En grupp modiga män och deras slädhundar tog upp kampen mot en iskall vinterstorm som härjade Alaska för att få fram medicin till en hårt prövad stad.

© Science Museum London, U.S. Public Health Service & Shutterstock

Slädhundar räddar stad från farlig epidemi

I januari 1925 skickar läkaren i staden Nome i Alaska ut ett nödrop till hela USA. Staden plågas av en difteriepidemi och saknar medicin, men vinterkylan har gjort att stadens hamn är igenfrusen. Nomes öde vilar därför på Alaskas slädhundar, som på rekordtid måste korsa den stelfrusna ödemarken – annars är den lilla staden dödsdömd.

14 juli 2017 av Benjamin Christensen

Få platser på jorden är 1925 så isolerade som den gamla guldgrävarstaden Nome i västra Alaska. Den ligger endast två längdgrader söder om polcirkeln och är insvept i is och mörker halva året. 

När vintern sätter in på allvar i oktober lämnar det sista fartyget hamnen, innan den fryser till, och fartygen återvänder först i juli, när isen bryts upp. 

Under den långa vintern har Nomes invånare en enda livlina till den civiliserade världen: en postrutt trafikerad av hundslädar, som kör tvärs genom det oländiga och snötäckta Alaska.

Från oktober till juni är denna rutt – den så kallade Iditarod Trail – enda sättet för Nome att få viktiga förnödenheter som mat, verktyg samt post. 

Lokala slädförare med sina hundspann står för transporten, och längs vägen ligger små värdshus, där de förfrusna männen kan vila sig och få upp värmen igen.

Staden drabbas av difteri

Nome, tisdagen den 20 januari

I slutet av Iditarod Trail ligger staden Nome, där doktor Curtis Welch som områdets enda läkare har ansvaret för virka 10000 personers hälsa. Denna kväll är det dock en specifik patient som har hans uppmärksamhet.

Unge Billy Barnett har i nästan två veckor legat sjuk på stadens sjukhus – utmattad med halsont, svullna körtlar och feber. 

Det som verkligen gör Welch bekymrad är dock pojkens symptom: tjocka, gråaktiga beläggningar i halsen och kring näsans slemhinna. Denna vinter har det redan inträffat två oroväckande dödsfall i Nome, och läkaren fruktar att Billy kan bli det tredje.

Pojkens symptom pekar på en oerhört smittsam sjukdom, känd som ”stryparen”. Namnet kommer av att sjukdomens offer långsamt kvävs av sitt eget blod och materia – i takt med att den mjuka vävnaden i hals och näsa förvandlas till hårda klumpar av koagulerat blod.

Sjukdomens egentliga namn är difteri, en luftvägsinfektion orsakad av bakterien Corynebacterium diphtheriae, och Welch vet att epidemier i andra städer har kostat upp till hälften av alla barnen och många av de vuxna invånarna livet. 

Difteri måste bekämpas med injektioner med så kallat antitoxin, som motverkar bakteriens gift. Läkaren har endast 80000 doser av detta serum – vilket räcker till att bota sex patienter.

När en difteriepidemi 1925 drabbade staden Nome i Alaska slog den lokale läkaren larm via stadens telegraf.

© Science Museum London, U.S. Public Health Service & Shutterstock

Nödrop från staden

Nome, sent den 21 januari

När Welch presenterar sina farhågor för Nomes stadsråd är alla eniga om att införa karantänåtgärder. 

Läkaren skickar därefter ett meddelande till de nationella hälsovårdsmyndigheterna i Washington D.C. och i Alaskas huvudstad Juneau: ”En difteriepidemi är med säkerhet på väg STOPP Jag har stort behov av en miljon doser av difterimedicin STOPP Post är den enda möjliga transportformen STOPP”.

Inom kort kommer staden att få slut på serum – om man inte får hjälp utifrån. Welch har redan använt 6000 av de få serumdoser han har, och de tycks inte ha fått någon ­effekt på Billy Barnetts tillstånd.

Hundslädar ska rädda Nome

Anchorage, måndagen den 26 januari

Distriktsläkaren i Alaskas största stad, Anchorage, springer till telegrafstationen med en glad nyhet. När han tog emot nödropet från Nome letade han igenom sina medicinlager och gjorde en oväntad upptäckt: 

”300000 doser serum funna på järnvägssjukhuset här. Paketet kan skickas med tåg till Nenana. Kan serumet föras till Nome med hundslädar?” frågar läkaren.

