Utlänningen Vitus Bering kan ingenting göra när de ryska officerarna fattar ett katastrofalt beslut om att överge båten.

Vitus Bering: Den sista resan

År 1741 ger sig Vitus Bering ut på det svåraste uppdraget i karriären. Den ryska flottan ska kartlägga Amerikas västkust och bana vägen för imperiets utvidgning österut. Men storm, skörbjugg och odugliga officerare gör resan till en mardröm.

14 augusti 2015

Vitus Bering rasar över besättningen

Det blågrå diset över havet får plötsligt form och kontur och avslöjar ett storslaget landskap. Bergstoppar täckta med is och snö reser sig mot skyn så långt ögat når. På skeppet Sankt Peter bryter jublet ut. Äntligen kan de sikta Amerika.

Männen är lyckliga, kramar varandras händer och hurraropen skallar. Ett par av officerarna vänder sig mot Bering för att skaka hand men befälhavaren är redan på väg bort.

”De är som havande vindflöjlar, uppsvällda av förväntningar”, rasar han i sin kajuta där hurra­ropen tydligt hörs i bakgrunden. ”De tänker inte på att vi är långt hemifrån och att vi kan få problem att ta oss hem. Vem vet, kanske blåser vinden upp och hindrar oss från att segla tillbaka. Vi känner inte det här landet och vi har inte tillräckligt med proviant för att överleva vintern här.”

Imperiedrömmar pressar Vitus Bering

Befälhavare Berings oro är förståelig. Vägen till det Amerika som han, och den 77 man stora besättningen, nu den 16 juli 1741 ser för första gången har varit besvärlig.

Åtta år har gått sedan Bering fick i uppdrag av den ryska kejsarinnan Anna Ivanovna att hitta­ en väg till Amerika och kartlägga rutten. Då höll Ryssland som bäst på att etablera sig som imperium och ett fotfäste i Amerika stod högt på kejsarinnans önskelista.

Berings uppdrag är komplicerat. Först ska han se till att expeditionens båda fartyg, Sankt Peter och Sankt Paul, byggs i den sibiriska obygden. Därefter tvingas han dela med sig av de sparsamma förnödenheterna eftersom en expedition mot Japan ska sjösättas samtidigt som hans egen. Den 29 maj 1741 lämnar Berings fartyg äntligen hamn – men med mindre pro­viant än planerat.

Efter bara åtta dagar till sjöss kommer de ­båda skeppen ifrån varandra i dåligt väder. De möts aldrig igen. Sankt Paul når fram till Alaskas sydspets men tvingas vända om i förtid på grund av stormar och dödsfall i besättningen.

När Sankt Peter med Bering ombord till sist kommer i närheten av Amerika har en del besättningsmän redan drabbats av skörbjugg. Även om han är glad över att se land aktar sig Bering för att ta ut glädjen i förskott.

Vitus Bering trakasserar vetenskapsman

Expeditionen befinner sig i Alaskabukten och efter fyra dagars seglats längs kusten lägger fartyget till vid en ö som nu heter Kajakön. Här skickas några sjömän i land för att skaffa färskvatten. Även en av vetenskapsmännen – Georg Wilhelm Steller, en tysk botaniker, zoolog och läkare – går i land.

Ön är täckt av mörkgrön, lummig skog. Högt över huvudet på Steller växer trädgrenarna in i varandra och stammarna är anmärkningsvärt tjocka. En del av barken har skalats av i manshöjd. Här bor det alltså människor, konstaterar vetenskapsmannen som snabbt och uppmärksamt rör sig genom landskapet. Här, ute i fält, känner han sig hemma.

Ombord på skeppet är han en paria, en mossig akademiker som manskapet tycker att det är lätt och roligt att göra narr av. Han har fått finna sig i mycket; till exempel att en grupp sjömän kom med en ­karta och frågade om det stämde att de befann sig på Atlanten – och om Maldiverna kanske egentligen låg i Medelhavet och inte i Indiska oceanen. När han då hade gjort ett seriöst försök att förklara för dem hur det egentligen förhöll sig höll sjömännen på att förgås av skratt.

