Den fladdrande flaggan har väckt skeptikernas misstanke. För det finns ingen vind på månen.

Månlandningen: 800 000 km tur-retur

Onsdagen den 16 juli 1969 kokar Kennedy Space Center av förväntan. Apollo 11 står klar för avfärd. Medan astronauterna kontrollerar instrumenten en sista gång, sätter sig flera miljoner människor i tv-sofforna för att följa den historiska händelsen.

5 januari 2016 av Stine Overbye

Apollo 11 lyfter framför förväntansfull publik

”Sex, fem, fyra, tre, två, ett, noll. Alla motorer i gång. Lift-off.”

Klockan är 9.32 på morgonen när Apollo 11 i ett moln av vitglödgande gas och eldslågor lyfter från marken på Floridas östkust.

Ett öronbedövande dån rullar över uppskjutningsområdet och får marken att skälva, och i nästa ögonblick försvinner den gigan­tiska raketen i ett hav av svarta och orange lågor medan den i en båge plöjer sig upp genom luften och ut över Atlanten.

De tusentals inbjudna­ gästerna som står på åskådarläktarna på Kennedy Space Center, och de cirka en miljon perso­ner som följer händelsen från stränderna­ och vägarna i området, kisar trollbundna upp mot det skarpa solljuset.­

Tre minuter och 45 sekunder efter start kan de se det första raketsteget lossna, och kort därefter försvinner rake­ten ur sikte. Kursen är satt och månen väntar knappt 400 000 kilometer bort.

Ombord på Apollo­ 11 kastas astronauterna­ från sida till sida trots att de ligger på rygg, fastspända i sina säten.­

Här inne är ljudet dämpat, det låter som ett godståg och allting skakar och skramlar.

Först när det andra raket­steget stöts bort efter­ knappt 10 minuter sänker sig lugnet i kommando­modulen.

Astronauterna känner hur deras kroppar lättar från sätet och bara hålls fast av säkerhetsbältena.

Apollo befinner sig i kretslopp kring jorden och första etappen av månfärden har förlöpt utan minsta problem.

Uppskjutningsdagen börjar tidigt för Neil Armstrong, Michael Collins och Edwin Aldrin.

Redan klockan kvart över fyra på morgonen stiger de upp, och efter en hälsokontroll äter de en frukost bestående av rostat bröd, ägg, juice och kaffe, den traditionella menyn på uppskjutningsdagen.

Därefter tar de på sig sina otympliga rymddräkter och genomskinliga hjälmar, och vid 6-tiden lämnar de vinkande rymdcentret och körs ut till startrampen där den väldiga Saturnus V-raketen tornar upp sig mot himlen med sina 110 ­meter.

Mer än 90 meter över marken finns rymd­farkosten Apollo 11, som kommer att bli medelpunkten under denna fantastiska färd till månen.

Äntligen är den här, dagen som de tre vitklädda männen har väntat på ända sedan Deke Slayton, NASA:s chef för bemannade rymdfärder, den 6 januari 1969 utsåg besättningen till det historiska uppdraget med de tre små orden: ”Det blir ni.”

 

Rutinerad besättning

Redan år 1962 antogs Neil Armstrong som astro­naut hos NASA, och 1966 var han som kapten på rymdkapseln Gemini 8 med om att genomföra världens första dockning i rymden.

Armstrong är även kapten på Apollo 11 och under sig har han synnerligen erfarna medhjälpare.­

Edwin ”Buzz” Aldrin är professor i astronautik, läran om rymdfart och rymdfartsteknik.

År 1966 genomförde han med Gemini 12 tre rymdpromenader och en rad dockningsförsök.

Michael Collins har liksom de övriga en bakgrund som testpilot inom militären och var med Gemini 10 på rymdpromenad år 1966.

Under Apollo 11-resan är han pilot på Columbia, den modul som ska återvända till jorden med de tre astronauterna.

