1500-talet: Det var ofta barberare som höll i kniven vid åderlåtningarna. De gjorde ett snitt i patientens arm och lät blodet sippra ned i en behållare tills de ansåg att sjukdomen var botad. 

© Scanpix/Science Photo Library & Shutterstock

Åderlåtning skulle bota alla möjliga åkommor

På 1500-talet var det värsta en patient kunde göra att söka upp en läkare. Behandlingen bestod nämligen av att man skar upp blodkärlen. I 2500 år tömdes sjuka människor på blod – till ingen nytta.

6 juni 2017 av Jesper Rovsing

En kylig decembermorgon år 1799 vaknar den före detta presidenten George Washington med halsont. Han mår dåligt och fattar ett ödesdigert beslut: Han tillkallar sin läkare.

Sedan husläkaren undersökt Washington samlar han några av Amerikas främsta medicinska experter för att vara säker på att presidenten ska få rätt vård. 

Dagen innan hade Washington ridit runt i regn och iskall blåst i flera timmar och gruppen enas nu om att Washington snabbt behöver en intensivbehandling. Efter att ha funderat på olika­ alternativ fattar man ett beslut som ska visa sig bli katastrofalt. 

Washington ska ­genomgå samma kur som läkare redan i flera tusen år före dem har betraktat som bot för otaliga krämpor och sjuk­domar: åderlåtning.

Läkarna öppnar flera vener på Washington och blodet rinner snabbt ned i skålar på golvet. Eftersom han drabbats av en riktigt elak halsinfektion beslutar läkarna att han ska tappas på extra mycket blod. 

Men Washington blir inte bättre. Läkarna är förbryllade, men helt förvissade om att det enda rätta är att tappa ännu mer blod. Efter ett par timmar har läkarna tömt George Washingtons kropp på minst 3,75 liter blod – drygt 60 procent av den totala mängden i kroppen. 

På kvällen är Washington så svag att han beordrar sina läkare att upphöra med åderlåtningen. Men det är för sent. Han dör några timmar senare.

Kroppsvätskorna skulle balanseras

Genom alla tider har läkarvetenskapen försökt sig på en stor mängd ineffektiva och till och med direkt hälsofarliga behandlingsformer. Men inte någon har varit så missförstådd och kostat så många människoliv som åderlåtning.

Den fullständigt grundlösa vetenskap som låg bakom metoden var under flera tusen år populär hos läkare inom många kulturer i olika världsdelar. De gamla egyptierna och antikens greker älskade återlåtning. 

Samma sak gällde maya­india­ner, azteker och indier. Och såväl kristna som judiska och muslimska lärda var också helt eniga om behandlingens alla fördelar.

Vår kunskap om åderlåtning går till­baka ända till år 500 f.Kr., men behandlingsmetoden är troligen ännu äldre. Den har också visat sig vara ovanligt seglivad. 

År 400 f.Kr. beskrev den berömde grekiske läkaren Hippokrates åderlåtning för första gången, och i ett erkänt brittiskt läkarvetenskapligt verk rekommenderades behandlingen så sent som 1923.

Teorin bakom åderlåtning skilde sig mellan olika kulturer. I Europa hade behandlingen sin bakgrund i antikens uppfattning om att hälsan var beroende av god balans mellan kroppens fyra vätskor. 

Om en person blev sjuk berodde det på att förhållandet mellan de fyra vätskorna – blod, slem, gul galla och svart galla – hade rubbats och kommit i obalans. Genom åderlåtning blev man av med överskottet på någon av vätskorna.

Eftersom alla sjukdomar sades bero på kroppsvätskornas obalans var åderlåtning lösningen på i stort sett varenda krämpa. Ju allvarligare sjukdomen var, desto mer blod måste tappas. 

Så småningom motbevisades teorin om de fyra kroppsvätskorna, men konstigt nog ­hade det inte någon inverkan på läkarnas blinda tro på åderlåtning. Tvärtom.

