Efter nästan tre dagar i luften dunsade Andrées luftballong ned på isen.

På katastrofkurs mot Nordpolen

År 1897 ger sig tre svenskar av i en luft­ballong, som de strax före start döpt till Örnen, i hopp om att bli de första att nå Nordpolen. Planen visar sig vara hopplöst naiv och ballongen have­rerar på Norra ishavet. Ute på driv­­isen börjar en kamp på liv och död.

24 februari 2017 av Erik Bork

Ballongfararen och expeditionsledaren Salomon August Andrée står i gondolen och stirrar intensivt på de tre männen som med var sin yxa i handen står redo att kapa repen på Andrées order. 

En kylig vind har de ­senaste timmarna piskat mot det klena ballonghuset och fått tågverk och barduner att tjuta. Den stora ballongen inne i huset har länge svajat från sida till sida – som om den har velat bli fri.

Det är den 11 juli 1897. Bergen och fjordarna utanför Danskön i västra Svalbard är täckta av is och snö. S.A. Andrée, en apotekarson från Gränna, står redo för avgång i sin ballong. 

Enligt planerna ska han tillsammans med sina två medarbetare, Nils Strindberg och Knut Frænkel, lyfta från det stora ballong­huset, sväva ut över polarhavets ismassor och slutligen nå Nordpolen. 

Där ska de tre männen kasta ned en boj som bevis på att de har vunnit kapplöpningen om att komma först till Nordpolen.

Efter det ska männen fortsätta sin färd för att sedan landa säkert på antingen den ryska eller den amerikanska sidan av Berings sund efter 3 700 kilometers flygning och knappt en vecka i luften.

År 1897 är ballongflygning ännu i sin linda, och den riskfyllda resan bevakas av pressfolk från hela världen. 

Hemma i Sverige har Andrée redan hjältestatus och många hoppas att han ska placera sitt hemland på polarforskningens världskarta. 

Uppståndelsen har inte blivit mind­re av att bland andra den världs­berömde Alfred Nobel och kung Oscar II stödjer det ambitiösa projektet.

Andrée själv är optimistisk. De senaste åren har han flugit några gånger i testballong och även om han har råkat ut för en del incidenter anser han sig nu kunna manövrera en luftballong.

Andrée hävdar till och med att han har uppfunnit ett styrsystem som med hjälp av släplinor och segel kan få en fritt svävande ballong att ändra kurs med upp till 30 grader. 

Om bara vindriktningen är någorlunda gynnsam hävdar Andrée att turen tvärs över Nord­polen ska kunna genomföras utan problem.

Styrlinorna faller i havet

”Ett, två, tre, kapa!”, ropar Andrée.

De tre medhjälparna låter sina huggare falla mot marken. Gondolen rycker till, sedan stiger Örnen upp över ballong­husets avskärmningar och den kraftiga vinden greppar tag i ballongen.

”Leve gamla Sverige!”, ropar Andrée när han själv, Nils Strindberg och Knut Frænkel stiger upp mot skyn.

I den stunden lägger flera åskådare märke till att den 24-årige Strindberg har tårar i ögonen. Han är känd för att vara en känslig person, med intresse för filosofi och fotografering, och har valts ut till expeditionen för att dokumentera den historiska resan med sin kamera.

Intill honom står Knut Frænkel, 27 år, som har en mer praktisk inställning till livet. Han är en utpräglad friluftsmänniska, gillar äventyr och har bland annat arbetat med att bygga ut det svenska järnvägsnätet. 

Gemensamt för de båda männen är att de hyser en ovillkorlig tillit till expeditions­ledaren ­Andrée, som är en karismatisk och passionerad man med stora drömmar. 

Han fascineras av science fiction-författaren Jules Vernes äventyrsböcker och trots att Andrée är utbildad ingenjör ­låter han sällan fakta stå i vägen för sina planer.

Den bristen märker de tre expeditionsdeltagarna av redan några sekunder efter avfärd. Gondolen driver visserligen, enligt planerna, ut över havet. 

Men de långa styrlinorna, som Andrée så noga hade planerat för, är alltför tunga och får ballongen att vrida sig och luta. Lutningen gör att ballongen plötsligt pressas ned mot vattnet.

Nedifrån Dansköns strand kan de församlade hjälparbetarna och journalisterna förfärat se gondolen dunsa mot vattenytan. 