Ända sedan de tre männen utsågs till att delta i Apolloprojektet har de tre astronauterna haft hela nationens – om inte hela världens – ögon på sig.

Men själva­ har de varit för upptagna för att bry sig om uppståndelsen.

På en av pressens otaliga frågor om hur det känns att bli den första människan på månen, svarade Armstrong avspänt: ”Ärligt talat vill jag hellre bli den första människan som kommer tillbaka från månen.”

Fram till denna soliga julimorgon har varje dag bestått av hård träning – Armstrong, Aldrin och Collins har övat i en rymdskeppssimulator uppemot 14 timmar om dagen.

Men nu är det allvar, nu är de äntligen på väg, och som Collins upprymt meddelar kontrollcentret i Houston: ”Raketen klättrar uppåt som en galning.”

Saturnus V når upp i 20.000 km/tim. innan den lägger sig i bana kring jorden. 

Apollo roterar som en grillad kyckling

Apollo 11 kretsar ett och ett halvt varv kring jorden på 185 kilometers höjd och med en hastighet på omkring 29 000 kilometer i timmen.

Men redan knappt tre timmar efter lift-off startar tredje stegets raketmotorer för andra gången,­ och nu lämnar rymdskeppet sin bana och dundrar i väg mot månen.

Inne i kabinen förbereder sig astronauterna för expeditionens första stora utmaning: att koppla samman månlandningsmodulen ”Eagle” högst upp på Saturnus-raketens tredje steg med de övriga modulerna på Apollo 11.

Med en dov smäll slår de automatiska låsen igen och kopplar ihop de två farkosterna.

På 80 000 kilometers höjd kan astronauterna­ slutligen frigöra det tredje raketsteget, som stöts bort och försvinner ut i rymden.

Collins ställer in rymdfärjan så att den sakta ska vrida sig runt för att förhindra att den del som är vänd mot solen blir överhettad.

Denna manöver kallas ”barbecue” – Apollo 11 roterar som en kyckling på ett grillspett.

För första gången sedan astronauterna lyfte från Kennedy­ Space Center kan de slappna av.

I det trånga utrymmet kränger de av sig rymddräkterna – trots att de är tyngdlösa är deras ­rörelser inte särskilt graciösa.

Enligt Collins påminner de mest om tre vita valar som plaskar runt i en alldeles för liten bassäng.

Än är det flera dagar kvar till månlandningen, men astronauterna har att göra: De ska äta, sova, övervaka instrumenten, kommunicera med kontrollcentret i Houston och ut­föra experi­ment.

Och så är det tv-sändningarna. Nere på jorden följer ungefär två hundra miljoner människor spänt hur besättningen har det, och mållösa betraktar tittare över hela världen hur ­astronauterna tyngdlösa svävar runt i Columbia från den ena platsen till den andra medan de kommenterar utsikten och sina många olika göromål ombord.

 

Knubbig värd i sikte

Lördag morgon, på resans tredje dag, flyger Columbia in i månens skugga och i beckmörker kan besättningen för första gången se månen torna upp sig, upplyst av ett blåaktigt sken från jorden.

Den upplevelsen gör ett outplånligt intryck på Neil Armstrong, som säger att ”utsik­ten är värd hela månfärden”.

Han berättar: ”Vi är fortfarande tusentals kilometer från månen, men ändå så nära att den fyller hela vårt runda­ fönster. Den lyses bara upp av skenet från jorden, vilket får den att verka gråblå, och hela sceneriet känns tydligt tredimensionellt. Rent visuellt är det nu påtagligt att månen är en himlakropp med volym och inte bara en platt skiva. Det känns nästan som om den visar oss hur rund och knubbig den är för att hälsa oss välkomna. Jag är övertygad om att den kommer att vara en gästfri värd. Den har väntat så många år på sina första gäster.”


Rymdfärjan har nu passerat den punkt då månens dragningskraft är starkare än jordens.

