Cal Rogers antog självsäkert utmaningen och anmälde sig till den nervkittlande tävlingen om vem som skulle bli den första piloten att flyga tvärs över USA på högst 30 dygn.

Tvärs över USA i en skrothög: 16 krascher på 49 dagar

År 1911 lyfter flygpionjären Cal Rodgers för att bli den första piloten som flyger tvärs över USA, från kust till kust. Det klena Wright-planet störtar om och om igen, men Rodgers fortsätter envist din farliga färd.

18 april 2018 av Boris Koll

Cal Rodgers cigarr vippar upp och ned medan han i ett moln av rök svarar på journalisternas frågor med ett stort leende på läpparna. Alla stora medier i östra USA har samlats till denna presskonferens på Hotel Martinique i New York City, där den 32-årige piloten glatt berättar om det rekordförsök han tänker ge sig in på. Reportrarna har mängder med frågor; hela USA har charmats av den galne flygaren och miljontals läsare längtar efter att få veta allt om det stundande äventyret uppe bland molnen.

Tidningsmogulen William Hearst har utlyst en fantastisk belöning på 50 000 dollar till den förste pilot som kan flyga tvärs över USA på högst 30 dygn. Men tävlings­reglerna är väldigt strikta. Erbjudandet från William Hearst gäller bara till den 10 oktober 1911 och nu är det redan den 15 september. Cal är i extrem tidsnöd – såvida inte Hearst förlänger fristen, vilket piloten hoppas på.

Cal bestämde sig för att försöka ta hem prispengarna när han vann i en stor internationell flygtävling i Chicago i augusti, och därmed fick möjlighet att köpa ett eget flygplan. Han skulle helst ha velat starta betydligt ­tidigare, men förberedelserna har tagit flera månader och hans sponsoravtal med läskedryckstillverkaren Vin Fiz har inte blivit klart förrän nu. Men nu är han redo.

Två av hans konkurrenter i tävlingen har redan lyft, och detta ställer journalisterna många frågor om. Den förste är Robert G. Fowler som startade från Kalifornien, men han har ännu inte lyckats få sitt plan upp över de höga Sierra Nevada-bergen. Den andre än Jimmie Ward, som flugit från New York bara två dagar tidigare. Han har dock redan fått stora tekniska problem med sitt Curtiss-plan och därför bara tillryggalagt några hundra kilometer. Tävlingen är alltså långt ifrån avgjord, och Cal är självsäker:

”Jag har en maskin som kan flyga 50 miles i timmen (88,5 km/tim., red.) i lugnt väder. Den har testats noga och om den lever upp till det den har visat hittills finns det inga hinder för en perfekt flygning”, säger han.

Cal har all anledning att vara optimistisk: han är mycket bättre förberedd än sina rivaler. Han tänker följa järnvägsspåren hela vägen till Kalifornien. Det kommer för det första att göra det mycket enklare att navigera, och för det andra kommer hans stödteam att kunna följa honom hela vägen i ett specialtåg som han har hyrt in endast för den här tävlingen.

Tåget ska inte bara transportera hans mekaniker, sponsorns representanter, de journalister som ska följa resan, och Cals hustru Mabel. Det har dessutom två godsvagnar varav den ena är en fullt utrustad verkstad. Den andra är fullproppad med reservdelar – och en följebil för att mekanikerna snabbt ska kunna ta sig fram till Cal om han tvingas landa långt från järnvägen. Det finns ännu inga flygplatser, så alla landningar improviseras.

Starten fördröjs men klockan går

Det dröjer emellertid inte länge förrän Cals optimism sätts på prov. De sista justeringarna på planet tar längre tid än väntat; planet lämnar Wright-fabriken i Ohio först på kvällen den 16 september. Det är midnatt när lastbilen med det isärplockade planet, plus en bil med Cal och hans mekaniker, kommer till startbanan. Männen börjar genast montera ihop planet i skenet från fotogenlamporna, men blir avbrutna av en man som kommer fram till flygplanet med en lykta i handen.

”Är inte du Rodgers som tänker vinna Hearstpriset?” Cal nickar.