De doser som hittats i Anchorage räcker inte för att stoppa epidemin fullständigt, men de kan bromsa den tills ytterligare medicin når fram. Alaskas guvernör ger därför order om att serumet omgående ska skickas till Nenana. 

Därifrån ska ett antal hundslädförare transportera paketet i stafett de resterande 1085 kilometerna till Nome, innan epidemin hinner utplåna stadens befolkning.

Släden tvingas ut på floden

Nenana, tisdag kväll den 27 januari

Den förste slädföraren som ska ge sig iväg är den erfarne ”Wild Bill” Shannon. Klockan nio på kvällen den 27 januari står han klar på tågstationen i staden Nenana och väntar på att tåget från Anchorage ska anlända med serumet, så att han kan påbörja sin färd till bosättningen Tolovana.

Shannon är nervös. Termometern visar nämligen 45 minusgrader. ”Att färdas i minus 45 är okej, så länge allting går bra”, brukar man säga i Alaska – men går något snett är det nästan alltid lika med en dödlig utgång.

Vid så låga temperaturer fryser luften till is i näsan när man andas, så att det känns som att bli stucken av bin – och en stråle kokande vatten förvandlas till ett moln av iskristaller, innan den når marken. 

När tåget till slut rullar in sent på kvällen, skyndar Shan­non sig att lasta paketet på släden och ge sig av. Rutten följer floden Tanana åt nordväst, men Shannon måste snart ge upp försöken att följa det vanliga spåret. 

Ett par dagar tidigare har en släde dragen av hästar färdats längs sträckan, och djurens hovar har lämnat djupa gropar i spåret, och de har nu frusit till is.

Slädhundarna snubblar hela tiden i de hala och stenhårda groparna, och flera av dem blir av med klorna när de sliter sig fria. Den frustrerade slädföraren måste fatta ett farligt beslut: Han styr ut sin släde på den tillfrusna floden. 

Där är det lättare att köra – så länge isen håller. Omsluten av mörkret och den bitande kylan fokuserar Shannon på en enda sak: att nå fram till staden Minto, där hans förfrusna hundspann kan få en välbehövlig vila. 

Efter flera timmars färd på den frusna floden känner Shannon hur hans kropp sparar energi genom att strypa blodtillförseln till både fingrar och tår. 

Hans ena stortå känns som om den har frusit till is, och till sin fasa upptäcker Shannon att flera av hans hundar är utmattade och springer på ren viljestyrka.

Omkring klockan tre på natten bankar han på dörren till värdshuset i Minto. När ägaren öppnar ser han genast att något är fruktansvärt fel: Shannon har nått fram, men hans ansikte är vanställt av frostskador, och flera av slädhundarna har blodstänk kring munnen – ett säkert tecken på att kylan har fått blodkärlen i deras lungor att sprängas. Inom kort kommer de att drunkna i sitt eget blod.

Medan värdshusvärden hjälper Shannon in tittar han på termometern – den står på 52 minusgrader, det kallaste vädret i trakten de senaste 20 åren. 

Epidemin sprider sig hastigt

Nome, onsdag morgon den 28 januari

Doktor Welch har knappt haft tid att sova. Sedan de första difteriutbrotten och dödsfallen skakade det lilla samhället har allt fler invånare drabbats. 

Den unge patienten Billy Barnett har avlidit, och nu har även hans femåriga syster blivit sjuk. Den lilla mängd serum som Welch kan ge henne verkar inte ha någon effekt.

Bland stadens inuiter har situationen också förvärrats. Flera hushåll rapporterar om sjuka familjemedlemmar. Welch måste ransonera stenhårt, så de resterande 63000 doserna ges åt de patienter han tror har bäst chanser.

”Hundarna är de verkliga hjältarna”

Tolovana, onsdag morgon den 28 januari

Det har blivit morgon 1046 kilometer öster om Nome. I Tolovana väntar stafettens andre förare och värdshusägaren på att ”Wild Bill” Shannon och hans hundsläde ska dyka upp. De båda männen fruktar det värsta – att slädföraren har förolyckats på vägen från Nenana.

Långt om länge dyker Shannon upp, svårt medtagen av förfrysningar och med ett spann av endast sex hundar. De resterande har han fått lämna kvar längs vägen.

”Vad de hundarna klarade under färden mot Nome var ovärderligt”, förklarar ”Wild Bill” senare för en tidnings­­reporter. ”Jag tar ingen ära för egen del. De verkliga hjältarna var de hundspann som drog hela lasset”.

Nome grundades 1898 efter guldfynd i området. Våren därpå strömmade flera tusen lycksökare till staden.

