10 flygplansfloppar från andra världskriget

Rustningsindustrin i USA, England, Ryssland, Tyskland, Italien och Japan producerade under andra världskriget totalt 794665 flygplan.

Denna enorma siffra, tagen från USA:s statistiska centralbyrå, omfattar mängder av effektiva krigsmaskiner som Spitfire och Hurricane, Messerschmitt Bf 109 och Hawker Tempest samt Mosquito och Stuka.

Det kom emellertid också ett antal missfoster, som kanske aldrig borde ha lyft från marken och i många fall inte hade någon inverkan på krigets utgång. Vi har tittat närmare på några av dem.

1. LWS-6 Zubr: En fulin, som aldrig kom i strid
Det polskutvecklade LWS-6 Zubr skulle egentligen ha blivit ett passagerarplan, men när det polska flygbolaget LOT 1935 köpte 3 amerikanska DC-2-maskiner i stället, försökte PZL-fabrikerna i Lublin att bygga en militär version med plats för 1200-kilosbomber.

Prototypen störtade emellertid under provflygningen den 7 november 1936, eftersom vingkonstruktionen inte klarade av de kraftigare motorer man testade. När man sedan förstärkte konstruktionen, måste bombkapaciteten reduceras drastiskt, för att inte flygplanet skulle bli för tungt. Dessutom fick piloterna rådet att inte fälla in landningsstället under flygning, eftersom det var akut risk för att det inte skulle gå att fälla ut igen före landningen.

Kom aldrig i strid

Det polska flygvapnet fick 15 exemplar av den osedvanligt fula Zubr, men inget av dem kom någonsin i strid. När Nazityskland angrep Polen i september 1939, förstördes de flesta på marken, och resten konfiskerades av det tyska Luftwaffe.

Paradoxalt nog hade tyskarna större framgång med planet, som användes i utbildningen långt in under 1942.

2. Breda Ba.88: Långsam elegans
Den italienska Breda Ba.88 var en elegant maskin. Den slanka flygkroppen var före sin tid, och året efter att planet flögs för första gången 1936, satte det nytt hastighetsrekord med 518 km/h och 1938 hela 554,36 km/h på distansen 100 kilometer.

Den snabba Ba.88 verkade kunna bli det perfekta krigsflygplanet.

När maskinen skulle användas för militära ändamål började emellertid problemen. Bepansringen ökade vikten kraftigt, och monteringen av tunga vapen gick allvarligt ut över aerodynamiken.

Det innebar att de båda motorerna nu var hopplöst underdimensionerade. Eftersom de dessutom försetts med sandfilter med tanke på operationer i Nordafrika, hade toppfarten nu reducerats till 250 km/h.

Hade luftrummet för sig själva

Efter erfarenheterna av den första leveransen annullerade staten kontraktet, men bad ändå Breda fortsätta produktionen för att undvika stängning av fabriken.

Maskinerna gjorde en viss insats under krigets första del, men det berodde till största delen på att de allierades flygvapen nästan inte flög i området, varför de långsamma Ba.88:orna i stort sett hade luftrummet för sig själva.

3. LaGG 3: En lackerad likkista
”Icke-strategiskt material” var nyckelordet, när Sovjetunionen konstruerade jaktplanet LaGG 3. Det innebar att hela ramen var byggd i björk, som fanns i rikliga mängder i de ryska skogarna. Ytbehandling med ett bakelitinnehållande lack skyddade den mot fukt och röta.

LaGG 3-maskinen hade rykte om sig att vara tidens modernaste, och efter att Stalin beordrat massproduktion av den, byggdes den i 6258 exemplar.

När den tyska invasionen kom 1941, uppvisade emellertid LaGG 3 allvarliga problem. På grund av tekniska svårigheter med den nyutvecklade Ki-106-motorn hade denna ersatts med den driftssäkra Ki-105. Denna var emellertid svagare, vilket gjorde det omöjligt för LaGG 3 att mäta sig med de tyska jaktplanen. Dessutom hade träramen en tendens att splittras, när den träffades av skott.

Detat gav näring åt bruket av planets öknamn: LaGG stod egentligen för ”Lavochkin Gorbunov Goudkov”, men piloterna kallade den i stället ”Lakirovanny Garantirovanny Grob”, vilket betyder ”garanterat en lackerad likkista”.