”Jag är lite förvånad över att se dig här. Jag trodde du skulle starta från Sheepsheads kapplöpningsbana. Det här är Brighton Beach Park”, säger mannen.

Cal stirrar på honom. Fan också! De är på fel ställe! Cal har ännu inte flugit en enda meter men är redan vilse. Männen plockar isär flygplanet igen, lastar ombord alltihop på lastbilen och kör till Sheepshead för att börja montera upp planet på nytt. I gryningen är de klara och släpar sig utmattade iväg till sitt hotell.

Cal Rodgers ratades av militären eftersom han var döv på ena örat – men pilot kunde han bli.

© Granger/Polfoto


Tio tusen vinkar farväl

Nästa förmiddag är solig och vacker, men Cal sover. Hans fru insisterar på att han ska vara utvilad inför dagens flygning, och hon väcker honom inte förrän kl. 14. Knappt två timmar senare står Cal på startbanan, iklädd sin flygardräkt. Det är söndag, och tusentals åskådare har kommit för att se när han lyfter. Det är så mycket folk som trängs runt planet att Cal har svårt att ta sig fram. Inte förrän frivilliga hjälper traktens polismän att mota undan folkmassan kan piloten göra sig redo för start.

Flygplanet, som nu officiellt heter The Vin Fiz Flyer, har varken gasreglage eller bromsar. Det finns bara två lägen: avstängd motor eller full gas. Därför måste mekanikerna hålla kvar planet när Cal startar motorn och de båda propellrarna börjar snurra.

”Släpp henne!” vrålar Cal genom motordånet. Mekanikerna släpper taget och det lätta planet rull­ar fram över gräset. Efter bara 90 meter är farten tillräcklig och Vin Fiz lättar graciöst. I stora cirklar vinner Cal höjd innan han styr in över New York City. Det är en fantastisk syn. På skyskrapornas tak står folk och vinkar. Vin Fiz uppför sig perfekt. Motorn spinner, och Cal svänger västerut och försvinner. Han landar vid Pleasure Grounds kl. 18.18. Under första etappen har han flugit 135 km på 105 minuter.

”Jag kör om Jimmie Ward innan tisdag kväll”, säger Cal tvärsäkert till de församlade journalisterna.

Dramatisk krasch krossar Vin Fiz

Redan dag två inträffar katastrofen. Det ser ut att bli en fin dag med perfekt flygväder när Cal stiger upp kl. 4.30 för att komma iväg tidigt. Han äter frukost, kysser Mabel ­adjö och känner sig redo att starta två timmar senare. Start­banan är inte perfekt men Cal räknar med att det ska gå bra. I änden av startbanan står ett ensamt träd, i övrigt ser han inga hinder.

Ett tusental morgonpigga människor har samlats för att se Cal lyfta, men deras förtjusning förbyts i höga skrik av fasa när det vita planet lyfter alltför långsamt efter starten och styr rakt mot det ensamma trädet.

Cal hinner knappt själv uppfatta vad som händer. Han känner att planets stjärt slår i trädtoppen, och sedan tappar han kontrollen över planet. I samma sekund ser han ett antal ledningar rakt framför sig och inser att han inte har tillräcklig fart för att komma över. Som alla piloter är Cal livrädd för högspänningsledningar; om flygplanet träffar dem grillas piloten. Han stänger därför av motorn och riktar planets nos rakt nedåt. Sedan minns han inte mer.

Det gör däremot Mrs. John Heddy, som bara en minut tidigare har utfodrat sina höns. Med nöd och näppe undgår hon att bli träffad när Vin Fiz-planet störtar mitt i hönsgården. Fjädrar, skräckslagna höns och vrak­delar flyger åt alla håll.

Mrs. Heddy blir naturligtvis chockad men fattar sig snabbt och rusar fram för att hjälpa den medvetslöse piloten som blöder ur ett sår i pannan. Cal uppfattar vagt att någon drar ut honom ur vraket. Men han kan inte se någonting, och det tar tid innan han återfår medvetandet.

