Lugn och ståtlig med lindning

Att linda in sin baby i flera meter långa tygstycken och hänga upp barnet på en spik på väggen kan låta som barnmisshandel, men arkeologiska fynd visar att lindan var vanlig ända från år 4000 f Kr. Det mest berömda exemplet är Jesus, som enligt Lukasevangeliet lindades och lades i en krubba.

För nomadfolken i Asien och Mellanöstern var det praktiskt att transportera spädbarn i knyten, och i västvärlden sade man att metoden höll barnet varmt och garanterade att det växte rakt.

På 1500-talet observerade dock den schweiziske kirurgen Felix Würtz att barn ibland lindades så hårt att deras ben trycktes emot varandra och växte fel.

På 1700-talet började kritiska röster komma till lindebarnens undsättning. Den schweizisk-franske författaren och filosofen Jean-Jacques Rousseau skrev år 1762 att ”i länder där man brukar linda vimlar det av puckelryggiga, krymplingar och män med förtvinade lemmar”.

Så småningom blev den hårda lindan omodern. En varsammare lindning används dock fortfarande på många platser, och har på senare år även fått en renässans i västvärlden.