Under kriget förstördes nästan 10 000 sovjetiska stridsvagnar av tyskarna.

© Montage: Wayne Southwell & Shutterstock

Hitlers skräckinjagande monsterstridsvagn var oduglig i strid

Tiger-stridsvagnen var de allierades värsta mardröm. Utöver ett ogenomträngligt pansar hade den en förödande eldkraft. Desperat sökte de efter ett motmedel, tills de upptäckte att den tyska stridsvagnen hade många svaga punkter.

12 maj 2017 av Michelle Skov

Marken skälver under stridsvagnens larvband medan SS-Untersturmführer Michael Wittmann i kanontornet väljer ut nästa mål. 

Som vanligt utfärdar den tystlåtne stridsvagnschefen bara korta, precisa order som ”sväng vänster”, ”mål 100 meter” och ”framåt!”

Runt omkring honom drabbar 2 000 tyska och sovjetiska stridsvagnar samman på den stora slätten utanför den ryska staden Kursk. 

Striderna har pågått nästan oavbrutet på det här frontavsnittet sedan de började en vecka tidigare, den 5 juli 1943. 

Detta är historiens hittills största pansarslag men Wittmann känner sig ganska säker i sitt pansarklädda fordon: 

För första gången för den 28-årige SS-mannen nämligen befälet över Tysklands främsta stridsvagn i ett stort slag: en Tiger I.

Trots sin enorma tyngd svarar Tigern snabbt på varje hot. I stället för att ägna hela eller halva minuter åt att vrida det tunga kanontornet vänder Wittmann hela stridsvagnen på bara några sekunder.

De lättare, sovjetiska stridsvagnarna T-34 har inte en chans. Åtta stridsvagnar, tre pansarvärnskanoner och ett ­kanonbatteri faller snart offer för Wittmanns Tiger I. De övriga cirka 70 Tigrarna som deltar i slaget får också träff på flera sovje­tiska fordon.

När mörkret faller är den ryska slätt­en täckt av förkolnade lik, och svarta pelare av oljig rök stiger upp från hundratals brinnande vrak. 

Omkring 700 stridsvagnar har skjutits i bitar. De flesta är sovjetiska och tyska stridsvagnar av mellanstorlek. Tyskarna har dock inte förlorat många Tigrar – trots att man totalt sett har förlorat slaget vid Kursk.

Wittmann återvänder till sin division. Han har just gjort sig ett namn som Nazitysklands odiskutabelt bästa stridsvagnschef. 

En stor del av framgångarna kan han tacka sin Tiger I för. Stridsvagnen har nämligen, sedan den presenterades för tyska armén år 1942, visat sig vara ett formidabelt vapen i rätt händer.

T-34 fick mothugg

Hitler beställde stridsvagnen redan i maj 1941. Han ville ha starkt pansar, stor eldkraft och vattentätt skrov med snorkel så att stridsvagnen utan problem skulle kunna ta sig över alla floder i Frankrike och Sovjetunionen.

Under tiden som ingenjörerna arbetade med stridsvagnen skickade Hitler in sin armé i Sovjetunionen i juni 1941. 

Den tyska krigsmakten krossade allt motstånd och erövrade snabbt stora om­råden, men på en front möttes Hitlers armé av oväntade svårigheter:

De sovjetiska stridsvagnarna T-34 var vida överlägsna tyskarnas Panzer III och IV.

Ett knappt år senare, efter att stridsvagnarnas brister gång på gång känts av, kunde de tyska ingenjörerna emellertid komma med goda nyheter till pansar­divisionerna: den första Tiger I var klar. Tyskarna började genast utbilda officerare för att hantera stridsvagnen.

Det nya vapnets styrka var eldkraft och ogenomträngligt pansar. Fylld med ammunition och bränsle vägde bjässen nästan 60 ton. 

Trots det var den nästan lika snabb som sina motståndare. I ojämn terräng dundrade den fram i 20 km/tim. Maxfarten var dubbelt så hög.

På hösten 1942 sändes Tiger I till östfronten och Röda armén lärde sig snart frukta den kraftfulla 88-mm-kanonen. 