Tempot har skruvats upp kraftigt eftersom månen nästan suger Columbia till sig.

Minut för minut växer sig månen allt större utan­för fönstret och vid lunchtid på lördagen lägger sig rymdfärjan i en bana bara cirka 100 kilometer från månens yta.

I mångryningen kan astronauterna­ se flikiga bergskedjor och vidsträckta­ slätter, och överallt finns det både små och stora kratrar som kastar långa skuggor över det karga, ödsliga landskapet.

Enligt Collin ser det nästan ut som ”ett förbjudet område”, men astronauterna lugnar varandra med att landningsplatsen kommer att se mer inbjudande ut när de ska landa följande dag.

Inom sig har de dock en gnagande fruktan för att månlandaren Eagle ska krossas till atomer i mötet med den knöliga stenöknen.

 

Ensamt dygn i kretslopp

Strax efter frukost söndagen den 20 juli sätter astronauterna i gång med förberedelserna inför landningen.

Armstrong och Aldrin tar på sig sina stora rymddräkter – eller månkokonger, som de kallar dem.

Därefter kryper de igenom den trånga slussen som har en diameter på bara 76 centimeter och vidare in i Eagle.

De slår igen den tunga luckan bakom sig.

Det finns inga säten i landningsmodulen, så förankrade vid golvet med gummilinor får Armstrong och Aldrin stå upp vid kontrollpanelen för att förbereda bortkopplingen från moderskeppet.

Kraftiga fjädrar slungar Eagle­ bort från Columbia och omedelbart därefter sätter den insektslika farkosten kurs mot Stillhetens hav.

”Örnen har vingar. Allt ser fint ut”, meddelar Armstrong.

Michael Collins är nu ensam kvar på Columbia, och efter att han likt en orolig mor har flugit en inspektionsrunda kring Eagle och kontrollerat att allt är som det ska, styr han undan med orden: ”Ta väl hand om er.”

Medan kollegerna gör klart för landning har Collins ett dygn i ensamhet att se fram emot.

I 24 timmar ska han kretsa kring månen helt ensam, och det enda han kan göra, förutom att övervaka kommunikationen mellan kontrollcentret och Eagle, är att hålla tummarna för att allt går bra för kollegerna.

Han vågar knappt tänka tanken, men om det värsta skulle inträffa­ väntar en förbannat lång och ensam resa tillbaka till jorden.

Hans egen planet är så oändligt långt borta och så liten att den inte ser mycket större ut än en tumnagel när man ser den genom fönstret på Columbia.

Landningsfarkosten ”Eagle” på väg mot månen med Armstrong och Aldrin ombord.

Panik före landningen

Med nästan 5 000 kilometer i timmen rusar Eagle ned mot månens yta, men plötsligt börjar lamporna på kontrollpanelen att blinka.

I hör­lurarna hör Aldrin och Armstrong genomträngande larmsignaler.

Men kontrollcentret i Houston­ lugnar astronauterna och säger att allt är okej – det är bara datorn ombord som är överbelastad.

I samma ögonblick upptäcker dock både Armstrong och kontrollcentret att Eagle har hamnat en aning ur kurs.

I Houston tvingas uppdragets dataspecialist Steve Bales att på bråkdelen av en sekund fatta­ ett mycket viktigt beslut: Ska landningen avbrytas – och därmed hela projektet efter­som det bara finns tillräckligt med bränsle för ett landningsförsök – eller ska astronauterna få fortsätta?

”Go”, beordrar Bales, och Armstrong och Aldrin andas lättade ut.

Medan Aldrin koncentrerar sig på att läsa upp information från datorn inspekterar Armstrong den planerade landningsplatsen, en krater full med klippor.

Han fruktar en våldsam landning och eftersom Eagle är ganska nära månen­ går han över till manuell styrning samtidigt som han spänt ser sig om efter ett jämnare­ område.

På 2,7 meters höjd visar mätaren att det bara finns bränsle för ytterligare 30 sekunders flygning.