© Wilhelm Hester Collection/University of Washington &Shutterstock

Läkaren får välja ut patienter

Nome, torsdag morgon den 29 januari

”Läget är illa”, inleder Nomes borgmästare George Maynard paniskt ett telegram till myndigheterna i Washington D.C. ”Antalet difteripatienter ökar för varje timme”.

Under dagen har det kommit rapporter om två nya utbrott av difteri. Nu finns det 20 bekräftade fall i staden och minst 40 förmodade. 

Welch har endast 21000 doser serum kvar – tre fjärdedelar av hela hans förråd har förbrukats på bara nio dagar. När läkaren gör hembesök, är han därför tvungen att ta på sig rollen som den allsmäktige och avgöra vilka av patienterna som ska få medicin, och vilka som måste överlåtas åt sitt eget öde.

Slädhundarna dukar under

Bishop Mountain, fredag den 30 januari

Klockan halv fyra på morgonen ger sig stafettens tolfte hundförare, Charlie Evans, iväg från värdshuset vid Bishop Mountain. Han ska ta serumet till staden Nulato. Det är beckmörkt och 52 minusgrader. 

Evans rutt följer den breda, igenfrusna Yukonfloden. När han kör över områden med tunn is knakar det oroväckande under honom.

Det händer ofta att Evans på bråkdelen av en sekund måste tvinga släden och hundarna i en annan riktning för att inte gå igenom isen. 

Det blir inte lättare av att växlande temperaturer gör att det blir dimmigt, så att han i realiteten kör i blindo. Evans får satsa på att hundarna kan se till att de undviker sprickor eller vakar i isen:

”Jag litade på hundarna, och de litade på mig. Det verkade som om de hade ett sjätte sinne och visste vad jag tänkte”, berättade han senare. 

I brådskan har Evans gett sig av utan de kaninskinn som ska skydda hundarnas känsliga undersida. 

Konsekvensen blir tydlig nu. Seldonen sliter pälsen av de båda hundarna längst fram och gnager sig för varje steg allt djupare in i deras känsliga hud.

Hundarna haltar vidare, svårt medtagna av kölden, medan deras ben svullnar. Till slut ger båda upp. Evans har nästan 15 kilometer kvar av sin etapp till Nulato, och nu är båda hans ledarhundar oförmögna att fortsätta.

Beslutsamt placerar han de medtagna hundarna på släden, medan han själv trär seldonen över huvudet och tar deras plats. Under de följande timmarna släpar han och hundarna sig genom ishelvetet, medan deras lemmar stelnar i kölden. 

Klockan tio på förmid­dagen kan Evans till slut skymta konturerna av Nulato. Efter att ha lämnat över serumet till nästa förare bär han in ledarhundarna framför spisen. Det är för sent – båda är döda. 

Klippblock spärrar vägen

Nortonsundet, lördagen den 31 januari

Ruttens svåraste sträcka är utan tvekan Nortonsundet. För slädföraren står valet mellan att ta den korta, men ytterst farliga turen över det frusna farvattnet eller följa den långa, men mycket säkrare rutten längs kusten.

Inuiten Myles Gonangnan är säker på vilken rutt han ska välja, när han tar emot paketet med serum. 

Trots att sundet skulle vara den klart snabbaste rutten är han rädd att havets vågor kommer att bryta upp isen, så att han och släden försvinner för evigt med den dyrbara lasten. Han väljer därför sträckan längs kusten.

Snön ligger tjock där, och hundarna kan inte ta sig genom drivorna. Gonangnan måste ofta gå före för att trampa ned snön åt hundarna och dra dem uppför de branta sluttningar­na längs kusten. 

Det är ett mödosamt arbete, och det tar honom fem timmar att tillryggalägga 19 kilometer. Han vet att den värsta utmaningen på rutten väntar framför honom – den 300 meter höga Blueberry Hill.

Vägen nedför är nästan lodrät. Även i perfekt väder är de lokala slädförarna försiktiga, när de med foten på bromsen navigerar sina slädar nedför sluttningen, som man i trakten kallar för ”Planetens kant”.

Den möjligheten har Gonangnan inte i dag. När han når bergstoppen träffar vinden honom som en iskall knytnäve, och världen förvandlas till ett kritvitt tomrum. Det finns inga konturer, inga skuggor, bara en stor, vit yta. 

Medan hundarna rusar vidare in i det bländande tomrummet, kan Gonangnan bara be till högre makter att de inte drar honom rakt ut över kanten. Plötsligt är det vare sig is eller snö under Gonangnan – släden hänger fritt i luften!