När han kvicknat till insisterar han på att gå själv, och med stukad fot linkar han tillbaka till vraket för att titta på sitt plan – eller snarare: vad som återstår av det. Nedslagsplatsen ser ut som ett slagfält. Det ligger döda höns, knäckta stag, hoptrasslade vajrar och flygplansdelar överallt.

Mitt i röran står den fortfarande omtöcknade, blåslagne och djupt förtvivlade Cal Rodgers. ”Mitt vackra plan! Mitt vackra plan!” klagar han.

Krossat flygplan återuppstår

Historien kunde ha slutat i hönsgården, men det gör den inte. Cal är inte allvarligt skadad, och han har dessutom ett trumfkort som ska rädda situationen. Trumfkortet heter Charles Taylor. Han är Wright­fabrikens chefsmekaniker och troligen skickligast i Nordamerika inom sitt gebit. Han har arbetat hos bröderna Wright i tolv år, och har inte bara varit med och byggt historiens första användbara motordrivna flygplan.

Han har dessutom varit med ända sedan brödernas första experiment med glidflygplan. Cal har fått tillstånd att låna honom ett tag, eftersom Wrightfabriken naturligtvis har ett stort intresse av att rekordet ska slås i ett av deras plan.

När Taylor ser Cal störta mot marken, kör han omedelbart i ilfart mot platsen i följebilen tillsammans med två av sina kolleger. Männen kommer fram inom ett par minuter, och så snart Cal skjutsats till närmaste läkare kastar de sig över Vin Fiz. De har alla verktyg de behöver, en godsvagn full med reservdelar – och ett enormt arbete framför sig.

Solen går ned, stiger upp och går ned igen medan mekanikerna sliter med flygplansvraket. Efter 40 timmar kan de till slut visa upp resultatet: Vin Fiz har återuppstått ifrån de döda. Hon är inte den fabriksnya, vita skönhet hon var dagen innan – jord och hönslort är inte helt lätt att tvätta bort – men hon kan flyga.

Mekanikernas hjältedåd löser emellertid inte alla problem. Cals mor kommer med tåg från New York, lättad över att hennes son är vid liv, och hon har bestämt sig för att sätta stopp för den här vanvettiga flyghistorien. Tekniskt sett är Cal en myndig, vuxen man som kan göra vad han själv vill. Men det betyder i praktiken ingenting. Hans mor, som är änka, har uppfostrat sina barn på egen hand och sedan barnsben har Cal fått lära sig att mammas ord är lag. Om hon förbjuder honom att fortsätta är det slut med flygturerna.

Enligt ögonvittnen är stämningen mycket spänd när mor och son träffas. Cal kan inte stå emot sin mor på egen hand – men hans fru Mabel sätter ned foten. Hon har helhjärtat stöttat sin man under hela projektet och tänker definitivt inte se honom ge upp nu. Därför tar hon resolut upp kampen mot svärmor.

Det blir en viljornas kamp. Svärmor är först kategoriskt avvisande, men tvingas till sist se sig besegrad av sin minst lika viljestarka svärdotter. Flygturen kan fortsätta och Cal drar en lättnadens suck.

Cals mor vägrar dock att ge med sig på en punkt: hon tänker åka med i följetåget för att kunna hålla sin pojke i öronen och hindra honom från att göra någonting dumt och oförsiktigt. Följaktligen har Cal sin mor på släp hela vägen till Kalifornien.

Piloterna har hopplösa odds

Jimmie Ward, en av de båda piloter som tävlar mot Rodgers om äran och den stora prissumman, har redan från start plågats av stora tekniska problem, och han har befunnit sig i permanent livsfara nästan sedan resans början. På vadslagningskontoren i Chicago är oddsen fem mot ett på att han kommer att dö innan han når Buffalo – något som inte direkt hjälpt upp den unge mannens självförtroende.

Den 22 september händer det. Ward får motorstopp på 1 000 fots höjd och tvingas glidflyga ned till marken. Han försöker göra en nödlandning men krockar med ett träd. Planet totalförstörs och Ward slungas ut ur sätet. Han överlever kraschen, men han har fått nog: ”Den här flygningen tär på mina nerver”, säger han uppriktigt när han drar sig ur tävlingen.