I absolut sista ögonblicket hittar Armstrong en lämplig landningsplats och mjukt låter han Eagle sjunka ned i måndammet.

Armstrong och Aldrin kan andas ut och lättade ser de på varandra och skiner upp i ett stort leende.

Men i kontrollcentret i Houston är det dödstyst, kallsvettiga och nervösa väntar man på ett livstecken från månen.

Då tar Armstrong mikro­fonen och säger: ”Houston, Tranquility-basen här. Örnen har landat.”

I kontrollcentret bryter jublet och applåderna ut: ”Tack, nu kan vi äntligen andas igen”, låter det från Houston där teknikerna snart puffar på stora cigarrer som delats ut med anledning av den lyckade manövern.

Armstrong och Aldrin tar varandra i hand över kontrollpanelen.

De två männen från jorden tittar ut över månen och andäktigt suger de in intrycken.

Här, söndagen den 20 juli – 102 timmar, 45 minuter och 42 sekunder efter­ lift-off från USA – har människan för första gången landat på månen.

Litet steg för människan

Tanken är att astronauterna ska vila sig i fem timmar innan de stiger ut ur Eagle, men Armstrong och Aldrin är alldeles för ivriga för att kunna vänta.

Med kontrollcentrets tillåtelse gör de sig därför redo att kliva ned på den livlösa slätten.

Armstrong reflekterar över hur varm och inbjudande ytan ser ut i jordskenet med den kolsvarta himlen som bakgrund.

”Man får faktiskt lust att klä sig i bara badbyxorna för att få lite sol på magen”, säger han.

Ett par timmar efter landningen är astronauterna redo att gå ut på månens nötbruna yta.

Medan Aldrin håller luckan öppen, backar Armstrong ut ur Eagle och aktiverar den kamera som ska filma männens entré på det nyerövrade­ klotet.

Omkring 600 miljoner människor världen över sitter nu på helspänn i sofforna, klistrade vid tv-apparaterna.

Flimrande och gryniga svart-vita bilder visar Neil Armstrong när han klättrar ned för stegen och sätter vänster fot på månens yta.

Genom en raspig förbindelse kan de höra honom säga: ”Detta är ett litet steg för en människa men ett jättesprång för mänskligheten.”

Cirka 20 minuter senare tar sig Aldrin ned för stegen, men vänder om igen för att försäkra­ sig om att luckan är ordentligt stängd.

”Farkosten är vårt hem under de närmaste timmarna, och jag tänker ta väl hand om den”, förklarar han – efter att på skoj ha lugnat Armstrong med att luckan bara är stängd, inte låst.

När Aldrin stigit ut på månen frågar Armstrong: ”Är det inte fantastiskt? Storslagen syn härifrån.”

”Storslagen ödemark”, korrigerar hans kollega som lägger märke till att stövlarna omedelbart täckts av ett lager fint, nästan kakao­färgat damm.

Fascinerade betraktar astronauterna jorden som lyser som en stjärna, men eftersom de bara har syre för några timmars utforskning av den nya världen har de inte tid att stå och beundra utsikten.

De måste genast sätta igång med sina arbetsuppgifter.

Astronauterna märker omedelbart hur lätt och obesvärat de kan röra sig på månen, trots de otympliga dräkterna.

På grund av den svaga tyngdkraften väger männen bara en sjättedel av sin vikt på jorden, och varje steg förlängs till ett litet hopp som ser ut som slow motion.

Medan de arbetar med experimenten lägger de då och då ifrån sig saker som snören och gripklor och föremålen svävar iväg med tröga långsamma rörelser.

 

Historiskt samtal från Nixon

Armstrong och Aldrin sätter upp en jordskalvsmätare och utrustade med spade och en låda sätter de i gång att samla månsten och måndamm. Mitt i arbetet blir de avbrutna av kontrollcentret, som meddelar att president Nixon vill tala med dem.

