Christopher Columbus
Columbus egen dagbok har försvunnit. Det mesta av det vi i dag vet om honom härrör från hans sons uppteckningar.
© Ullstein Bild

Christofer Columbus: Den gåtfulle upptäckaren

Columbus resa till Amerika år 1492 är en av de bäst dokumenterade av alla upptäcktsresor. Trots detta är han själv ett mysterium. Columbus lade ut dimridåer om sin bakgrund och ljög om släktens ursprung – en teori hävdar att det var för att han var jude och i själva verket reste iväg för att finna ett nytt land åt sitt förföljda folk.

12 oktober 2016 av Niels-Peter Granzow Busch
Ingen av de omkring 600 invånarna i den lilla spanska hamnstaden Palos skulle någonsin glömma denna ­augustikväll i Herrens år 1492.


Klockan var nästan elva på kvällen och trots den sena timmen var det ovanligt mycket­ liv och rörelse i staden. Ute på vattnet låg två karaveller och ett något större lastfartyg för ankar.

Mellan de tre fartygen och kajen seglade mindre båtar i skyttel­trafik med färskvattentunnor, skeppsskorpor, torkad frukt och salt fläsk.

Enligt order skulle både proviant och besättning vara ombord före midnatt.

 Den högste befälhavaren för den lilla flottan hette Christofer Columbus och resans syfte var att korsa den stora, okända oceanen västerut och komma fram till det mytomspunna Asien.

En omöjlig resa, menade alla utom Columbus, en utlänning som med sin nästan över­naturliga tro på projektet och sin egen förmåga för de drygt 90 spanska besättnings-männen framstod som ännu mer gåtfull än själva destinationen.

 Klockan sex på morgonen den 3 augusti, en halvtimme före soluppgången, vände tidvattnet och Columbus gav order om att sätta segel i Jesu namn. Snart stävade de tre skeppen ut ur Palos hamn för att följa ”en rutt ...”, som Columbus skrev i loggboken, ”vi inte med säkerhet vet om någon annan någonsin har seglat på”. 

Columbus hann genomföra fyra expeditioner över Atlanten. Den största seglade iväg
från Spanien år 1493 och bestod av 17 fartyg med över 1.200 personer ombord.
© Ullstein Bild

Christofer Columbus dolde sin bakgrund

I dag känner alla till historien om sjö­fararen Columbus som år 1492 fann det han själv trodde var Indien men som visade sig vara en helt ny kontinent – Amerika.


Men historien om Columbus är också historien om en man som var, och fortfarande är, ett mysterium. Hans liv före resan över Atlanten är i stort sett okänt och ingen vet t.ex. var och hur han kom på tanken att korsa Atlanten.

Inte ens i dag kan historikerna enas om var Columbus föddes – inte mindre än 20 städer i Spanien och 15 i Italien hävdar att han föddes just där. Och inte bara det – han har utpekats som spanjor, portugis, fransman, tysk, engelsman, armenier, irländare och ryss.

En särskilt kontroversiell teori går ut på att han skulle ha varit amerikan; en ättling till vikingarna i det så kallade Vinland i Nordamerika, som seglade tillbaka till Europa och därefter reste iväg igen för att ”upptäcka” sin egen kontinent.

Orsaken till all förvirring är att varken Columbus eller hans son Hernando, som efter faderns död skrev hans biografi, berättar särskilt mycket om släktens historia. Och de få saker de berättar är i flera fall uppdiktade.

Hernando påstår till exempel att släkten härstammar från den romerska konsulfamiljen Colom, att Columbus hade lärt sig att navigera efter att ha studerat vid universitetet i Padua och att han för övrigt inte var släktens förste amiral.

Alla tre uppgifterna är med största sannolikhet rena fantasier som skulle få Columbus släkt att framstå som finare än den egentligen var.

Alla trovärdiga historiska dokument tyder däremot på att Columbus föddes i Genua i Italien och att han var son till en enkel ullvävare.