Den panikslagna besättningen skär loss sandsäck efter sandsäck för att få ballongen att stiga igen. Just i det ögonblicket gängar styrlinorna ur sig vid den övre förskruvningen och faller i havet. 

Utan styrlinor och utan den stora mängden ballast stiger ballongen igen. Denna gång i raketfart tills de når en höjd på cirka 700 meter och ballongen ser ut som en liten prick långt ute över fjorden. 

Följ med VÄRLDENS HISTORIA på en unik upplevelsekryssning till midnattssolens och isbjörnens rike: ögruppen Svalbard. Läs mer och boka din hytt nu.

Långa släplinor skulle se till att expeditionen kunde styra luftballongen, men de föll i havet redan strax efter avgång. 

Ballongen flyger åt fel håll

Ögonvittnen är eniga om att Andrée nu bör nödlanda på en av de små öarna utanför kusten. 

Utan styrlinor har Andrées luftballong gått från att vara en avancerad luftfarkost till en fritt svävande ballong som driver ut över polarhavet.

Men ingenting händer. Besättningen på ett norskt fartyg är de sista som ser ballongen då den några minuter senare försvinner ut över horisonten.

Den uppkomna situationen till trots är humöret gott ombord på ballongen.

”Vår resa har hittills gått bra. Vädret härligt, humöret utmärkt”, lyder ett kort meddelande som de lagt i en boj och kastat i havet några timmar efter avfärden från Dansk­ön.

De tre männens dagboksanteckningar visar att de förlänger några av styrlinorna för att återställa ballongens styrbarhet. 

Sedan öppnar de en ölbutelj och låter den gå laget runt innan de försöker få lite sömn.

Samma natt, strax efter midnatt, mojnar vinden och ballongen glider in i ett moln som hastigt blir både större och tätare.

Temperaturen faller – och detsamma gör ballongen som långsamt dalar ned genom dimman tills släplinan träffar det isfyllda havet. 

Andrée, Strindberg och Frænkel tvingas kasta 25 kilo ballast överbord för att ballongen ska hålla sig i luften. Och för att göra skadan än värre: nu börjar ballongen plötsligt att röra sig långsamt västerut – i fel riktning.


Nästa morgon har dimman nästan försvunnit och männen försöker hålla humöret uppe genom att koka kaffe i en specialkonstruerad kokapparat.

Anordningen fylls först med vatten och kaffe och sänks sedan i en lina ned genom en golvlucka på betryggande avstånd från ballongens bottenventil.

Via en snillrik mekanism tänds en spritlåga på säkert avstånd från den vätgasfyllda ballongen. När kaffet är klart släcks lågan med en pust via en gummislang.

Medan de avnjuter kaffet ser de att det blir mer och mer is i havet nedanför. Spridda isflak blir sakta men säkert till allt större områden med packis.

Omkring klockan 14 har dimma och fukt tyngt ned ballongduken och linorna – och ballongen belastas med is, uppemot ett ton extra att släpa på.

Den har svårt att sväva och en timme senare dunsar gondolen två gånger i marken med en beräknad hastighet av ”200 meter per minut”.

”Kasta ballast överbord”, ropar Andrée, och männen kastar 25 kilo sand, ett mindre ankare och diverse smärre linor överbord. Strax därefter kapar de även en ballastlina på cirka 50 kilo.

Höjden är nu i genomsnitt 50 meter.

Redan klockan 17 kastas även den stora boj som skulle ha markerat expeditionens passage över Nordpolen.

Från och med nu handlar allt om att hålla ballongen i luften, även om Andrée fortfarande hoppas på ett mirakel.

”Det är inte så lite underligt att sväva här över Polarhavet. Vi är de första som svävat här i ballong. Hur snart ska vi få efterföljare? Ska man anse oss galna,

eller följa vårt exempel?” undrar Andrée i sin dagbok under några få timmar

då gondolen inte berör isen.

Expeditionen strandsatt

Svaret kommer redan nästa dag då gondolen studsar fram över isen. Strindberg blir sjösjuk och kräks våldsamt. Sandsäckar, proviant och utrustning kastas överbord, men det är lönlöst. Vinden är svag och luftfuktigheten så hög att lyftkraften har försvunnit helt. 

Efter 65 timmar och 33 minuter måste ballongen nödlanda på polarhavet – 480 kilometer från Danskön och cirka 600 kilometer från Nord­polen. Den hyllade expeditionen kommer att sluta i ett fiasko.