”Neil och Buzz, jag talar till er från Ovala rummet i Vita huset. Detta­ måste vara ett historiskt telefonsamtal. Jag finner inga ord för hur stolta­ vi är allihop – för alla amerikaner, och för alla människor i hela världen, måste­ detta vara den stoltaste dagen i livet. På grund av det ni har gjort har världsrymden blivit en del av mänsklighetens värld”, säger presidenten.

Efter att ha tackat för uppringningen­ fortsätter astronauterna med sitt arbete men tiden är knapp.

Alltför snart, tycker Armstrong och Aldrin, är det dags att återvända till Eagle.

Som ett visitkort efter besöket placerar de Stars and Stripes på månen och lämnar även kvar en minnesplatta med orden: ”Här satte människor från planeten jorden för första gången en fot på månen i juli 1969 e.Kr. Vi kom med fred för hela mänskligheten.”

Två och en halv timme efter att de klättrade ut genom luckan återvänder Aldrin och Armstrong till Eagle.

Men på vägen upp för stegen påminner Aldrin om att Armstrong skulle­ komma­ ihåg att lämna en hyllning till sina avlidna­ kollegor.

Armstrong plockar upp ett förseglat paket ur en av ärmfickorna och kastar ned det på marken.

Det innehåller bland annat en medaljong tillägnad världens första människa i rymden, ryssen Jurij Gagarin, som omkom år 1968 under träning med ett jaktplan, samt ett Apollo 1-emblem för de tre Apollo-astronauterna­ som blev innebrända i sin kommandomodul under en övning på avfyrningsrampen i Florida 1967.

Inte förrän Aldrin och Armstrong är tillbaka i Eagle och har tagit av sig hjälmarna, upptäcker de att månen luktar – skarpt och odefinierbart. Lukten sitter kvar i kläderna och Aldrin beskriver den som ”lite stickande som krutrök, aska på en eldstad eller avfyrade knallhattar”.

 

Skinksmörgåsen svävar

Tillbaka i Eagle försöker Aldrin och Armstrong ta sig en välbehövlig tupplur, men kylan, maskinernas eviga brummande och alla de intryck som tränger sig på hindrar dem från att koppla av helt. Det blir snarare en 6 timmar och 50 minuter lång avslappning.

Knappt ett dygn efter landningen påbörjar astronauterna ett av resans mest riskfyllda­ moment: De startar den raketmotor som ska lyfta den översta delen av Eagles två sektioner upp från månen.

Om det misslyckas är de förlorade.

Modulen saknar nämligen reservmotor och Columbia kan inte landa på månen.

Till allas lättnad lyckas manövern och medan den ena hälften av Eagle står kvar på månen susar den andra halvan med Armstrong och Aldrin iväg i ett virvlande dammoln.

”Allt är fint, vi är stolta över er”, meddelar kontrollcentret uppmuntrande.

Knappt fyra timmar senare närmar sig Eagle­ och Columbia varandra.

Ombord på Columbia har Michael Collins kretsat 14 gånger runt månen och varit den troligen mest ensamma människan i universum.

Nu ser han verkligen fram emot att få sällskap igen.

Dockningen – det så kallade rendezvouset – går helt enligt instruktionsboken och efter att ha skickat in lådorna med de dyrbara månproverna, film, kamera och annan utrustning i Columbia kryper Armstrong och Aldrin själva in i modulen.

Ögonblicket därefter kopplas Eagle­ loss och skickas iväg i en bana kring månen. ”Där flyger hon, hon var bra”, säger Armstrong nästan lite sorgset.

Hemresan är den absolut lugnaste delen av hela expeditionen och under den ungefär två dygn långa färden får astronauterna äntligen chansen att pusta ut.

Ju närmare de kommer sin egen planet, desto mera avslappnade blir de, och på de filmsnuttar som skickas till jorden uppträder de uppsluppet med olika trick: Aldrin demonstrerar hur man brer en smörgås medan brödet svävar framför honom, och tittarna får även se hur tyngdlösheten påverkar en matsked vatten.

