Åtskilliga räddningsfartyg, bland andra HMS Investigator, klämdes fast i ismassorna i Arktis. De lyckades aldrig hitta kapten Franklin eller någon enda av hans 134 besättningsmän vid liv.
© Library and Archives Canada/Bridgeman

Dödlig cocktail tog livet av polarhjälte

Två fartyg klädda med pansar och fullastade med proviant stävar ut för att finna den mytomspunna sjövägen norr om Amerika. Men i stället för att hitta Nordvästpassagen försvinner expeditionen spårlöst. Otaliga räddningsfartyg och moderna forskare har sedan dess försökt ta reda på vad som hände kapten Franklins sista expedition.

6 januari 2017 av Else Christensen

Beechy Island, arktiska Kanada 1986: Med fingertopparna tar professor Owen Beattie försiktigt tag i det blå tyget som täcker mannens ansikte. 

Den bleke sjömannen ligger alltjämt i sin grav och är nästan perfekt bevarad i permafrosten trots att han legat mer än hundra år i jorden. 

Med prover från hans hår och vävnader kommer professor Beattie äntligen att få svar på sin fråga: Vad hände den brittiske kaptenen John Franklin och hans män som försvann spårlöst i Arktis i mitten av 1800-talet?

10000 vinkade adjö

London, Storbritannien 1845: Ljudliga hurrarop steg mot himlen medan höga hattar och fläckiga arbetarmössor kastades upp i luften. 


Det var den 19 maj och Franklinexpeditionens båda tremastade fartyg stävade ut. Storbritanniens nya hjältar skulle göra det som ingen tidigare­ lyckats med: plöja sig igenom de okända, isfyllda farvattnen norr om den amerikanska kontinenten och finna sjövägen till Asien.

Om det verkligen fanns en ­sådan Nordvästpassage skulle Franklin hitta den. Detta tvivlade ingen på – aldrig tidigare hade en polarexpedition ­varit så väl förberedd och så väl utrustad. Fartygen var de mest stabila och mest avancerade som någonsin seglat mot arktiska trakter.

HMS Erebus och HMS Terror hette skeppen, men ingen tycktes ta notis om namnens dystra klang – i grekisk mytologi är Erebus mörkret före dödsriket. Båda fartygen var före detta krigsfartyg, gediget konstruerade för att stå emot rekylen från tunga kanoner.

Nu var skeppen till och med förstärkta med fler lager extra ek och alm samt ett tumstjockt lager av pansar som skydd mot isen. Skeppen drevs med ångmaskiner och med toppmoderna propellrar som kunde dras in om man behövde skydda dem mot trycket­ från ismassorna.

Lastade med 8000 konservburkar 

För att skydda besättningen mot temperaturer som ofta sjönk till 40 minusgrader var både officershytterna och de menigas rum uppvärmda. 


Om färskvatten­reserven tog slut kunde fartyget tillverka eget med hjälp av en färskvattenanlägg­ning i kabyssens spis. I lastrummet fanns proviant för att mätta alla de 129 männen ombord i tre år.

En stor del utgjordes av konservburkar – en nymodighet som med hjälp av industriella metoder gav maten nästan obegränsad hållbarhet under alla förhållanden. 

Nästan 8000 burkar i alla storlekar från cirka ett halvt kilo­ till 3,5 kilo konserverat kött, soppa och grönsaker – en efterlängtad varia­tion från den vanliga menyn av saltat kött, torkade ärter och skeppsskorpor.

Franklin och hans män skulle kunna leva som det anstod brittiska gentlemän. För­utom avsevärda­ mängder te, vin, cigarrer och rom hade fartygen ombord ett helt bibliotek med allt från biblar till satirtidningar.

En hund med det passande namnet Neptunus och en tam apa blev ett muntert sällskap på resan.

Expeditionens största tillgång var dock ledaren, kapten sir John Franklin. Resan mot Nordvästpassagen var hans tredje polarexpedition. 


Mest omtalad och beundrad var hans dramatiska vandring över den kanadensiska tundran då han hade hade ätit upp sina stövlar för att inte dö av svält. Franklin var samtidigt en flottans man. 

Tillsammans med lord Nelson hade han stridit vid Trafalgar och Köpenhamn. ”Namnet Franklin är i sig en nationell garanti”, påstods det vid avresan.

Under första delen av resan hade de båda skeppen Terror och Erebus sällskap av ett lastfartyg med bland annat tio levande oxar ombord. 


Vid Diskobukten på Grönlands västkust slaktades oxarna och köttet lastades ombord på expeditionsfartygen. Franklin och hans män passade på att skicka brev och hälsningar hem. Alla rapporterade om stor optimism och goda­ förhållanden ombord. 