Frågan som många forskare grubblar över är varför Columbus gjorde så mycket för att dölja sin bakgrund. Och hur kom en ullvävares son på tanken att korsa Atlanten? 

Var Christofer Columbus jude?

Det största av de mysterier som omgärdar personen Columbus är vilket som var hans egentliga motiv för expeditionen över Atlanten. Var det hans ambition att kristna folken i Asien? Var det guld och ära – eller något helt annat?

 Några historiker har föreslagit att orsaken till att Columbus ständigt lade ut dimridåer kring sitt förflutna var att han hade judiska rötter.

Enligt denna teori var Columbus anförvanter judar som hade tvingats fly från Spanien till Italien på grund av judeförföljelserna i landet. Det skulle kunna förklara det faktum att Columbus redan innan han anlände till Spanien talade och skrev på den spanska dialekten katalanska.

Det skulle också kunna förklara varför Columbus gjorde allt för att dölja sin härkomst – judeförföljelserna var nämligen som mest intensiva år 1485 då han kom till Spanien.

Anhängarna av denna teori poängterar också att Columbus både vid hovet i Portugal och särskilt i Spanien fick hjälp av personer som antingen var judar eller judar som konverterat till kristendomen för att undkomma förföljelserna.

Judarna var hatade i större delen av Europa och i synnerhet i det nyligen enade Spanien.


Fyra månader före ­Columbus avresa från Palos hade det spanska kungaparet utfärdat en befallning om att landets cirka 200.000 judar skulle vara ute ur landet före den 3 augusti 1492 – samma dag som Columbus gav sig av på sin resa över Atlanten.

Samtidigt visade den spanska inkvisitionens skoningslösa härjningar att inte ens nykristna judar gick säkra – tvärtom brändes tusentals av dem på bål, anklagade för att vara ”falska kristna”.

Bland andra författaren och nazist­jägaren Simon Wiesenthal hävdade därför att Columbus egentliga syfte med resan var att finna ett nytt land åt judarna.


I århundraden hade judarna berättat sägner om att flera av de forntida judiska stammarna hade bosatt sig i Asien och grundat mäktiga riken där sedan de blivit deporterade från Israel av assyrierna. Kanske hoppades Columbus kunna hitta dessa riken och be dem hjälpa Spaniens judar.

Det skulle även kunna förklara varför Columbus tog med sig en tolk som kunde översätta från spanska till hebreiska. De flesta historiker av­visar denna teori men ingen har kunnat avfärda den helt. 

En sjöfarare dyker upp ur havet

Historien om Columbus börjar år 1476. Den då 25-årige Cristoforo Colombo, som han hette på italienska, hade enligt egen utsago redan när han var 14 år bestämt sig för att havet var hans öde.


Enligt sonens uppteckningar seglade han under de följande åren bland annat till Island och senare var han kapten på ett skepp som på kunglig order angrep ­Tunis.

Forskarna har emellertid inte kunnat hitta minsta bevis för att Columbus någonsin fört befäl ens över en flodpråm innan han seglade till Amerika­ år 1492.

På sommaren 1476 påstods han ha befunnit sig på en flotta av genuesiska fartyg som skulle frakta gods till Lissabon i Portugal. Utanför Portugals kust attackerades flottan av franska sjörövare och Columbus fartyg sänktes.


Den unge Columbus lyckades klamra sig fast vid en åra och ta sig in till kusten. Här togs han om hand av lokalbefolkningen och efter några dagar reste han till huvudstaden Lissabon.

Vid den tiden var Portugal Europas främsta sjöfartsnation när det gällde att upptäcka nya områden, och portugisiska sjöfarare hade bl.a. utforskat det mesta av Afrikas västkust.


Det vimlade av sjömän i Lissabon som berättade om mystiska länder och folkslag. Columbus stannade i Portugal i åtta år – i Lissabon och på Madeira.