I en engelsk läkarhandbok från 1600-talet finns de sjukdomar som kan behandlas med återlåtning uppräknade, och listan innehåller såväl cancer som kolera, astma, herpes och psykisk sjukdom.  

Makaber ”speldosa” skar upp venerna

1800-talet: Koppsnäpp­arna blev ett oumbärligt instrument i läkarväskan.

© The Image Works

Under åderlåtningens flera tusen år långa historia var den vanligaste tappningsmetoden att skära ett snitt i ett av de stora blodkärlen och sedan låta blodet droppa ned i ett stort fat. 

Men på 1800-talet utvecklade veten­skapen avancerade instrument för behandlingen. Det mest skrämmande var en liten fyrkantig dosa som kallades koppsnäppare.

Läkaren eller barberaren placerade lådans botten mot patientens hud. Med ett lätt tryck på utlösaren fälldes sedan ett antal stålblad ut genom ett tiotal smala öppningar och skar igenom huden. 

Med hjälp av en urverksmekanism med hjul och fjädrar skar bladen cirkulärt från två olika håll och drogs sedan tillbaka in i mässingslådan efter snittet.

Fördelen med koppsnäpparen var att den inte skar särskilt djupt, utan bara öppnade flera små, ytliga blodkärl. Det gav inte så stora ärr och såren läkte snabbare. Sam­tidigt lär tillvägagångssättet ha varit mindre smärtsamt än de metoder man hade använt tidigare.

Man hade emellertid fortfarande samma kriterium för att avgöra om en person hade blött tillräckligt för att åderlåtningen skulle ha någon gynnsam effekt: När patient­en svimmade av blodförlust var läkaren nöjd.

Livläkarna tog livet av kungen

Först efter 2000 års flitigt bruk kom den första auktoriserade kritiken mot åderlåtning. Den engelske läkaren William Harvey var den förste som upptäckte att hjärtat pumpar runt blodet i kroppen. 

Med hjälp av sina kunskaper om det kardiovaskulära systemet bevisade han år 1628 att åderlåtning omöjligen kunde vara nyttigt.

Upptäckten bemöttes emellertid med skepsis från hans kolleger. De reagerade med att fullkomligt ignorera bevisen mot behandlingsmetoden. Harvey var dock fortfarande erkänd och tjänade som livläkare vid det engelska hovet. 

Men strax innan Karl II skulle bestiga tronen dog Harvey, och att den framsynte livläkaren nu inte längre fanns vid hovet blev ödesdigert för den nye kungen.

Den 2 februari 1685 fick Karl II ett slaganfall och behövde snabbt kompetent vård. I stället utsattes han för en omfattande åderlåtning av sina sammanlagt 14 läkare. 

De var alla mycket medvetna om det stora ansvar som nu vilade på deras axlar och överträffade varandra i sina bud på hur mycket blod kungen skulle tappas på. Under det första dygnet förlorade Karl II mängder med blod. 

Trots det återfick han med­vetandet den efterföljande morgonen. Det kan tyda på att han skulle ha kunnat tillfriskna från sin stroke utan vidare behandling, men de samlade läkarna såg hans uppvaknande som ett tecken på att deras behandling fungerade. 

Alltså måste ännu mer åderlåtning till för att få ett fullkomligt tillfrisknande.

Under de följande fem dagarna ut­sattes Karl II för upprepade åderlåtningar som försvagade hans medtagna kropp än mer. Till detta kom lavemang och ­intag av giftigt kinin. Slutligen avled kungen och slapp äntligen läkarnas tortyr.

Hellre fattig än tappad på blod

En av anledningarna till att européerna behandlades med åderlåtning relativt sent i historien var att läkarna inte hade särskilt många andra alternativ. 

Kun­skapen om människans anatomi och för­mågan att diagnostisera och operera tog fart från 1600-talet och framåt, men ­läkarna hade fortfarande mycket svårt att faktiskt bota sina patienter. 

Det var alltjämt lång tid kvar innan man skulle hitta de avgörande metoderna för att identifiera sjukdomar och bota sjuka.