I Kalifornien har Cals kvarvarande rival, Robert Fowler, också problem. Två gånger har han förgäves försökt få upp sitt plan över bergskedjan Sierra Nevada, och nu har han tvingats beställa en starkare motor.

Dagen efter att Ward lämnat tävlingen har Cal en dålig dag. När han ska lyfta på morgonen visar det sig att marken på startbanan är alldeles för mjuk. Planet får inte tillräckligt hög fart under starten, och bara några sekunder efter takeoff tvingas Cal göra en nödlandning för att inte kollidera med några telegraftrådar längre fram. Landningen blir hård, men den här gången får planet bara några mindre skador.

Några timmar senare lyfter Cal igen, men efter bara några minuter dör motorn på 2 200 fots höjd. Piloten upptäcker att några bultar till motorns tändningssystem har lossnat. Medan Vin Fiz störtar mot marken styr Cal planet med vänster hand, samtidigt som han febrilt försöker skruva fast bultarna igen med högerhanden.

Han lyckas, och Cal kan starta motorn igen och vinna höjd. Men tio minuter senare dör motorn igen. Bultarna har lossnat på nytt och Cal tvingas göra dagens andra nödlandning. Åkern som han siktar på är nyplöjd och när Vin Fiz landar hamnar hon i en djup fåra och tippar över så att ena vingen bryts.

”Det var ju tur att det inte blev värre”, säger Cal lako­niskt om händelsen.

Folk skyndar till Rodgers flygvrak efter ännu en krasch. Mirakulöst nog överlevde han – igen.

© Airport Journals

Hearst kommer billigt undan

Utåt är Cal alltid lugn och oberörd men på insidan är han allt annat än säker. Cal har räknat ut att hans nuvarande haverifrekvens och enorma reservdelsförbrukning motsvarar att hela Vin Fiz byts ut var 14:e dag. Han får bekosta allt själv, och pengarna börjar ta slut. Cals sponsor täcker kostnaderna för specialtåget och ska dessutom ge honom fem dollar för varje mile han flyger öster om Mississippi, och fyra dollar per mile väster om floden. Men det täcker inte alla utgifter; en personlig konkurs, turbulens och höga berg är några av de risker som Cal måste dras med.

Hearstpriset på 50 000 dollar, som har satt igång alltihop, är nu utom räckhåll. Tiden går ut om några dagar – den 10 oktober – och Cal har nyligen kommit till Chicago på sin resa västerut. Mångmiljonären William Randolph Hearst har definitivt råd att förlänga tävlingstiden, och in i det sista hoppas Cal att det ska ske.

Hearst är förvisso mycket intresserad av flygning, men han har först och främst utlyst tävlingen av affärsskäl – han vill göra reklam för sin nya tidning, The New York American. Han har sålt stora upplagor på detaljerade reportage från den dramatiska flyg­resan. Och samtidigt har Hearst-imperiet fått massor med gratisreklam i andra medier – utan att Hearst har behövt betala en enda cent. Han ser ingen anledning att hiva upp 50 000 dollar ur börsen om han inte måste. På det viset blir man inte rik.

När den 10 oktober gryr står det en liten, kort notis i The New York American: ”Hearstpriset utlystes i dag för ett år sedan. Tidsfristen inom vilken flygningen skulle genomföras, har löpt ut i dag. Fowler, Ward och Rodgers har försökt och misslyckats.”

Cal visar inga tecken på att vara besviken. Under en presskonferens flera dagar tidigare har han sagt: ”Det gör inte så mycket. Jag tänker genomföra detta oavsett om jag får 50 000 dollar eller 50 cent eller ingenting alls. Jag tänker korsa den här kontinenten helt enkelt för att bli den förste som gör det i ett flygplan.”

Cal blir USA:s förste ”postflygare”

När ekonomin börjar kärva på allvar får Mabel en strålande idé. Före starten i New York hade Cal fått en bunt brev som han skulle ta med sig till Kalifornien. Breven innehöll ingenting viktigt, utan var bara hälsningar – t.ex. från chefen för atlantflottan till chefen för stillahavsflottan. Men varför inte utöka flygpostservicen? Mabel är säker på att man skulle kunna tjäna pengar på det.