Columbus bror, Bartolomé, var kartritare och sålde sjökort i Lissabon. Där lärde sig Columbus kartografi. Snart bytte han namn till det portugisisk-klingande Cristóvão Colom. 

Såg Columbus vikingarnas kartor?

Det bör ha varit under de här åren som Columbus fick idén att korsa Atlanten och komma till Asien. Ingen vet exakt hur tanken uppkom.


Enligt en historia stötte Columbus på en strandsatt sjöman på Madeira vars skepp hade drivit tvärs över Atlanten under en storm men mannen hade lyckats ta sig tillbaka igen.

Columbus tog hand om den döende mannen och som tack berättade denne om landet på andra sidan Atlanten.

En annan teori är att Columbus såg en kopia av den så kallade Vinlandskartan över Nordamerika – en karta som påstods ha ritats 50 år tidigare och som bl.a. visade de delar av Nordamerika som vikingarna utforskat cirka år 1000. Kartans äkthet är dock starkt ifrågasatt.

Oavsett orsaken började Columbus nu att läsa alla geografiböcker som gav stöd åt hans idé. Han kastade sig bl.a. över antikens författare.


Hans bibliotek finns bevarat än i dag och man kan bland annat läsa de drygt 2.000 små anteckningar han gjorde i marginalen i sina­ böcker.

I ett utdrag av filosofen Aristoteles noterade Columbus t.ex.: ”Aristoteles – Mellan Spaniens slut och Indiens början finns ett litet hav som kan överseglas på några dagar.” 

Portugals kung avfärdar idén

Columbus försökte även att utifrån de antika texterna beräkna jordens omkrets och kom fram till att den var 30.192 km – vilket är cirka 10.000 km för lite.


Genom ytterligare beräkningar kom han dessutom fram till att avståndet mellan Europa och Asien var 4.000 km. Det verkliga avståndet är fem gånger större: 19.600 km.

Columbus kände sig nu helt säker på sitt projekt. Han hade knutit kontakter med det portugisiska hovet, bland annat med kungens två inflytelserika, judiska livläkare som lade ett gott ord för honom.


År 1484 lyckades han få audiens hos Portugals kung, Johan II. Columbus berättade om sina uträkningar och var noga med att nämna Marco Polos berättelser om Asiens enorma rikedomar – alltihop skulle kunna tillfalla kungen om han bara ville finansiera expeditionen.

Under sin audiens talade han framför allt om ön ­Cipango, våra dagars Japan, som enligt ­Columbus beräkningar låg närmast Europa.

Kungen lyssnade men var knappast särskilt imponerad – kanske för att portugiserna satsade allt på att nå Indien genom att segla söder om Afrika. Den samtida historikern Barros ­beskrev senare kung ­Johans reaktion:

”När kungen insåg att Cristóvão Colom var en skrytmåns, högmodig över ­sina förmågor och full av fantasier och föreställningar då han beskrev sin ö Cipango, tog han mycket lite notis om honom.”

Columbus hade satsat – och förlorat.

Columbus flyr till Spanien

Fiaskot i Portugal fick inte Columbus att ge upp. Enligt prästen Las Casas, som kände Columbus och efter hans död ­redigerade hans reseanteckningar, lämnade Columbus Portugal i tysthet eftersom han ”fruktade att kungen skulle ­låta hämta honom och hålla honom kvar”.

Varför Columbus var rädd för att det skulle ske vet man inte. Kanske hade han obetalda skulder. Kanhända var det bara ytterligare ett exempel på hans misstänksamma och hemlighetsfulla natur.

Hur som helst reste han år 1485 över gränsen till Spanien. Vid ankomsten bytte den nu 34 år gamle Columbus namn ännu en gång. Nu blev han Cristóbal Colón.

År 1485 var ett blodigt år i Spanien som regerades av drottning Isabella och kung Ferdinand. Några år tidigare hade kungaparet instiftat den spanska inkvisitionen och på våren sprakade kättarbålen som aldrig förr.