Steller vet mycket väl vem som ligger bakom påhitten: Bering. Befälhavaren har absolut ingen respekt för hans mödosamma arbete med att samla in växter och beskriva djurlivet. För Bering handlar det bara om att komma snabbt framåt – både på sjön och i livet.

Stellers grubblerier kring tråkiga incidenter glöms snabbt bort när han plötsligt upptäcker en grop som är täckt med ett lager bark i marken. ­Hålet ser ut att ­vara en av infödingarnas förrådskammare.

Nere i hålet hittar han lite rökt lax gömd i en behållare av bark, torkade groddar och blanka, svarta ­pilar. Han tar lite lax som han tänker ta med sig tillbaka till skeppet. I utbyte lämnar han kvar några av de saker som han för alla eventualiteters skull har tagit med sig som gåvor åt de infödda: några remsor kinesiskt silke, två knivar, några glaspärlor, tobak och ett par pipor.

Belåten gör Steller upp ett litet bål och dricker en kopp te medan han gör några korta anteckningar. Men han har knappt satt pennan till papperet förrän ett par sjömän från Sankt Peter dyker upp. De ger honom ett brev från Bering. Ordalydelsen är kort och oförskämd: ”Se till att masa dig upp på fartyget, annars ...”

Bering är ingen stor diplomat och Steller tvingas som vanligt att fungera som åskledare för befälhavarens usla humör.

Ryssarna bestämmer kursen för Vitus Bering

Bering är pressad. Han är chef för expeditionen och har det övergripande ansvaret men han är bunden till händer och fötter. Han är inte ens kapten på Sankt Peter – det är ryssen Safron Khitrovo. Som danskfödd officer möttes Bering med stor respekt under Peter den stores tid. Tsaren lockade medvetet till sig skickliga utländska sjömän, men nu är tsar Peter död och situationen är helt förändrad.

Rädslan för påverkan utifrån ligger alltid på lur i Rysslands ledande kretsar. Inom flottan betyder det att fartygschefen, som ofta är från utlandet, har begränsad auktoritet. Någon annan officer kan när som helst kräva att man kallar till skeppsråd för att ta upp ett viktigt beslut till omröstning. På så vis har flottan sett till att de ryska officerarna alltid kommer att få sista ordet – helt enkelt för att de är i majoritet.

Före avseglingen tvingades Bering att underkasta sig ett skeppsrådsbeslut om att följa en mycket sydlig kurs till Amerika. Sankt Peter har därför seglat i en stor båge över havet i stället för att följa en rak kurs. Och även om de har haft vinden i ryggen har resan till den nordamerikanska kusten tagit sex veckor.

Bering är bekymrad. På hemvägen kommer de att ha motvind nästan hela tiden och det är bara runt tio veckor tills höststormarna kommer att göra farvattnen osäkra i slutet av september. Han har varnat för att det är riskabelt att fortsätta för länge men de andra officerarna i skepps­rådet – ledda av kapten Khitrovo och Berings egen närmaste man, Sven Waxell – insisterar på fortsatt kartläggning av Alaskas kust.

Skörbjugg bryter ut

Tillbaka ombord sitter Steller i sin och Berings gemensamma kajuta och sjuder av raseri över befälhavarens nedlåtande order. Att Bering dessutom sagt blankt nej till att göra plats för de ­lådor med bärbuskar som han samlat gör inte saken bättre.

”Som protest såg jag själv till att ta upp alltför mycket plats”, skriver Steller i sin journal.

Men Bering har annat än utrymmesfrågor att tänka på. Kusten är full av överraskningar. Småöar och landtungor lägger till stora sträckor på de 1 665 sjömil (knappt 3 100 km, reds anm.) som resan beräknats till och som skiljer Bering och hans besättning från hemmahamnen i Kamtjatka. På grund av rev och sandbankar är seglatsen livsfarlig i ett farvatten som ofta ligger insvept i regn och dimma. Besättningen måste hela tiden låta blylodet sjunka ned mot botten för att kontrollera vattendjupet. Sakta, sakta tar sig fartyget framåt längs kusten.

Även Khitrovo börjar bli orolig. I sin loggbok skriver han att ”fem man är helt oförmögna att tjänstgöra och av de övriga är 16 sjuka av skörbjugg och om vi fortsätter att segla in på sena hösten kommer dessa män inte vara i stånd att arbeta”.

