Livsfarlig ballongfärd med kurs mot döden

En septemberdag år 1862 stiger två djärva aeronauter upp till en höjd där inget levande väsen varit förut. Ingen vet om kroppen tål den extrema resan, och ballongfararna tvingas inse att döden följer med som fripassagerare.

6 maj 2016 av Stine Overbye

Henry Coxwell, 43 år, håller inte riktigt räkningen på hur många gånger han stigit till väders i en luftballong, men det rör sig om minst 400. 

Alla tidigare ballong­färder förbleknar dock i jämförelse med den han gett sig ut på denna septembereftermiddag år 1862. 

Tillsammans med den 53-årige meteorologen James Glaisher har han seglat upp genom lufthavet till en höjd dit ingen annan vågat sig förut. Ingen vet om män­niskan kan överleva på så hög höjd.

Just nu är förhållandena urusla. Coxwell och Glaisher befinner sig ungefär nio kilometer ovanför ett engelskt sensommarlandskap, och här uppe är luften så iskall och syrefattig att de måste klamra sig fast vid livet med sina frusna fingertoppar.

Deras kraftlösa kroppar känns lea­lösa och de kämpar förtvivlat för att få luft. 

När Coxwell plötsligt ser sin i vanliga fall mycket företagsamme partner ligga fullständigt livlös i gondolen inser han allvaret i situationen. 

Om de inte påbörjar nedstigningen omedelbart kommer de båda aeronauterna att dö.

Men Coxwell har ett uppenbart prob­lem: Han kan inte släppa ut gasen ur ballongen eftersom linan till ventilen har trasslat ihop sig under uppstig­ningen. 

Trots att han knappt kan styra sina rörelser är han nu tvungen att klättra upp i riggen och lossa linan. Det är den ena utvägen. Den andra utvägen är att invänta en säker död. 

Atmosfären är okänd mark

Att Coxwell och Glaisher över huvud ­taget har hamnat i den här ödesdigra ­situationen beror på att British Association for the Advancement of Science (BAAS) har gett ballongföraren och meteorologen i uppdrag att bege sig upp i den högre atmosfären, till höjder som ännu är outforskade – och som ingen vet om kroppen faktiskt kan klara av.

I mitten av 1800-talet vet man inte mycket om atmosfärens fysik och kemi. Hur högt är lufttrycket på höga höjder, hur fuktig är luften, vilken inverkan har molnen på vädret, hur mycket blåser det?

 Och hur är det med temperaturen högt där uppe – sjunker eller stiger den när man kommer närmare solen?

Glaisher och Coxwell har villigt gått med på att försöka finna svaren på alla dessa frågor. De hoppas kunna bana väg för bättre väderprognoser framöver. ­

I århundraden har meteorologerna tvingats nöja sig med att basera sina ­väderprognoser på dagliga mätningar av temperatur, lufttryck, vindhastighet och nederbörd – alltihop vid markytan.

Det något omaka paret Glaisher och Coxwell är pionjärerna som bokstavligt talat ska ta vetenskapen till nya höjder.

Den kraftige och skäggige meteorologen James Glaisher har rykte om sig att vara en av landets främsta vetenskapsmän, och den atletiskt byggde Coxwell har utmärkt sig som en orädd ballong­förare – eller aeronaut, som det också kallas. Egentligen är han tandläkare, men det är bara under vinterhalvåret som han drar ut tänder på patienter i hemstaden Tottenham.

Under sommarhalvåret är han ballongförare och ägnar sin tid dels åt att ta med betalande gäster på flygturer, dels åt att hjälpa forskare och äventyrare.

Dessutom genomför han ­regelbundet uppvisningar med sina hemma­byggda ballonger runt om i Europa.

Även om Coxwell har lekt tafatt med döden vid flera tillfällen, har han alltid klarat sig helskinnad ur sina ­krascher.

Andra ballongförare pratar om att han måtte vara immun mot olyckor.

Med sin storlek var Mammoth perfekt för Glaishers och Coxwells vetenskapliga expedition. 

© Getty Images

Mammuten ska erövra skyn

De planerade forskningsfärderna kommer att nå högre höjder än någon varit på förut.

Under våren och sommaren år 1862 har Coxwell därför konstruerat en ballong som ska klara påfrestningarna.

Med hjälp från sin familj, samt en mängd skickliga sömmerskor och korgmakare, har han byggt en farkost med en ballong som är nästan 25 meter hög, hela 16 meter i diameter och med en ­volym på 2 600 kubikmeter – den största någonsin i Storbritannien.

Coxwell har gett sin ballong det passande namnet Mammoth, ”Mammut”, och i juni 1862 berättar den lycklige ballongföraren för ortens tidning att han nu är ”fullständigt redo för de experiment som vetenskapen behöver”.