I nästa ögonblick glider den nedför bergets branta sida. Gonangnan trampar med full kraft på bromsarna. Med varenda muskel i sin kropp spänd till bristningsgränsen klamrar han sig fast vid släden, medan han försöker undvika hinder, som kan slunga den ut över branten.

Plötsligt skymtar han bredden på Nortonsundet, som hastigt närmar sig. På mirakulöst vis har han och hundarna tagit sig ned i säkerhet! Nu har de bara en bit längs den innersta delen av sundet kvar. 

I gengäld har de inget skydd från vinden ute vid kusten, där en styv kuling med 18 meter i sekunden får de 56 minusgraderna att kännas ännu kallare. Gonangnan har varit ute i nio timmar, och det kommer att ta honom ytterligare tre att nå sitt mål.

Läkaren får slut på serum

Nome, lördagen den 31 januari

Doktor Welch har precis gett sin sista dos serum till en patient. Han vet att om det inte snart kommer hjälp, så kommer situationen att utvecklas till en katastrof. 

Tre nya patienter har redan smittats och 30 betraktas som möjligen smittade. ”Situationen i Nome är extremt kritisk”, konstaterar en lokal journalist.

Samtidigt oroar läkaren sig för att sjukdomen håller på att sprida sig inåt land. En av hans patienter har några dagar tidigare serverat mat åt gästerna på en landsvägskrog utanför Nome. Om hon har smittat dem, kan sjukdomen vara på väg att spridas till alla byar i området.

Alaskas bästa dyker upp i stormen

Nortonsundet, kvällen den 31 januari

Samma kväll är Alaskas bästa slädförare, Leonhard Seppala, på väg mot Nulato för att ta emot serumet. Enligt den ursprungliga planen skulle han köra 50 mil från Nome till Nulato och sedan 50 mil tillbaka igen med serumet. 

Sedan dess har planen dock förändrats. Fler förare har satts in för att se till att serumet kommer fram så fort som möjligt. 

Det har emellertid inte gått att meddela det till Seppala, som redan befinner sig ute längs rutten. Alla slädförarna har därför fått besked om att hejda Seppala, om de stöter på honom.

Ryssen Henry Ivanoff har tidigare på dagen tagit emot serumet, och hans hundspann är nu på väg längs Norton­sundet.

Olyckligtvis har hundarna fått korn på ett djur, så nu är de mer intresserade av att jaga än att dra släden. Ivanoff håller precis på att få kontroll på spannet, när han får syn på en släde på väg mot honom.

Det kan bara vara Seppala på väg i motsatt riktning, inser Ivanoff, medan han viftar och ropar för att få honom att stanna. Seppala har emellertid ingen tid att förlora – han ökar farten, så att hundarna inte ska stanna, när de upp­täcker det andra spannet. 

När Seppala passerar Ivanoff hör han honom ropa: ”Serumet! Jag har serumet!”. Överraskad trampar Seppala hårt på bromsen. 

Medicinen är djupfrusen

Isaac’s Point, lördag kväll 31 januari

Sent på kvällen gör Seppala halt vid Isaac’s Points gäststuga på andra sidan av Nortonsundet. För att spara tid har han korsat den innersta delen av det istäckta sundet, som ingen av de tidigare slädförarna har vågat snedda över. 

Seppala är fullt medveten om att hans satsning lätt kunde ha kostat honom livet, men han har sparat tid.

Ute på isen blåste en kraftig vind, och temperaturen sjönk ända ned till 62 minusgrader. Trots att serumet har varit ordentligt inlindat i flera lager av päls är Seppala bekymrad. 

Om paketet blir för kallt kan ampullerna med serumet spricka. Just därför har slädförarna värmt upp serumet varje gång de har gjort halt.

När Seppala försiktigt packar upp den dyrbara medicinen ur lagren med päls, inser han till sin förskräckelse att serumet är djupfruset. Försiktigt går han igenom ampullerna en efter en och till slut kan han dra en lättnadens suck. Ingen av dem har spruckit i kylan.

Leonhard Seppala vann i stort sett alla slädlopp han ställde upp i.

© John R. Signor, Age/Scanpix, Getty Images & Shutterstock

Karantänen lamslår staden

Nome, söndag morgon den 1 februari

Det är fullständigt tyst i Nome denna söndagsmorgon. Smittfaran gör att ingen vågar gå i kyrkan.