Columbus hade genom åren fått stor erfarenhet av att knyta vänskapsband med mäktiga personer som kunde hjälpa honom i hans strävanden.

Året efter ankomsten till Spanien lyckades han bli kallad till audiens hos kungaparet för att berätta om sitt projekt. Columbus var en god psykolog och berättade för den djupt religiösa Isabella att expeditionens främsta syfte var att sprida det kristna budskapet till folken i Asien, och för den girige kung Ferdinand berättade han om kontinentens ofattbara rike­domar.

Kungaparet lyssnade in­tresserat och tillsatte en vetenskaplig kommission som skulle granska Columbus påståenden. Kommissionen av­färdade projektet – Columbus beräkningar av resans längd kunde omöjligt vara korrekta.

Trots det blev Columbus nu knuten till hovet där han blev vän med flera inflytelserika, nykristna judar som tog alla tillfällen i akt att tala för hans sak. En av dem var Luis de Santángel, kungaparets personlige rådgivare.


Men trots det starka stödet gick åren utan att Columbus kom vidare. År 1492 föll Granada, muslimernas sista bastion i Spanien. Columbus satte in en sista offensiv och tack vare Santángel som lovade att finansiera en stor del av expeditionen lyckades han få drottning Isabellas stöd.

Strax ­före gryningen den 3 augusti 1492 kunde Columbus och hans män segla ut ur hamnen i Palos på väg västerut.  

Columbus tar farväl av drottning Isabella och kung Ferdinand av Spanien i hamnen i Palos.

© Ullstein Bild

Land i sikte

Columbus hade påstått att färden över Atlanten skulle ta högst tre-fyra veckor. Den kom att ta nästan dubbelt så lång tid och flera gånger var Columbus besättningar nära att göra myteri. De var rädda att de aldrig skulle få återse Spanien.


På natten den 12 oktober siktade besättningarna på de tre spanska fartygen äntligen land. I gryningen gick spanjorerna i land på den ö som infödingarna kallade Guanahaní.

Enligt prästen och historikern Bartolomé de Las Casas gick Columbus i land med den kungliga fanan och tog sedan ön i besittning med orden: ”För konungen och drottningen.”

Exakt var Columbus landsteg är ytterligare en av de frågor som forskarna inte har lyckats besvara. Alla är dock överens om att ön ligger i ögruppen Bahamas i Karibiska havet. Columbus döpte ön till San Salvador men han tyckte att den var så ointressant att han aldrig återvände dit.

Columbus hade väntat sig att få se palats av guld och en högt utvecklad ­civilisation på andra sidan Atlanten. Han blev därför förvånad över öborna ”som gick omkring nakna så som deras mödrar fött dem – även kvinnorna”.

Den store sjöfararen var dock fortfarande övertygad om att han hade kommit till Asien och att Japan, Kina och Indien låg alldeles i närheten. Flottan seglade vidare och kom bland annat till ­Cuba där lokalbefolkningen talade om ­Cubanacán.


Columbus trodde att de pratade om storkhanen av Kina, men varken storkhanen eller det guld som Marco­ Polo hade skrivit om syntes till någonstans.

Till sist kom spanjorerna till en stor ö som de kallade Hispaniola – våra dagars Haiti. Lokalbefolkningen berättade att ett väldigt fastland låg inte långt ifrån ön.


 Columbus drog genast slutsatsen att fastlandet måste vara Cathay – Kina, och att ön därför var Cipango – Japan. Någon­stans i närheten borde då Indien ligga. Han hade nått sitt mål. Han, Christofer Columbus, hade funnit sjövägen till Asien. 

Columbus fängslas         

Vid hemkomsten till Spanien år 1493 hyllades Columbus som hjälte i hela landet.
© Scanpix/AKG-Images
Vid hemkomsten till Spanien år 1493 hyllades Columbus som hjälte. ”Inte bara folket i städerna längs hans färdväg sprang ut för att se honom, även städer långt ifrån rutten tömdes”, skrev prästen Bartolomé de Las Casas.