Medan Coxwell har haft fullt upp med att bygga farkosten, som hans blivande reskamrat skämtsamt kallar ”ett instrument för vertikal utforskning”, har meteorologen Glaisher grubblat över vilka mätinstrument och apparater han kommer att behöva.

Han har kommit fram till att gondolen ska bli ett synnerligen välutrustat flygande laboratorium med sammanlagt 24 instrument, varav de flesta ska fästas vid en kontrollpanel tvärs över gondolen.

Till skillnad från Coxwell har James Glaisher aldrig åkt luftballong. Samtidigt som han ser fram emot att få tillgång till de luftlager där vädret blir till, gruvar han sig inför sin första flygtur.

Glaisher tänker att resan är rena själv­mordet – men som den samvetsgranne, metodiske vetenskapsman han är, är han mycket mer rädd för att komma tillbaka utan användbara resultat.

”Jag kommer på mig själv med att ­vara överväldigad av rädslan att inte ­vara beredd när det är dags att obser­vera ett fenomen som det mänskliga ögat troligen aldrig tidigare har bevittnat”, skriver meteorologen till en vän.

Glaisher är rädd att han ska ha för mycket att göra under färden och därför inte hinna anteckna, eller bara hinna fullfölja hälften av de avläsningar och experiment som ska utföras.

För att förbereda sig inför exkursionen upp till det som Glaisher kallar ”väder­förändringarnas stora laborato­rium” konstruerar han ett slags flygsimulator med alla instrumenten uppställda på sin arbetsplats, det brittiska statsobservatoriet Royal Greenwich Observatory i ­östra London.

Meteorolog debuterar i västanvind

Den 17 juli 1862 är det dags för Glai­shers flygpremiär. Starten sker från gas­verket Stafford Road i Wolverhampton.

En hård västanvind blåser redan från morgontimmarna, och Glaisher säger att vädret ”under inga omständigheter är uppmuntrande för en novis som aldrig satt sin fot i en ballongkorg”.

Vinden rycker och sliter i ballongen när Glaisher och Coxwell klättrar upp i gondolen. 

Klockan 9:42 lossar Coxwell förtöjningarna. 

Under den första minuten slingrar sig farkosten oroväckande av och an. Medan Coxwell sliter för att få kontroll över den vilda ballongen fumlar Glaisher med sina instrument. 

Han blickar nervöst ned på Wolverhampton som blir allt mindre och börjar likna en stad av dockhus.

När ballongen nått upp till avsevärd höjd lugnar allt ned sig, och när Mammoth landar igen efter en cirka två ­timmar lång, lyckad jungfruresa kan Glaisher dra en lättnadens suck.

”Det kunde ha gått förfärligt illa under starten, om en skorsten eller några höga byggnader hade kommit i vägen”, skriver han strax efter landningen.

Yllerockar skyddar mot kölden

Trots att Glaishers första ballongfärd var en omtumlande upplevelse har han inte avskräckts från tanken på att fortsätta sina väderexperiment från ännu högre höjd än de drygt 5 000 meter som Mammoth nådde upp till under sin första resa. 

Knappt två månader senare, klockan tre minuter över 13 den 5 september 1862, stiger Mammoth mot skyarna igen. 

Med god fart susar ballongen upp genom ett tjockt, vitt molntäcke och fortsätter upp mot den klarblå himlen på andra sidan molnen.

Den här gången ska Coxwell och Glaisher ta sig högre upp än någon människa varit tidigare – mer än sju ­kilometer över markytan – och det blåsiga vädret passar perfekt till rekord­försöket.

Även om temperaturen är 15 grader Celsius på marken är luften ­bitande kall på högre höjd, men ballongfararna har varit förutseende nog att klä på sig ordentligt denna svala höstdag. 

De har på sig yllehalsdukar och långa, tunga yllerockar.

Den klädseln visar sig emellertid snart vara alldeles otillräcklig: på en och en halv kilometers höjd har temperaturen störtdykt till nära fryspunkten och när ballongen nått upp till cirka sex och en halv kilometers höjd är det rysligt kallt – nära 15 minusgrader.

Inte bara temperaturen utan även utsikten påminner om en vacker vinterdag: himlen är klarblå och solskenet bländande, och om männen tittar ned ser de ett betagande snölandskap av kritvita moln som tycks breda ut sig i det oändliga åt alla håll.

Ballongen stiger med rasande fart. 

På bara ett par minuter stiger Mam­moth cirka 300 meter, och under ballongen snurrar gondolen utan att det stör de båda besättningsmännen nämnvärt. 

Glaisher lyckas inte ta något fotografi av molntäcket, men i övrigt går allting ­enligt planerna så här långt. 