 De enda människor som syns till ute på gatan är Nomes läkare och ett par sjuksköterskor, som tillsammans med lärarna från inuitskolan har tagit på sig uppgiften att upprätthålla karantänen – det vill säga se till att alla håller sig inomhus.

Alla regler till trots ökar antalet sjuka, som nu uppgår till 28 personer. För den lokale journalisten medger Welch att ”även om hundarna når fram, kommer serumet bara att räcka till 30 patienter”. 

Dagen därpå kan journalisten tillfogas till listan över sjuka.

Vinden blåser rakt genom kläderna

Bluff, söndagen den 1 februari

I gruvstaden Bluff – cirka åtta mil öster om Nome – är slädföraren Gunnar Kaasen, född i Norge och anställd vid gruvbolaget, redo att föra serumet vidare.

”Jag hade sälskinnsstövlar på fötterna, och över dem hade jag sälskinnsbyxor. På kroppen bar jag en anorak av renskinn med kapuschong och över den en olje­rock”, berättar han senare. 

Normalt skulle en sådan klädsel vara fullt tillräcklig för att en erfaren slädförare skulle kunna hålla värmen, men ”vinden var så kraftig att den blåste rakt genom skinnen”, berättade Gunnar Kaasen senare om färden.

Kaasen är på väg ut i en gigantisk snöstorm. ”Jag hade ingen aning om var jag var”, medgav han senare. ”Jag kunde inte ens gissa mig fram”.

I stället litar Kaasen blint på sin ledarhund Balto, som kan vägen utantill. Enligt planen ska Kaasen bege sig till gruvstaden Solomon, där han kan göra halt för natten och få upp värmen, medan hundarna vilar.

När den tjutande stormen mojnar för en stund upptäcker han emellertid att han har kört förbi Solomon. I stället för att vända om beslutar Kaasen sig för att hoppa över vilan. I vindbyar på upp till 31 meter i sekunden kämpar hans utmattade hundar sig vidare framåt genom snön.

Plötsligt gör en extra kraftig vindby att hundarna, släden och Kaasen slungas genom luften och landar i en snödriva. 

Omtumlad och nästan paralyserad av köld börjar Kaasen gräva fram släden. Efter flera minuters påfrestande arbete i den bitande kylan är Kaasen klar att fortsätta färden. 

Han känner efter i släden för att försäkra sig om att paketet med serum är ordentligt fastspänt. Det är borta!

I nattmörkret kan han inte se något och famlar runt i snödrivorna, medan han letar igenom området. Ampullerna med serum måste hittas, innan de fryser till is och spricker

Balto når fram, och staden är räddad

Nome, måndag morgon den 2 februari

Flera timmar senare – omkring halv sex – kan Kaasen skymta korset i toppen av Nomes kyrkspira. Han är fullständigt utmattad, och hans fingrar och ansikte är svarta av frostskador, men han har nått målet.

Kaasen var nära att ge upp, när han famlade runt efter serumet, men till slut stötte hans händer på mirakulöst vis emot något hårt i snödrivan – serumpaketet.

Med förnyad energi fortsatte han mot Port Safety för att överlämna paketet till sträckans siste förare. När Kaasen nådde dit visade det sig dock att föraren gått till sängs, i tron att mannen före honom slagit läger längs rutten.

För att inte spilla någon tid valde Kaasen att själv köra de resterande 32 kilometerna till Nome. Med sina sista krafter kämpar han sig fram längs stadens huvudgata, där han till sist kliver av släden och kollapsar på marken, samtidigt som han mumlar: ”Förbannat bra hund”. 

Serumet hejdar difteri­utbrottet, och två veckor senare anländer en större leverans av läkemedel, varpå epidemin stoppas helt. Sammanlagt dör sex personer av difteri i Nome, medan man antar att inemot hundra barn mister livet i områdena utanför staden. 

”De infödda hade för vana att begrava sina barn utan att rapportera dödsfallen”, konstaterar doktor Curtis Welch.

Flera hundar har omkommit, och många av slädförarna har drabbats svårt av frostskador. Deras uppoffringar har emellertid räddat många tusen från döden.

Efterskrift

Gunnar Kaasen och Balto hyllades som hjältar i hela USA efter sin bedrift 1925 – de var bland annat med i en film om Baltos bedrifter. 

Året därpå beslutade Kaasen sig för att återvända till Alaska. Där arbetade han i gruv­industrin, tills han tillsammans med hustrun Anna köpte ett hus i Everett i delstaten Washington. 

Fram till sin död 1960 höll Kaasen fast vid att Balto var den snabbaste slädhund som någonsin hade funnits.

Kanske är du intresserad av...