På expeditionens 69:e dag kallar Bering, som också själv blivit sjuk, till skeppsråd. Den här gången går Khitrovo och Waxell med på att påbörja hemresan omgående men beslutet kommer alldeles för sent. Alltför många besättningsmän är redan sängliggande.

Skörbjuggen är alla sjömäns fasa. På bara en vecka blir patienten mycket svag. Till slut är han så utmattad att han får svårt att andas. Ansiktet gulnar, tandköttet blöder och tänderna lossnar.

Patienten kommer obönhörligt allt närmare döden. Det finns ingenting att göra – inte ens om det finns en skeppsläkare ombord. Vid den här tiden är det fortfarande ingen som vet varför man får sjukdomen eller hur den kan botas.

Den 30 augusti går Sankt Peter in till en ö för att ta ombord färskvatten. Under lastningen förs de sjuka i land för att få frisk luft. Men för en av dem, Nikita Shumagin, är det för sent. Han dör, och Bering låter begrava honom på ön som han samtidigt ger namnet Shumaginön.

Hösten närmar sig snabbt. Sankt Peter går med full fart västerut när skeppet seglar rakt in i en våldsam storm. Steller berättar att vinden slår emot dem ”med ett så fruktansvärt, tjutande raseri och en sådan vrede att vi varje sekund riskerade att förlora masten eller rodret, eller rentav skada själva skeppsskrovet. Vågorna slog som kanonskott och vi förväntade oss hela tiden det sista avgörande slaget och vår död.”

Steller går för att få råd av en av fartygets ­veteraner, den 70-årige navigatören Hesselberg, men han har ingen tröst att ge:

”Under mina 50 år på sjön har jag aldrig upplevt en sådan storm. Jag har inte heller hört talas om någon så långvarig och kraftfull”, konstaterar han bara.

Vågorna är så höga att det blir alldeles mörkt ombord. Alla klamrar sig fast där de lyckas få grepp, antingen i det gungande infernot inne i skeppet eller på däck där våg efter våg med iskallt havsvatten slår in över relingen medan regn och hagel skoningslöst piskar besättningsmännen i ansiktet.

Vitus Bering måste ge upp kommandot

”Land i sikte!” Utkikens rop orsakar ett vilt tumult. Till och med några av de sjuka kryper upp ur fartygets stinkande inre för att se om det är sant. Skörbjuggen härjar och nästan varje dag överlämnas någon sjöman insvept i segelduk åt havet. Men för de levande finns det nu äntligen hopp.

Efter stormen har vinden mojnat och skeppet håller jämn fart mot Kamtjatka, mot land – hemåt. Och mycket riktigt: framför dem ligger Kamtjatka, det är de säkra på. Omtöcknade av sjukdom och den brandy som generöst delas ut på däck börjar de ana välkända konturer på kustlinjen i fjärran.

Waxell och Khitrovo kräver ännu ett skeppsråd. Det hålls i Berings kajuta där befälhavaren ligger sjuk och svag i sin säng. Det finns nu så få friska män ombord att alla som kan stå på benen är inbjudna att delta i mötet.

De två allierade, Waxell och Khitrovo, vill kasta ankar i någon bukt så att besättningen kan söka skydd på land. Men Bering håller fast vid det säkra. De har fortfarande sex tunnor vatten ombord och kan segla. Ingen vet vad som väntar där inne på okänt land, även om det skulle vara Kamtjatka. Sankt Peter ska hålla sin kurs och söka sig mot hemmahamnen, konstaterar befälhavaren.

”Kan vi vara säkra på att det är Kamtjatka där inne?” frågar en försiktig röst.
”Det landet ÄR Kamtjatka – det sätter jag mitt huvud på”, ryter Khitrovo myndigt.

Den svage Bering ber sin adjutant överta ordet. Adjutanten försöker stötta sin chef men stoppas av Khitrovo och Waxell som flyger upp från stolarna och ger sig på honom. Adjutanten flyr så fort han kan medan de båda officerarna överöser honom med skällsord som ”hund” och ”skitstövel”.