Männens bomullsuniformer kunde inte stå emot polarkylan och ombord fanns bara vapen anpassade för fågeljakt. 
© Ullstein Bild

Middagsbjudning vid isberget

I slutet av juli seglade Erebus och Terror in i Baffinbukten. Här kastade de ankar vid ett isberg och väntade på gynnsam vind för färden in i Lancastersundet. 


Några brittiska valfångstskepp dök oväntat upp och kaptenen bjöd in besättningarna på middag. Stämningen var hög och Franklin försäkrade valfångarna om att han snart skulle segla igenom Nordvästpassagen. 

Dessutom, tillade han, skulle hans proviant minsann räcka i sju år om det blev nödvändigt.

Nästa morgon vände vinden. Terror och Erebus lättade ankar och försvann in i en okänd värld av snö och is. Ingen europé skulle någonsin se männen ombord i livet igen.

Började bli orolig efter två år

I London var det ingen som anade oråd. Alla såg förvisso fram emot den dag då Erebus och Terror skulle lägga till vid kajen med sina modiga polarhjältar ombord, men i en tid då det varken fanns radio eller telegraf var det ingen som funderade över varför expeditionen inte hörde av sig.

Inte förrän två år efter avresan bad Franklins hustru, lady Jane, amiralitetet (marinens högsta ledning) att skicka ut en expedition för att söka efter skeppen. Pressen som älskade historier om Franklin stödde genast hennes krav.

På våren 1847 skickade flottan därför ut hela tre räddningsexpeditioner – två till sjöss och en på land. Optimismen ökade igen. 

Samtliga fartygschefer var officerare i flottan och flera av dem kände Franklin och hans officerare personligen. De var ivriga att hitta sina nödställda kolleger. 


Men sommaren gick utan att någon av dem fann Franklin. Under det följande vintermörkret som tycktes vara dygnet runt skickade räddningsmanskapet upp nödraketer två gånger per dygn. 

De fångade rävar som de försåg med metallhalsband där räddningsfartygens position var inristad, och de placerade ut proviant. När våren kom gav de sig ut med slädar. 

På en enda tur förflyttade de sig nästan 90 mil, en ansenlig bedrift med tanke på att de inte använde hundar utan besättningsmän till att dra slädarna.

Räddningsbåt, släde och packning vägde omkring 600 kilo. För de utsvultna männen
blev det en dödsmarsch att släpa det tunga lasset genom den oländiga terrängen. 
© Springer Cartographics LLC & Library and Archives Canada

Lika viktigt som den Heliga graven

Men inte någon av expeditionerna hade turen på sin sida. Kyla, utmattning och sjukdomar tvingade dem att återvända hem. 


I England var missnöjet stort – att flera hade dött av skörbjugg tycktes inte spela någon roll. ”Vi uppnår ju aldrig det vi vill genom att bara segla upp till isen och sedan hem igen”, skrev tidningen The Times vasst. 

Forskarna skulle senare­ upptäcka att de arktiska vintrarna just i mitten av 1800-talet var de strängaste på 700 år med metertjocka isar.

Intresset för Franklin blev till hysteri. ”Inte sedan medeltidens jakt på den Heliga­ graven har den kristna världen varit så enad kring någonting som att få hem sir Franklin – död eller levande – från den hemska, ensamma död som han så orädd reste mot”, skrev en ­tidning.

Amiralitetet kunde inte tåla anklagelserna om att lämna sina egna i sticket. År 1850, fem år efter den högtidliga avresan, skickade flottan inte mindre än åtta fartyg mot de isfyllda farvattnen. 

Därtill kom privata räddningsaktioner arrangerade av lady Franklin, plus en ­expedition som hon övertalat den amerikanska flottan att sända ut. 

Lady Franklin skickade till sist ut ett eget skepp i ett försök att finna sin man vid liv.

© Mary Evans

Tre gravar var första spåret

En av amiralitetets expeditioner leddes av William Penny, en väderbiten valfångare. Penny rådgjorde med sina män på Beechy Island väster om Lancaster­sundet när en besättningsman kom springande.


"Gravar, kapten Penny. Gravar!” ropade han. Officerare och meniga rusade uppför kullen och stannade framför tre små jordhögar markerade med gravstenar. 

”Till minne av John Torrington som lämnade detta liv den 1 januari 1846 på HMS Terror 20 år gammal”, stod det på den ena. Bredvid honom vilade den 25-årige John Hartnell och William Braine som blev 32 år.

Tungan frös fast i skägget

Skeppsläkaren på Pennys expedition förstod inte varför så unga män dött bara några månader efter avresan från England. 


Braine hade dött i april efter en lång och mörk vinter och i hans fall var skörbjugg en trolig orsak, men de båda andras död var ett mysterium. 

