte förlossningsavdelningen.

På bara två månader sjönk dödligheten från 18,2 till 2,3 procent men Semmelweis var inte populär. Kollegerna tyckte att handtvätt var opraktiskt och Semmelweis avskedades.

Han försvarade ihärdigt sin åsikt och blev deprimerad. År 1865 skrevs han in på mentalsjukhus och fick ett sår som infekterades. Två veckor senare dog han av blodförgiftning, och föll alltså själv offer för den fara han varnat för i hela sitt liv.

Kanske är du intresserad av...