Bering sjunker tillbaka i sängen, oförmögen att behålla greppet om mötet. Alla i kajutan är dödstysta medan officerarna röstar om beslutet. Flera håller händerna nere och ser ned i golvet men trots blankrösterna är saken klar. Än en gång har Khitrovo och Waxell fått som de vill.

Det är den 6 november och katastrofen har börjat. Det är här det börjar gå alldeles snett.

Steller kämpar mot skörbjuggen

Fartyget kastas runt i bränningarna medan det närmar sig land. Det guppar som en kork på vattnet och två gånger slår skrovet mot vassa klippor och rev på havsbotten utanför kusten.
”Det är ute med oss. Åh Gud, vårt skepp!” hörs ett förtvivlat rop.

I panik tippar männen liken efter sina döda kamrater, som de hade tänkt begrava i land, över relingen för att minska fartygets vikt. Två gånger inom 12 minuter kastar besättningen ankar. Båda gångerna brister ankarkättingen.

Fartyget är utom all kontroll men som genom ett under lyfts det igenom på det enda stället där revet är tillräckligt öppet för att ett fartyg ska kunna passera. Besättningen kastar i ett tredje ankare och äntligen lägger sig Sankt Peter till ro ungefär en halv kilometer från kusten.

I månskenet på däck pustar Bering och de 65 andra överlevande ut efter den mardrömslika färden. Tankarna virvlar runt i befälhavarens huvud: 34 man är så sjuka att de inte förmår utföra någonting, skeppet är svårt medtaget och den nuvarande ankringsplatsen är inte säker om det blir storm igen. Och var har de hamnat? Kan de överleva här?

Steller, som också är mycket bekymrad och osäker på om de verkligen är på Kamtjatka, kliver till sjömännens förvåning plötsligt fram och organiserar en färd in till land. Han vill försöka fastställa deras position, skaffa färskvatten, skjuta något villebråd och hitta några av de örter som han anser kan bota skörbjugg.

Steller söker systematiskt igenom området. Landskapet är kargt, vindpinat och saknar träd. Männen finner några parallella sanddyner med djupa dalar emellan. Steller ser att dalarna skulle kunna användas som boplats om man gräver några gropar och spänner ut segeldukar som tak. Här finns lä för vinden och ett vattendrag i närheten kan förse dem med färskt vatten.

Så långt är Steller nöjd men färden på land gör honom ändå mer bekymrad. Allting säger honom att detta inte är Kamtjatka. Han tror att de är på en ö.

Den 10 november blir Bering buren till Stellers nyss utgrävda läger. Befälhavaren mår bättre men Steller ser att han har märken efter loppbett över hela kroppen och att en svart vätska sipprar ut från hans ändtarm. Trots detta kan han läsa de rapporter som han får och äta de fjällripor som Steller skjutit och tillagat. Tillsammans skrattar de båda männen åt att flytta in i ”graven”.

De få som ännu är arbetsföra sliter hårt med att gräva gropar och hjälpa de sjuka från skeppet. Inom en vecka har 27 män förts i land. Varken Bering eller någon av de andra har tillfrisknat men den friska luften och de sallader och soppor som Steller serverar bromsar skörbjuggen.

Vitus Bering och Steller hittar varandra

Den förtrolighet som Steller och Bering aldrig fann när de delade kajuta, känner de nu. Mellan fyra ögon frågar Bering rakt på sak var Steller tror att de befinner sig. Steller väljer sina ord noga. Han berättar för Bering om de sjökor han sett här men aldrig på Kamtjatka. Han visar även befälhavaren den rävsax han hittat. Tänderna är inte av järn utan av skal från en mussla som inte finns på Kamtjatka.

För en gångs skull tar sig Bering tid att lyssna på Steller och han förstår budskapet alltför väl.

”Jag tvivlar på att fartyget kan räddas. Må Gud bevara vårt skepp”, säger han.

Vädret försämras snabbt. Vintern kommer. Regn, hagel och snö blåser in över lägret. Waxell och Khitrovo försöker ta skydd i groparna hos de andra men jagas bort av sina egna besättningsmän.

Nu är det uppenbart att de båda officerarna agerade fullständigt inkompetent för att inte säga idiotiskt, när de drev igenom beslutet om att söka sig till land. Skeppet hade fortfarande varit sjödugligt och om de fortsatt på den kurs som Bering hade föreslagit hade de säkert varit hemma vid det här laget.