Ingenting i miljön runt omkring gav några ledtrådar: mattor, några snören, smidesverktyg, djurben och en enorm hög tomma konservburkar var det enda Penny och de andra hittade på Beechy Island. 

Inte ­heller någon av de andra expeditionerna hittade något svar och flera av dem slutade i katastrof. I en köld som var så sträng att männens tungor frös fast i skägget och kaffet frös till is så snart det hälldes upp i koppen omkom många ur besättningen, och flera skepp frös fast i isen. 

Samtidigt hade det prestigefyllda sökandet efter Franklin lockat till sig några av flottans mest ärelystna och hänsynslösa officerare. 

En av dem, löjtnant Robert McClure, kämpade så hårt för att nå sitt mål – att hitta Nordvästpassagen och Franklin (i den ordningen) – att han flera gånger riskerade livet på sitt manskap genom att stanna kvar i Arktis trots brist på både mat och bränsle. 

"Vi har väldigt få stearinljus kvar. Därför sitter vi i mörker större delen av tiden. Det vi gör mest är att gå omkring och att sova ... Vargarna ylar runt om fartyget”, skrev en besättningsmedlem. 

Beechy Island har noga genomsökts efter spår av expeditionen. Nu ska andra små­öar och farvatten i trakten granskas.

© Scanpix

Kannibalism chockerade England

Efter alla misslyckade expeditioner vill amiralitetet nu helst glömma Franklin. Men i oktober 1854 dök John Rae upp i London. 


Han var en av sin tids mest respekterade upptäcktsresande. Till fots på snöskor hade Rae kartlagt mer än hundra mil tidigare okänt land längs den arktiska kusten. Nu hade han skyndat sig hem för att avlägga rapport. 

Av en inuit­ hade Rae fått veta att en grupp kabloonas (vita) hade dött av svält någonstans i närheten för ”fyra vintrar sedan”­ – alltså år 1850. När männen kom dit hade de haft en släde och en båt med sig och de såg utsvultna ut. 

Med hjälp av teckenspråk hade de berättat för inuiterna att deras fartyg krossats av isen och att de nu var på väg söderut. Senare samma år hade inuiterna hittat dem döda och de kunde visa Rae föremål som kunde komma från Terror och Erebus. 

Rae avslutade sin rapport med chockerande information: Expeditionen hade mött ”ett öde så förfärligt som man överhuvud taget kan föreställa sig ... det är tydligt att våra stackars landsmän drivits att ta till den sista fruktansvärda alternativa lösningen – kannibalism – för att hålla sig vid liv”, skrev Rae.

Kannibalism! Bara själva ordet i sig var upprörande. I en tid när tidningarna konstaterade att ”det brittiska folket är i långt högre grad än alla andra civilisationens utsända”, var kannibalism en omöjlighet. Raes uppgifter viftades därför bort som rent nonsens.

Vägrade ge upp

Den brittiska regeringen hade vid det här laget spenderat mer än 675000 pund (motsvarande 520 miljoner kronor i dagens penningvärde) på sökandet. 


Dussintals utsända hade mist livet och tio fartyg hade försvunnit. Regeringen var beredd att förklara Franklin-expeditionens medlemmar döda i tjänsten.

Men lady Franklin var långtifrån beredd att ge upp. Hon köpte ett eget fartyg och den 2 juli 1857 sände hon iväg Leopold McClintock, en garvad veteran, och hans närmaste man Hobson.

Deras genombrott kom en solig vårdag 1859 på ön King William Island. Hobson, som var svårt medtagen av skörbjugg och dessutom led av snöblindhet, trodde knappt sina ögon när han upptäckte ett stort stenröse.

Knappt hade­ han slitit loss de första stenarna ur högen förrän en konservburk rullade ut. Den innehöll en papperslapp av den sort som alla fartyg i brittiska flottan har ombord och som på sex språk ber upphittaren att skicka brevet till amiralitetet i London.

Runt om denna standardtext stod det skrivet för hand: ”28 maj 1847. HMS Erebus och Terror övervintrade i isen på bredd 70 grader 5´N längd 98 grader 23´V. Efter att ha övervintrat 1845-46 på Beechy Island ... Sir John Franklin ledde expeditionen. Allt väl ...”.

Dokumentet var det första fyndet från Franklins expedition och även om det var gammalt lät orden ”allt väl” betryggande.

Upprymd läste Hobson vidare. En ny notering, daterad 25 april 1848, berättade att ”Terror och Erebus övergavs den 22 april ... efter att ha suttit fast sedan 12 september 1846 ... Sir John Franklin dog den 11 juni 1847, den totala dödssiffran i expeditionen är fram till i dag nio officerare och 15 meniga.”