Paret låter genast trycka upp postkort med bilder på Vin Fiz och Cal Rodgers plus alldeles egna frimärken som ska kosta 25 cent styck. Postkortsförsäljningen går lysande och USA:s första flygpostföretag är – åtminstone i teorin – ett faktum. Mabel arbetar flitigt som postmästare i sin egen lilla hytt i följetåget och låter dessutom tillverka en särskild poststämpel med texten ”Rodgers Aerial Route” eller ”1911 – Aerial Rodgers Post – 1911”.

En av avsändarna råder mottagaren – en släkting – att spara postkortet; det kommer säkert ”att bli av intresse” en vacker dag. Det visade sig vara ett gott råd. Hundra år senare är samlare beredda att betala svindlande belopp för just dessa sällsynta kort med frimärke och stämpel.

Men hur mycket post som egentligen kommer med planet är ju en helt annan sak. Mabel har ivrigt berättat om hur hon proppade fickorna i Cals flygardräkt fulla med post. I dag hävdar dock historikerna att det var väldigt få postkort, om ens några, som kom upp i luften. Det var helt enkelt inte praktiskt genomförbart. ”Flygposten” transporterades i stället i följetåget. Lite fusk, jovisst, men intäkterna går till reservdelar och gör att Cal kan fortsätta sin flygning över USA.

Vår Herre får vänta

Från Chicago styr Cal sydsydväst mot Texas och därifrån mot Kalifornien. Den sydliga rutten är en stor omväg, men vägvalen är ett smart drag: han slipper ta sig över de högsta topparna i Klippiga bergen.

Rivalen Fowler i Kalifornien inser också att det är bäst att följa en sydlig rutt. Med den nya motorn på plats in­leder han sitt tredje livsfarliga angrepp på Sierra Nevada, men stoppas av fysikens lagar. Han har fortfarande ett par tusen fot kvar att stiga då maskinen når sin maxhöjd. Efter det misslyckade försöket plockar Fowler isär sitt plan och transporterar det till Los Angeles. Han börjar helt enkelt om från början med sin transkontinentala flygning och minskar därigenom sina chanser att besegra Cal.

Under resan söderut och västerut passerar Cal städer och områden som aldrig tidigare sett ett flygplan, och Vin Fiz orsakar sensation överallt. Till och med i småorter med 1 000 invånare kan det stå 2 000 personer och vänta när han landar. Folk från hela regionen har åkt eller ridit i timmar för att få en skymt av den berömde piloten. En av många som Cal möter under sin flygresa är den 93-åriga Mrs. Alida Laine.

I sin ungdom reste hon västerut med en karavan av prärievagnar – långt före järnvägens tid. Nu har hon en alldeles fantastisk dag: först med bil, för första gången i sitt liv, fram till landningsplatsen. Sedan får hon se sitt livs första flygplan och dessutom skaka hand med den första världskändis hon någonsin mött. Alida kan knappt fatta att hon får uppleva så mycket på en och samma dag.

När Cal kommer flygande avstannar allting. När han en dag flyger om ett tåg drar lokföraren tvärt i bromsen så att alla passagerare ska hinna rusa ut för att vinka till flygaren. På ett annat ställe ser Cal ett begravningståg komma gående på en väg. När han flyger förbi ställer bärarna resolut ned kistan för att kunna vinka med båda armarna. Barnen får ledigt från skolan när flygaren är på besök. Även fabrikerna töms på folk, och i en mindre stad väljer en präst klokt nog att vänta med gudstjänsten tills planet har passerat. Även Vår Herre får vänta på Cal Rodgers.

Cal kan inte höra journalisterna

Pressuppbådet är stort överallt, men många journalister blir enormt besvikna när de efter lång väntan äntligen får en möjlighet att intervjua Cal. Han svarar mycket kort på frågorna och verkar lite blyg. ”Rodgers är verkligen svår att prata med”, står det i en tidning. Andra kallar honom för ”Tyste mannen”.