Kungen och drottningen gav honom bl.a. titeln vicekung över det nyfunna Indien. Och på hösten samma år stod Columbus i spetsen för en flotta på 17 skepp med över 1.200 besättningsmän. Syftet var att grunda en koloni på Hispaniola men det slutade i kaos.

Columbus grundade den nya kolonin Isabella i närheten av ett träsk där man inte kunde odla något och där febersjukdomar grasserade.

Samtidigt vägrade de spanska adelsmännen att lyda utlänningen Columbus order, och för att göra ont värre hamnade han i strider mot indianerna i området. Det slutade i katastrof för india­nerna som dessutom drabbades av spanjorernas sjukdomar.

Forskarna uppskattar att uppemot 500.000 indianer dog på Hispaniola under de två år som Columbus var ledare på ön. År 1496 var Columbus åter hemma i Spanien där han genast började organisera en tredje expedition.

Det var under den som han till sist nådde själva fastlandet; han landsteg i våra dagars Venezuela. Men han var fort­farande övertygad om att detta var Asien och inte någon ny kontinent.

Trots den stora upptäckten slutade även denna expedition i katastrof. På Hispaniola hade kolonisatörerna övergett Isabella och grundat en ny koloni, Santo Domingo. Men snart utbröt ett regelrätt krig mellan de andra spanjorerna i kolonin och Columbus och hans anhängare.


Oroligheterna fick en sådan omfattning att det spanska kungaparet till slut skickade riddaren Francisco de Bobadilla till Hispaniola för att skapa ordning. Den 23 augusti år 1500 anlände Bobadilla och sände omedelbart hem Columbus i bojor. 

Även Columbus viloplats är en gåta

När han skickades hem från Hispaniola hade Columbus förlorat allt. Under resan skrev han ett känsloladdat brev om alla de förödmjukelser han drabbats av.


”Inte ens om jag hade stulit Indien och gett det till morerna” skulle han ha blivit så illa behandlad. Hemma i Spanien förbarmade sig drottning Isabella över Columbus och lät honom ännu en gång segla över Atlanten.

Färden tog honom till Panama och Honduras men slutade i skeppsbrott och Columbus räddades av spanjorer från Hispaniola.


År 1504 kom den nu 53-årige Columbus till Spanien, nedbruten och så svag att han måste bäras i land. Två år senare dog Amerikas upptäckare i stillhet i familjens hus i staden Valla­dolid. Begravningen ägde rum i staden där han dog, den var enkel med bara några få gäster. Men även Columbus sista viloplats är i dag ett mysterium.

År 1509 beordrade Columbus son Diego att faderns lik skulle grävas upp och placeras i klostret Las Cuevas i Sevilla.


Efter Diegos död lät hans hustru år 1541 föra både sin mans och Columbus kvarlevor över Atlanten. De begravdes i Santo Domingos domkyrka på Hispaniola. När franska trupper år 1795 erövrade ön fördes hans kista i säkerhet till Cuba.

Där vilade han i frid i nästan hundra år. Men när Spanien 1898 tvingades lämna Cuba fördes kistan tillbaka till Spanien och placerades i domkyrkan i Sevilla.

År 1877 upptäckte arbetare emellertid en kista i domkyrkan i Santo Domingo med inskriptionen ”Don Cristóbal Colón”.


Det tydde på att man 1795 av misstag hade flyttat sonen Diegos och inte Columbus kista till Cuba och sedan vidare till Spanien. År 2006 DNA-testades de benrester som låg i domkyrkan i Sevilla.

Testet visade att det faktiskt är Columbus kvarlevor i Sevilla. Enligt forskarna är det dock möjligt att Diegos kvarlevor blandats med Columbus och att en del av hans ben ligger kvar på andra sidan Atlanten.

Myndigheterna i Santo Domingo vägrar dock att låta spanjorerna undersöka de ben som finns där. Därför förblir även Columbus sista viloplats en gåta. 

Kanske är du intresserad av...