Vid optimala väderförhållanden kunde en Tiger oskadliggöra en T-34 på hela 2 200 meters håll. Så stor räckvidd hade inte T-34. 

Michael Wittmann var Nazitysklands bästa Tigerbefäl. Han förärades Riddarkorset av Järnkorset för sina bedrifter.

© Scala

Soldater fick ”tigerfobi”

Trots tyska nederlag visade Tigern sitt värde i slagen vid Kursk och Charkiv under sommaren och vintern 1943. 

En enda pansardivision utplånade till exempel totalt 501 sovjetiska stridsvagnar vid Charkiv. Slaget pågick i en och en halv månad men tyskarna förlorade bara 18 Tigrar – ett resultat som inte var unikt. 

Under kriget förstörde Tiger I nästan 10 000 stridsvagnar, med bara 1 715 i förluster. Tigerskräcken var därför stor bland Röda arméns soldater.

Sovjetiska propagandafolk försökte stärka de menigas stridsmoral genom att sända ut falska rapporter om Tigerns sårbarhet. Sommaren 1943 påstods det till exempel att Röda armén förstörde 10–12 Tigrar om dagen. Propagandan blev snart så orealistisk att Sovjet efter ett par veckor hade ”förstört” fler Tigrar än vad som faktiskt existerade.

Sovjetunionens försök att få Hitlers stridsvagn att verka mindre skrämmande hade ingen större effekt. Blotta ryktet om att Tigern väntade vid fronten spred skräck bland Röda arméns soldater.

De allierades soldater drabbades av en liknande reaktion. Britterna kallade den ”tigerfobi”. I ett försök att dämpa soldaternas fruktan förbjöd den brittiske fältmarskalken Montgomery sina officerare att berätta om Tigern för de meniga.

Åtskilliga tyska stridsvagnschefer ­hade bevisat att den stora respekten för Tiger I var befogad. Till exempel slog Michael Wittmann ut 117 fiendestridsvagnar under sina första sju månader som befälhavare i en Tiger.

33 stridsvagnar slås ut

Wittmann, tyskarnas mest berömda stridsvagns-ess, hamnar återigen i strid då 33 sovjetiska stridsvagnar bryter igenom de tyska linjerna i Ukraina klockan fem på morgonen den 8 januari 1944.

Michael Wittmann skyndar till platsen. Den nu 29-årige SS-officeren för befälet över tolv Tiger-stridsvagnar. 

Smattrande kulsprutor, kanoner och motorbuller hörs över de snötäckta fälten, men låga dimbankar gör att han inte kan se särskilt långt denna kyliga morgon. 

Plötsligt dyker fiendens stridsvagnar upp i det spöklika landskapet. Wittmann anger deras position och skytten riktar in kanonen. En granat blåser tornet av den första T-34:an.

Under tiden har fler stridsvagnar dykt upp och Wittmann har många mål att välja emellan. Han åstadkommer en mur av eld. 

En granat brakar in i en T-34:a som precis ska avlossa sitt vapen mot den tyska bataljonen. Strax därefter träffar Wittmanns Tiger ännu en sovjetisk stridsvagn. 

De sovjetiska angriparna överrumplas av tyskarnas svar, och tvekar. Det blir ödesdigert. Tyskarna omringar dem i en kniptångsmanöver och fyra timmar senare är allt över för ryssarna. Trettiotre T-34:or och sju stormkanoner är antingen förstörda eller står i lågor.  

En Tiger I var så tung att den kunde meja ned allt i sin väg. Till och med byggnader totalförstördes av den tyska stridsvagnen som vägde nästan 60 ton.

© Süddeutsche Zeitung Photo

Tiger – sin egen värsta fiende

Tigerns framgångar räckte emellertid inte för att vända krigslyckan för Hitler.

Inte heller hjälpte det att de tyska ingenjörerna levererade de första förbättrade versionerna av stridsvagnen på sommaren 1944. Den nya modellen kallades Tiger II, eller Kungstigern.

Tyska armén befann sig på ständig reträtt i det vinterkalla Östeuropa – och det var Tigern inte byggd för. 

Den var redan mycket bränslekrävande, ungefär 15 liter bensin per kilometer, och i djup snö eller lera drog den ännu mer.