”Ja, nu vet din Nils vad det vill säga att gå på polarisen”, skriver Strindberg efter nödlandningen i ett stenogram till sin älskade, Anna Charlier.

De följande dagarna har männen fullt upp med att lasta över proviant på de medförda slädarna och montera ihop den lilla jolle som Andrée har låtit specialbygga inför färden. 

Nu inser de naturligtvis alla tre att expeditionen till Nordpolen är över och att de måste ta sig söderut för att rädda livhanken. 

Men det är tydligt att ingen av de tre männen har tänkt särskilt mycket på just den här delen av resan. I synnerhet de tre små slädarna visar sig vara opraktiska och alldeles för klena. 

Isen är blöt och tung, och den lilla expeditionen är omgiven av 20–25 meter höga isformationer som är svåra att forcera med slädar, som var och en är lastad med över 200 kilo proviant och utrustning.

Andrée skjuter en isbjörn

Redan på vandringens första dag glider Strindbergs släde sidledes ned i ett hål och han måste stå i iskallt vatten upp till knäna för att kunna dra upp släden och rädda lasten. 

Inte heller underlättas vandringen av att isen har spruckit upp helt på somliga ställen så att det har bil­dats flera meter breda råkar av öppet vatten. 

Andrée, Strindberg och Frænkel försöker samla små flak med sina båts­hakar och därefter få dem på rad så att de bildar en smal bro av gungande isflak som de kan dra sina slädar över.

Men ibland är råkarna för breda och männen måste packa över alla sina saker i den lilla båten för att få med sig allt.

Nätterna är å andra sidan drägliga. Tältets botten är täckt av samma material som ballongen är gjord av – siden och gummi – och sovsäckarna är fodrade med renskinn. 

Dessutom har männen haft med sig rikligt med proviant i ballongen och kan varje kväll äta sig mätta på en god måltid med bland annat smör, kondenserad mjölk, köttsoppa och kaffe eller hallonsaft.

Snart kan de dessutom komplettera sina måltider med isbjörnskött. An­drée fällde sin första isbjörn redan innan de gav sig av från ballongens landningsplats. 

Isbjörnen hade plötsligt visat sig när Andrée hade gått ut ensam för att rekognoscera. Han hade haft med sig sitt Remington-gevär och satt ett perfekt skott i halsen på björnen. 

De tre männen var exalterade. Strindberg plockade fram sin kamera, varefter männen triumferande turades om att ställa upp sig framför björnen.

Köttet smakar bra, men väger mycket. Den 26 juli 1897, bara fyra dagar efter att vandringen på isen inletts, går den ena släden sönder på en isskruvning.

De tre männen inser att de har för mycket packning och väljer att lämna kvar en stor del av provianten så att de bara har mat för cirka 45 dagar. De ska i stället försöka skjuta säl och isbjörn längs vägen.

Isen flyter åt andra hållet

Medan männen kämpar sig söderut övergår augusti i september och den arktiska vintern nalkas. Vinden tilltar och skiftar hela tiden riktning samtidigt som kraftigt snöfall och sjunkande temperaturer plågar expeditionen.

De tre männen kämpar sig fram över polarhavet i riktning mot ön Nordostlandet i ögruppen Svalbard. Slädarnas skaklar borrar sig allt längre in i huden och männen får stora köttsår. Alla tre har kraftig diarré och våldsamma kramper på grund av överansträngning.

De har även bekymmer med fötterna, som ofta är våta och kalla.

”Frænkels fot är nu så dålig att han inte kan dra sin kälke, och Strindberg och jag får omväxlande gå tillbaka och hämta ännu en kälke”, skriver Andrée i sin dagbok.

Expeditionens värsta fiende är dock drivisen. Den hade männen inte räknat med när de nästan två månader tidigare förväntansfulla hade lämnat Spetsbergen i sin ballong.

Expeditionen kämpar i dagar för att ta sig framåt – bara för att senare upptäcka att de inte har förflyttat sig mer än ett par kilometer från utgångspunkten eftersom den ismassa de har vandrat på har rört sig i motsatt riktning.

Drivisen rör sig så snabbt att den utmattade expeditionen befarar att de inte ska hinna fram till Svalbard före vintern.