Anteckningen var undertecknad av F. Crozier, överbefälhavare. Han hade lagt till: ”Och i morgon, den 26:e, går vi mot Backs Fish River” (på andra sidan ön, reds. anm.).

Sjömännen tog med sig konservburkarna när de övergav skeppen. Bly från burkarna hade förgiftat maten.

© Royal Geographical Society

Räddningsbåt, te och gardinstång

Hobson följde Croziers ord och begav sig mot Backs Fish River trots att hans skörbjugg blivit värre; tänderna lossnade och han kunde knappt stå på benen. 


Just när han tänkte ge order om att vända om, upptäckte han en räddningsbåt på en släde. I båten låg två skelett omgivna av den mest besynnerliga utrustning Hobson någonsin sett. I sin desperata färd över isen hade Franklins män tagit med sig böcker, tofflor, te, flera lådor med cigarrer och 18 kilo choklad. 

Det fanns inga spår av ordentlig proviant. Däremot hade männen tagit med sig en gardinstång. McClintock som senare undersökte räddningsbåten beskrev innehållet som ”en samling dödvikt, knappast­ användbart och troligen tillräckligt för att få hela slädgruppen att bryta ihop”.

Åter i England hyllades McClintock och Hobson som hjältar för att de löst Franklins gåta. De bjöds in till drottning Victorias residens på Isle of Wight och visade upp Franklinexpedi­tionens hemmagjorda snöglasögon för henne. 


I England ansågs saken vara avslutad. Hur ­tra­giskt det än var hade kapten Frank­lin och hans polarhjältar dött av skörbjugg som så många andra sjöfarare före dem. Ärat vare deras minne. 

Professor Beattie tog hår- och hudprover från John Torringtons lik. Det gav forskarna ny kunskap om blyförgiftningen.

© Owen Beattie/University of Alberta

Misstänkte konservburkarna

”Han ser ut som om han nyss hade dött”, tänker professor Beattie när han ett halvt århundrade senare står lutad över graven på Beechy Island. Ögonen är halvöppna, uttrycket fridfullt. 


Med hjälp av liken av de tre män vars gravar upptäcktes redan år 1850 försöker Owen Beattie från University of Alberta hitta en mer trolig dödsorsak än skörbjugg. 

Han vet att många sjömän dog i skörbjugg, men massdöd förekom i stort sett aldrig på 1800-talets polarexpeditioner. Han misstänker i stället de konservburkar som fyllde fartygens lastrum.

Mat på burk var en förhållandevis ny uppfinning vid tiden för avresan, och för att hinna tillverka den utlovade mängden konserverad mat hade tillverkaren dragit ned på både koktider och temperatur. 


Undersökningar av de upphittade tomma burkarna, som bestod av 90 procent bly och 10 procent tenn, visade dessutom att burkarna var dåligt förslutna och att det blyhaltiga fogmaterialet hade sipprat rakt ut i maten. 

De analyser som Beattie låtit utföra på skelettrester av expeditionsdeltagarna visade på förhöjda blyhalter. Men tungmetallen kunde också ha samlats där efter ett helt liv i 1800-talets kraftigt förorenade England. Endast prover från hud och hår skulle kunna visa om blyet kommit in i kroppen under polarresan.

Provsvaren kommer i början av 1987 och undanröjer alla tvivel. Blyhalten i kroppen hos de tre männen är 20 gånger­ högre än normalt och blyet har kommit dit under resans gång. 


Blyförgiftning ger minskad aptit, förstoppning, vikt­minsk­ning och allmän svaghet. Här hittar Beattie förklaringen till varför männen dog av svält trots att provianten inte var slut. 

Förgiftningen kan även förvärra andra sjukdomar, till exempel skör­bjugg. Det viktigaste symtomet är dock men­tala förändringar: irritabilitet, sömn­löshet, extrem trötthet och paranoia. Det är otäcka symtom under normala omständigheter men under de extrema förhållandena i Arktis skulle de tveklöst leda till döden.

Det var dock inte enbart blyförgiftningen som dödade Franklin och hans män. 


Med en utrustning som lämpade sig bättre i en herrgårdssalong än på en polar­expedition, plus en uppfostran som tvingade dem att upprätthålla en brittisk livsstil till varje pris, var expeditionen redan från början dåligt rustad för kölden i Arktis. 

Kombinationen av brittiska dygder och moderna konserver blev till en dödlig cocktail.

Uppdatering: I december 2016 publicerades en ny vetenskaplig undersökning, som frikände bly som en av orsakerna till Franklinexpeditionens dödliga utgång.

Här kan du läsa om den nya undersökningen

Kanske är du intresserad av...