Glai­sher kontrollerar vartenda ett av sina mät­instrument och för noggrant in resultaten i sin loggbok – även om han skakar av köld.

Coxwell, som ägnar sig åt att navigera, märker inte att Glaisher blir alltmer avtrubbad och trött i takt med att ballongen stiger upp i den tunna luften på nästan nio kilometers höjd. 

Coxwell själv börjar också bli allt tröttare, men det är ingenting i jämförelse med hur Glaisher mår.

Klockan 13:51 skriver meteorologen in några siffror i loggboken, och efter det är det som om hans sinnen blir avtrubbade. 

Allting flyter ut framför ögonen på honom, han känner sig omtöcknad, och även om han kisar och använder sin lupp kan han inte längre se kvicksilver­pelaren i termometern eller skalan på barometern.

Glaisher har svårt att andas, han orkar knappt dra in luft, och när han försöker tala om det för Coxwell kommer det inte ett ord över hans läppar. 

Kroppen har sjunkit samman och varje gång han försöker räta upp sig faller huvudet ned mot axeln som om han vore en trasdocka.

När han försöker sträcka sig efter flaskan med brännvin för att ta en styrketår, vägrar armen lyda.

Hela kroppen är tömd på energi och håller på att stänga ned. Glaisher orkar inte längre kämpa emot, utan ställer in sig på att dö.

 I ögonvrån skymtar han svagt sin kamrat, och det sista han lägger märke till innan ögonlocken faller ned är att Coxwell klättrar omkring ­uppe i riggen.

Coxwell tar till tänderna

Henry Coxwell kämpar för livet trots att han är dödstrött. Allting hänger på honom nu. 

Om Coxwell inte lyckas lossa linan till ventilen kommer döden att stå som segrare. Ballongen måste omedelbart ned till lägre höjd, bort från den tunna luften. 

Det enda sättet att få ballongen att tappa höjd är genom att öppna ventilen och släppa ut gasen.

Med sina allra sista krafter har han hivat sig upp i riggen, och där hänger ballongföraren nu och dinglar med en livlös kamrat i korgen och en svindlande avgrund rakt under sig. 

Med smidigheten som hos en luftakrobat lyckas Coxwell med förfrusna och nästan känsellösa händer reda ut linan. 

När Coxwell landar i gondolen igen känner han att varenda muskel i kroppen är tömd på kraft. 

Kroppen känns som gelé och han har helt enkelt inte styrkan att dra i linan och öppna ventilen.

I ett sista, desperat försök att rädda sitt eget och Glaishers liv lyckas han få tag om linan med tänderna. 

Han nickar med huvudet ett par gånger – det är den enda rörelse han orkar med – och som genom ett under öppnas luckan. 

Gasen börjar sippra ut. Men Coxwell orkar knappt glädjas åt det. 

Han är orolig för sin kamrat som ligger fullständigt livlös i gondolen, och trots att han själv innerst inne inte tror på projektet börjar han vädja till vetenskapsmannen i Glaisher för att försöka väcka honom från de döda.

Torkar händerna med brännvin

Som i en dröm hör Glaisher en avlägsen röst som säger ”observation” och ”temperatur”. 

Sedan sjunker meteorologen åter ned i medvetslösheten, men vaknar när han hör rösten igen. 

”Kom igen, försök nu”, säger den, och plötsligt går det upp för Glaisher var han befinner sig. 

Han tittar upp på Coxwell som skakar om honom och ber honom återvända till termometern och barometern.

”Jag har varit medvetslös”, konstaterar Glaisher lakoniskt.

”Ja, det har du, och det har nästan jag också”, bekräftar Coxwell.

På häpnadsväckande kort tid återhämtar sig Glaisher, och som om ingenting har hänt fortsätter han med sina observationer. 

De visar tydligt att Mammoth rör sig nedåt i rask takt. 

När Coxwell klagar över att han inte har någon känsel alls i händerna, lämnar Glaisher sina instrument, sträcker sig resolut ­efter brännvinet och häller det över kamratens förfrusna och nästan svarta händer. 

Aeronauterna går på puben

En timme och 37 minuter efter avfärd landar Mammoth mjukt i en glänta.

De båda aeronauterna lämnar ballongen och tar sig till en pub i byn Cold Weston. Medan de njuter av var sin öl är det ingen av dem som pratar om den livs­fara de har svävat i.

Efteråt konstaterar Glaisher: 

”Av denna uppstigning att döma är 26 400 fot (8 047 meter, red.) från jorden mycket nära gränsen för mänsklig överlevnad. Jag anser att man av försiktighetskäl genast bör öppna ventilen vid denna höjd; den extra mängd information man annars skulle kunna få står inte i proportion till den ökade risk man löper.” 

Kanske är du intresserad av...