”Den 12 och 13 september måste vi ligga stilla för våldsam nordvästvind, och vi insåg att vi måste finna oss i det oundvikliga: att övervintra på isen”, skriver Andrée i mitten av september.

Havsströmmarna vänder söderut

För att förbereda den kommande ­vintern börjar Andrée, Strindberg och Frænkel att bygga en stor, iglooliknande hydda på isen. 

Byggnaden ska uppföras på ett stort isflak, ungefär 1,5 meter tjockt, intill ett stort uppskjutande isblock på så sätt att blocket ska utgöra en av de fyra väggarna. 

En skiss i en av dagböckerna visar att hyddan ska vara 3,5 meter bred och nästan sex meter lång och bestå av tre rum: ett förråd, ett kombinerat kök och uppehållsrum samt ett sovrum.

Medan männen sliter med hyddan är havsströmmarna äntligen gynnsamma för dem och snart driver de med god fart söderut. 

Den 17 september siktar de plötsligt land och cirka 10 kilometer därifrån kan de tre männen skönja konturerna av Vitön, en liten ö nordöst om Svalbard. 

De nödställda männen blir överlyckliga när de siktar land, men sansar sig snabbt. Ön är obebodd och om de går i land kommer de inte att kunna dra fördel av att isen automatiskt för dem till Svalbard under vintern.

De bestämmer sig för att stanna på isen, men de är lättretliga och irriterade. Alla tre plågas svårt av dålig mage, smärtsamma kramper och underliga sår på kroppen. 

Särskilt Frænkel är nära att bryta ihop. Tanken på ytterligare ­åtta-nio månaders färd på ett isflak är outhärdlig.  

Köttet från isbjörnar kan ha smittat männen med rundmask. 

Hur dog männen?

1. Dagböcker och fotografier visar att männen livnärde sig på kött från isbjörnar som de sköt. De kan därför ha dött av infektionssjukdomen triki­nos, orsakad av en parasiterande rundmaskart som finns i kött från rovdjur.

2 Expeditionens primuskök innehöll fortfarande fotogen när det påträffades. Enligt polarforskaren Vilhjálmur Stefánsson kan primusköket ha varit trasigt och männen kan därför ha dött av koloxidförgiftning.

3 Etnologen Rolf Kjellström menar att utmattning och apati kan ha tagit livet av männen. De har bland annat lämnat en del utrustning vid vattenkanten, förmodligen för att de inte orkade släpa upp den.

4 Den senaste teorin framställdes av läkaren Bea Uusma. Genom att undersöka expeditionsdeltagarnas kläder har hon kunnat fastställa att åtminstone Nils Strindberg sannolikt dödats av en isbjörn.

Den stora hyddan rasar

Den 1 oktober 1897 – efter 14 dagars hårt arbete – är den stora igloon äntligen klar. Männen döper den till ”Hemmet” och kryper utmattade men nöjda in i mörkret och i skydd för vinden för att vila. Men de hinner aldrig sova ut.

Tidigt på morgonen hör de plötsligt ett jättebrak och det 1,5 meter tjocka isflak som igloon står på spricker upp kors och tvärs.

Vattnet forsar in i snöhyddan och de tre männen måste snabbt krypa ut ur sina sovsäckar och ta sig ut på isen. 

De kan bara se på när isflaket delas i oräkneliga bitar. Kälke och proviant flyter omkring på olika isflak.

Nu har männen inget val längre.

Efter många timmars arbete har de plockat ihop sina tillbehör och beger sig långsamt bort mot Vitön. 

Flera veckors slitsamt arbete med hyddan har varit för­gäves och expeditionen har nu inte längre något hopp om att glida söderut under vintern.

Stämningen är extremt bedrövad. De tre männen skriver fortfarande i sina dagböcker men nu är rapporteringarna osammanhängande, vilket vittnar om att krafterna håller på att sina. Flera av de sista sidorna är dessutom sönderrivna eller utsuddade.

Den sista anteckningen i Andrées dagbok görs den 5 oktober 1897 och dokumenterar att expeditionen kommer fram till Vitön. Anteckningen fortsätter med ett antal osammanhängande fraser:

”Dagens energiska arbete [...] mitt i natten och [...] norrskenet varken [...] värmde. Kokapparaten [...].”

De ofullständiga meningarna blir det sista livstecknet från Andrées tragiska luftballongfärd till Nordpolen.

Kanske är du intresserad av...