Läkarna vid kung Karl II:s sjukbädd agerade utifrån sin tro att det var bättre att behandla på något sätt, än att inte göra någonting alls. Men där fattade kungens läkare dessvärre fel beslut.

Ofta hade patienterna väsentligt större chans att överleva om det inte behandlades alls. Det kunde kungens undersåtar förstås inte veta, men i regel klarade sig de fattiga människorna bättre än de rika och mäktiga. 

Utan pengar hade de inte råd att behandlas av rikets läkare. Därför slapp de också att dö av blodbrist och hade i alla fall en liten chans att tillfriskna från sjukdomen av egen kraft.

Åderlåtning användes så fort tillfälle gavs – även när all logik egentligen sade att det sista patienten behövde var att för­lora blod. De medicinska annalerna berättar exempelvis om en fransk ser­geant som på morgonen den 13 juli 1824 fördes till sjukhus. 

Han hade varit inblandad i ett slagsmål med en annan soldat och ådragit sig ett allvarligt huggsår i bröstet. Sergeanten blödde så ymnigt att han hade svimmat inom några minuter.

Läkarna reagerade raskt på den allvarliga blodförlusten och kom omedelbart fram till att sergeanten behövde akut åder­låtning. Han tappades därför på drygt en halv liter blod för att undvika att såret skulle bli infekterat. 

Den första åderlåtningen följdes så småningom av sju mindre under dagens lopp. Till läkarnas stora förvåning resulterade behandlingen i att såret blev svårt infekterat i alla fall. Samtidigt hade sergeanten blivit mycket svag efter att ha förlorat minst hälften av blodet i kroppen.

Infektionen måste emellertid bekämpas och läkarna tog därför till en avancerad metod: iglar.

Köpte 40 miljoner blodsugare

Ända sedan man började med åderlåtning hade man använt sig av iglar för att tappa blod. De fungerade som ett komplement till att snitta ett blodkärl och ­iglarna placerades direkt på det sjukdomsdrabbade området. 

I den franske sergeantens fall betydde det att över 40 iglar sög i sig blodet kring det infekterade såret.

Det utbredda bruket av iglar, som var och en kunde suga i sig uppemot 10 ml blod motsvarande omkring fem gånger deras kroppsvikt, var typiskt för tiden.

På 1800-talet blev iglarna oerhört populära bland europeiska läkare. Bara i Frank­rike importerade man år 1830 omkring 40 miljoner iglar, kanske framför allt tack vare den parisiske läkaren François Brossais. 

Han hävdade att alla febersjukdomar berodde på inflammation i ett organ, och att den bästa behandlingen var rikligt med iglar i kombination med intensiv åderlåtning.

Iglarna hjälpte till att tömma den ­sårade franske sergeanten på sammanlagt sex liter blod under hans tre månader långa sjukhusvistelse. Det var på den tiden inte någon otrolig eller upp­seendeväckande mängd. Det mest häpnadsväckande var snarare att sergeanten överlevde.

Mot slutet av 1800-talet började såväl iglar som åderlåtning att förlora i popularitet. Sensationella medicinska genombrott, bland annat upptäckten av bakterier, fick läkarvetenskapen på bättre tankar. 

Även om vissa läkare fortfarande vid 1900-talets början höll fast vid att åderlåtning hade en gynnsam effekt, var 2500 år av blodiga felbehandlingar äntligen över.

Allt kunde behandlas med åderlåtning

  • Astma
  • Cancer
  • Spetälska
  • Tuberkulos
  • Hjärnblödning
  • Pest
  • Herpes
  • Sinnessjuka
  • Gikt
  • Förstoppning

Åderlåtning i dag

I vissa fall kan man använda återlåtning även i modern sjukvård. Det handlar om sällsynta sjukdomar då blodet antingen är för trögflytande eller saknar förmågan att reglera järnnivåerna och därför måste tappas.

  • Hemokromatos (för höga järnhalter i blodet)
  • Polycytemi (för många röda blodkroppar)

© The Image Works

Kanske är du intresserad av...