Neil Armstrong tar fram några av de många månproverna och visar upp dem för alla de nyfikna tittare och forskare som sitter klistrade vid tv-apparaterna.­

På kvällen den 23 juli är tonen mer högtidlig.

Aldrin vänder sig direkt till tv-tittarna: ”Vi har kommit till den slutsatsen att detta har varit mycket mer än tre män på en färd till månen, mer än en regerings och en industris ansträngningar, mer än en nations mödor. Vi känner att denna månfärd symboliserar hela mänsklig­hetens omättliga nyfikenhet efter att utforska det okända.”

Den 24 juli plumsar Apollo 11 ned i havet väster om Hawaii där en mängd fartyg väntar.

Apollo 11 plumsar ner i Stilla havet

Med en fart på lite drygt tre gånger ljudets hastighet rusar Apollo 11:s kommandomodul mot jorden, och vid middagstid torsdagen den 24 juli dundrar farkosten in i jordens atmosfär som en rödglödgad meteor.

På och ovanför Stilla havet väster om Hawaii väntar mer än 9 000 människor ombord på nio skepp och 54 flygplan på Columbia, och när modulens tre fallskärmar vecklar ut sig och Columbia plumsar ned i havet, vill jublet aldrig ta slut bland dem som väntar.

I samma ögonblick som rymdfarkosten träffar vattenytan, tippar den ­genast över och lägger sig med botten uppåt,­ men tre luftkuddar blåses automatiskt upp och vänder Columbia på rätt köl igen.

Omedelbart därefter är himlen full med surrande helikoptrar och medan grodmän hoppar i vattnet och simmar fram till Columbia meddelar de tre astro­nauterna att de mår ”för­träffligt”.

Dykarna förser de hemkomna hjältarna med en speciell dräkt, en så kallad BIG, det vill säga en biologisk isoleringsdräkt.

Klädda i denna gråbruna mundering som ska förhindra att eventuella månbakterier sprider sig, vinschas Armstrong, Aldrin och Collins upp i en helikopter som 24 minuter senare landar på hangarfartyget ”USS Hornet”.

Medan en orkester spelar på däcket förs astro­nauterna över i en husvagnsliknande kabin som ska vara deras hem fram till den 10 augusti, då karantäntiden är över.

Ombord på ”USS Hornet” befinner sig även president Nixon, som genom karantänboxens fönsterruta önskar de tre välkomna hem och framför hälsningar från hela världens statsöverhuvuden.

 

Målet är uppnått

När Armstrong, Aldrin och Collins så små­ningom får komma ut ur karantänen, som de med tiden mer eller mindre har börjat betrakta som ett fängelse, tas de emot som hjältar.

Med presidentens flygplan Air Force One flyger trion den 13 augusti från Houston – först till New York, därefter till Chicago och slutligen till Los Angeles, där de tre astronauterna från tidig morgon till sena kvällen hyllas med storslagna parader.

I öppen bil färdas de genom de tre storstäderna. Konfetti singlar ner över dem, och jublet från miljontals hänförda människor stiger genom gatorna.

I ett tal till kongressen proklamerade USA:s nytillträdde president John F. Kennedy­ i maj 1961 att USA borde ha som mål ”att land­sätta­ en människa på månen och föra veder­börande säkert tillbaka till jorden innan år­tiondet är slut”.

Nu, när det fortfarande är flera­ månader kvar innan 1960-talet är över, har man uppnått det målet.

Och medan Neil Armstrong, Edwin Aldrin och Michael Collins leende och glatt vinkande gör sitt triumftåg efter­ besöket hos jordens närmaste granne, har forskarna fullt upp med att granska de 22 kilo souvenirer i form av månprover som astronauterna­ har haft med sig hem i bagaget.

Kanske är du intresserad av...