I själva verket är Cal inte alls särskilt blyg av sig. Det handlar om någonting helt annat, nämligen hans hörsel. ”Rodgers är döv”, står det att läsa i en av tidningarna. Det är överdrivet, men journalisten är ganska nära sanningen.

Som barn blev Cal döv på ena örat efter att ha insjuknat i scharlakansfeber, och nu har han blivit nästan döv på det andra också – av dånet från flygplansmotorn. Motorn i Vin Fiz har bara en effekt på ynka 35 hästkrafter, men den är bra på att väsnas. Under den första timmen efter landning hör Cal bara en fjärdedel av vad journalisterna frågar, och därför svarar han kort för att inte göra bort sig. Som tur är har Cals sponsor skickat med sin PR-man på resan. Han ser till att journalisterna aldrig behöver gå hem tomhänta.

Planet till råttorna

Resan sliter på både flygplanet och piloten. Redan i Texas har Vin Fiz genomgått så många haverier och provisoriska reparationer att planet börjar uppvisa allvarliga svaghetstecken. Och de blir allt fler under den fortsatta resan genom New Mexico och Arizona.

”Vi går från dåligt till sämre”, skriver chefsmekanikern. Han försöker övertyga Cal om att det vore klokt att ägna två hela dagar åt att plocka isär motorn, byta ut de slitna delarna och gå igenom hela flygplanet in i minsta detalj.

”Hon är inte säker längre, och det vet du!” säger han påstridigt till Cal, som slår dövörat till. Han måste vidare. Följden blir att Cal genomför flygresans allra farligaste etapp i ett plan som enligt Taylors bedömning är en livsfarlig skrothög. I flygplanet, som en gång varit vitt men numera är insmort i läckande motorolja, lyfter Cal den 4 november för att forcera San Gorgonio-passet i Klippiga bergen och komma fram till staden Pasadena i Kalifornien – som ligger bara ett stenkast från målet, Stilla havet.

I stora cirklar tvingar han sitt plan upp till 4 000 fots höjd och beger sig mot den smala passagen som närmast kan liknas vid en vindtunnel. Hårda och fullständigt oberäkneliga vindar kommer från alla håll. Vin Fiz kastas från sida till sida och gungar som en liten jolle på öppet hav. Den slitna och överansträngda motorn vrålar men orkar inte ge mer än cirka 30 hästkrafter, som ska fördelas på de båda propellrarna. Bränsleförbrukningen är enorm och risken för att bränslet ska ta slut är överhängande då det klena planet kämpar sig fram genom passet.

Cal sätter ett fantastiskt rekord

Osannolikt nog lyckas planet ta sig förbi det svåra hindret, och en våg av triumf strömmar genom Cals nedkylda kropp. Nu är han nästan framme. ”Där kommer han! Han kommer!” ropar en liten pojke som har klättrat högst upp på åskådarläktaren i Pasadenas Tournament Park för att spana efter planet.

De 20 000 åskådarna, som väntat i flera timmar, blir som tokiga när de hör pojkens rop. Den lilla pricken vid horisonten är verkligen Cal Rodgers och hans berömda flygplan Vin Fiz. Cal tvingas flyga in på låg höjd över folkmassan för att få människorna att skingras så pass mycket att han kan få utrymme att landa The Vin Fiz Flyer.

Kl. 16.10 den 5 november 1911 händer det. Cal landar sitt plan och avslutar därmed den första transkontinentala flygningen i USA:s historia. Hans första kommentar efter landningen är en hälsning till Hearsts fullständigt orimliga tävlingsregler:

”En sak är säker. En transkontinental flygning kan inte genomföras på 30 dagar”, konstaterar han. För Cal Rodgers har flygturen tagit 49 dagar.

Efter landningen i Pasadena, den officiella avslutningen på resan, flög Cal till Long Beach i Kalifornien för att symboliskt doppa The Vin Fiz Flyers hjul i Stilla havet.

Läs mer

Eileen F. Lebow: Cal Rodgers and the Vin Fiz: The First Transcontinental Flight, Smithsonian Institution Press, 1989. Richard L. Taylor: The First Flight Across the United States, Franklin Watts, 1993.

Kanske är du intresserad av...