Hatet mot Khitrovo och Waxell är så stort att de båda männen under en period tvingas söka skydd på fartyget för att undgå misshandel eller något ännu värre. Ombord på skeppet finns de män som ännu inte kunnat föras i land, men de är för svaga för att skada de båda officerarna.

Förhållandena ombord är förtvivlade för de kvarlämnade. Med en lanterna i ett rep mellan masterna signalerar de till sina kamrater i land om att de behöver hjälp.

Den 14 november har männen ombord bara en gnutta vatten kvar men havet är så upprört att det är för farligt att försöka undsätta dem med den lilla jollen. För att spara på det dyrbara vattnet äter de sjuka snö som de skrapat ihop på däcket. Dagen därpå avtar vinden och några av de friskaste männen ror ut till skeppet för att ge de törstande vatten och försöka föra in fler av dem till land.

Under däck möts räddarna av en motbjudande stank av smuts och sjukdom.

Med sina sista krafter tar sig de sjuka upp ur kojerna, knäpper sina kläder med darrande händer och stapplar upp på däck. Där tar krafterna slut. Flera av dem sjunker ihop. Tre lägger sig för att dö på däcket och en fjärde dör i båten på väg in mot land.

Rävarna går till angrepp

Även livet på land är en mardröm. På stranden ligger de fyra döda oskyddade och rävarna gnager på deras fingrar och tår. Det vimlar av utsvultna och aggressiva rävar på ön och de drar sig inte heller för att ge sig på de levande. De sjuka orkar inte freda sig och rävarna buffar och tuggar på dem. Djuren smyger sig ända in i hålorna, biter på männens stövlar, äter av den lilla­ mat som finns och drar till och med strumpor, byxor och handskar av dem som sover eller är medvetslösa.

Hatet mot rävarna blir så stort att männen kastar sig över dem och plågar dem. Djuren får benen knäckta, ögonen utstuckna och pälsen bränd. Men ingenting avskräcker de ihärdiga rävarna som blinda, halta och med kala fläckar i pälsen fortsätter att tyrannisera de sjuka männen. Under en enda dag dödar Steller och en av de andra männen 60 rävar men beståndet verkar outtömligt.

Samtidigt gråter och jämrar sig de sjuka av hunger och törst. De som befinner sig i sjuk­domens sista fas kan varken äta eller dricka – det svartbruna tandköttet ligger över tänderna och de har fruktansvärt ont. Kölden går genom märg och ben och hoppet för de strandsatta börjar ebbar ut.

Vitus Bering dör

Det ser nästan ut som om det inte kan bli värre. Men det kan det. Under en stormig natt brister ett ankartåg och en hård vind driver Sankt Peter in mot land. Fartyget plöjer upp i den mjuka sanden och står fast.

Den 28 november lägger sig det olycksdrabbade fartyget trött på sidan. Männen skyndar sig ut för att rädda vad de kan av provianten. Lite gryn och mjöl lyckas de med nöd och näppe få i land. Efteråt ser de förtvivlat på medan skeppet går under i bränningarna.

Denna sista motgång tycks få Bering att ge upp. Han ligger djupt inne i sin sandgrop, som rasat ihop över hans underkropp, och vill inte ha hjälp med att komma loss.
”Ju djupare jag ligger, desto varmare har jag det”, säger han.

Den 8 december klockan fem på morgonen slutar hans hjärta att slå. Liket begravs i den sandiga jorden på den vindpinade öde ön som i dag bär hans namn.

De skeppsbrutna bygger ett fartyg

Steller har sänt ut ett antal spanare och allas farhågor bekräftas: de är strandsatta på en ö.

Männen lyckas överleva under vintern genom att äta utterkött. Uttrarna är inte det minsta rädda för människor och därför lätta att fånga. Männen slår oftast ihjäl dem med en påk. Marken är täckt av snö och det är svårt att hitta ved att elda med. Därför tvingas de ofta äta utterköttet rått. Det är segt och svårt att tugga när munnen är förstörd av skörbjugg.