”Våra Tigrar och Panthrar äter inte halm”, utbrast en tysk officer förtvivlat under vintern 1944. Ett annat problem var stridsvagnens vikt. Fjädringen, växel­lådan och andra vitala delar utsattes för enorma påfrestningar. 

Ojämn terräng, hög fart eller långa etapper ledde ofta till att mekaniken gav upp. En Tiger klarade sällan längre marscher utan att kollapsa.

De mekaniska problemen ställde till det ordentligt för tyskarna, och det dröjde inte länge förrän även de allierade hade genomskådat svagheterna. På sommaren 1944 hittade några brittiska soldater till exempel ett antal förstörda Tigrar i Italien. 

Fyndet väckte stor uppmärksamhet inom brittiska armén, som länge letat efter ett sätt att skada stridsvagnen.

Britterna tillsatte en grupp som skulle undersöka stridsvagnarna, och i augusti kom deras rapport ”Vem dödade Tigern?” med en något överraskande slutsats: Den hade ihjäl sig själv.

Tyska Wehrmacht hade länge försökt dölja Tigerns tekniska svagheter, men för besättningarna var mekaniken en ständig huvudvärk. 

Exempelvis måste det elva ton tunga tornet lyftas av med kran om växellådan behövde bytas. Och på östfrontens sliriga vägar behövdes det inte många frost­nätter förrän leran frös fast mellan hjulen. 

Besättningen tvingades ofta skruva loss de massiva hjulen för att skrapa dem fria från is. Sådana reparationer var tillräckligt tidsödande och besvärliga ­under goda förhållanden, men på ett iskallt och lerigt slagfält var det nästintill omöjligt. 

Många Tiger­besättningar blev tvungna att spränga sina värdefulla Tigrar i bitar, för att fienden inte skulle få dem, och helt enkelt gå till fots därifrån.

De tyska pansarbataljonerna kunde därför aldrig räkna med att ha tillräckligt med stridsdugliga Tigrar för att kunna avgöra något större slag. 

Samtidigt rådde det stor brist på dugliga stridsvagnschefer. Ibland fick unga och oerfarna officerare ta befälet över en Tiger, med uppmaningen:

”Var försiktig. Du har en miljon mark under röven.”

Okunskap resulterade i att onödigt många Tigrar gav upp till följd av överbelastning. Ibland hann de inte ens komma ut i strid innan de gick sönder. 

Men turligt nog för nazisterna var det långtifrån alla stridsvagnschefer som var inkompetenta. Till exempel förstörde Michael Wittmann 138 av fiendens stridsvagnar på östfronten. 

Men även hans framgångar fick ett slut. År 1944 skickades Wittmann till nordvästra Frankrike där de allierade inledde ett massivt angrepp den 8 augusti 1944. 

Efter förhör med krigsfångar och undersökningar av erövrade Tigrar insåg de allierade snart att den tyska stridsvagnen inte var helt oövervinnelig. En ensam soldat skulle kunna slå ut en Tiger I – bara han visste var han skulle sätta in stöten. Klicka på teckningen och se Tigerns svaga punkter


Wittmann dör – liksom Tigern

Wittmann gav sig iväg för att hjälpa de tyska soldaterna mot den starkare fienden, men efter knappt en timmes strider stod hans Tiger i lågor. 

När stridsvagnen exploderade inifrån var trycket så våldsamt att det 11 ton tunga tornet blåstes av. Nazisternas store hjälte omkom tillsammans med sitt manskap. Hans död chockade hela bataljonen.

Under månaderna som följde förstördes de flesta stridsdugliga Tigrar. Några slogs ut av kraftig beskjutning men många sprängdes sönder av tyska ­armén. 

Det var omöjligt att få tag på ­reservdelar och bränsle, och tyskarna vägrade att låta sina dyrbara stridsvagnar falla i fiendens händer.

När Nazityskland kapitulerade visade det sig att de allierade inte hade någon nytta av de få Tigrar som fanns kvar. 

De behövde alltför många dyra reservdelar. Därför återupptogs aldrig tillverkningen av stridsvagnen Tiger – trots dess överlägsna styrka.

Kanske är du intresserad av...