Den lilla mängd mjöl och gryn som de lyckats rädda från Sankt Peter blandar de med vatten och steker i olja, ungefär som pannkakor. En strandad val skärs i små tärningar och steks och blir en festmåltid för de skeppsbrutna. Framåt jul är de flesta av dem så pass friska att de kan hålla en liten ceremoni för att fira högtiden. Men i mörkret och kylan är drömmen om att komma bort från ön ständigt närvarande.

Sankt Peter kommer aldrig att segla igen, men kanske kan de hugga upp vraket och använda virket till en ny båt?

Till en början fanns det tre skeppssnickare i besättningen men de har alla dött av skörbjugg. Som tur är har en av de överlevande erfarenhet av att bygga båtar. Han erbjuder sig att göra ett försök.

Några av delarna från Sankt Peter kan återanvändas genast, andra får en helt ny funktion. Stormasten sågas till och används som köl. Männen arbetar så hårt de någonsin kan och i juli – bara tre månader efter att idén föddes – har de uppnått ett otroligt resultat; en drygt tio meter lång och fullt sjövärdig båt.

Den 13 augusti 1742 sätter det nya skeppet kurs mot Kamtjatka. Cirka fyra dygn senare, klockan två på natten, anlöper de 46 överlevande hamnen i Petropavlovsk.

Lokalbefolkningen tror nästan att de ser spöken. Bering och hans män är avskrivna för länge sedan. De ogiftas ägodelar har som brukligt sålts på auktion där överskottet gått till välgörande ändamål. Tekniskt sett är de överlevande döda, men det bekymrar dem inte ett dugg. Invånarna i Petropavlovsk ger dem mat och rena kläder. Och bäst av allt: de utmattade sjömännen får lägga sig att sova i mjuka sängar – för första gången på nästan 15 månader.

De odugliga officerarna befordrades

  • Georg Wilhelm Steller
  • Steller, den mångsidigt begåvade naturvetenskapsmannen, överlevde expeditionen men fick ändå ett tragiskt öde.

    Han stannade kvar i Kamtjatka och skrev flitigt om landet och folket. Han startade även en skola för både ryssar och ursprungs­befolkning. Men när han vid ett tillfälle lyckades befria några ur­invånare som misstänktes vilja göra uppror mot ryssarna, blev regeringen i Sankt Petersburg uppretad och Georg Steller arresterades.

    Senare ändrade sig ryssarna men innan frigivningsordern nått fram till den utpost i Sibirien där Steller befann sig hade han dött av sjukdom. Steller var den förste europé som haft tillfälle att studera växt- och djurlivet i nordvästra Amerika och han hann förmedla den nya kunskapen. Hans banbrytande verk om områdets havslevande djur, De Bestiis Marinis, var en milstolpe inom zoologisk litteratur och beskrev många dittills okända arter.

  • Sven Waxell
  • För Sven Waxell, uppvuxen i Stockholm och Berings närmaste man, ledde den expedition han bidragit till att förstöra ett lyft för karriären. Waxells bok om expeditionen, Reise von Kamtschatka nach Amerika (Den Stora Expeditionen), blev genast en klassiker inom historieundervisningen.

    År 1938 ”återupptäcktes” boken och gavs sedan ut på danska, ryska, svenska och engelska. Waxell slutade som kapten av första rang inom den ryska flottan.

  • Safron Khitrovo
  • Officeren Safron Khitrovo gjorde också karriär. År 1749 blev han kapten av första rang och år 1753 viceamiral.

  • Vitus Bering
  • Trots Berings stora bedrifter betraktades han aldrig som någon riktig hjälte eftersom misstron på utlänningar i Rysslands politiska och militära kretsar var så stark. Tvärtom beskrev vissa ryska historiker Bering som svag, sjuklig, fet­lagd, omoralisk och oförmögen att behålla kommandot på ett skepp.

    Den blandade bilden av Bering levde kvar till 1991 då ett dansk-ryskt forskarlag öppnade hans grav. Skelettet avlöjade att Vitus Bering knappast varit svag och fetlagd utan snarare muskulös och atletisk.

    Efter en noggrann undersökning begravdes skelettet ännu en gång under full militär hedersbetygelse. Därmed fick Vitus Bering till sist upprättelse för sin roll i uppbyggandet av det ryska imperiet och utforskningen av det norra Stillahavs-området.

Kanske är du intresserad av...