Radaroperatörerna måste själva rita in planens positioner på stora koordinatskärmar.
© Raf Museum & Corbis/All Over

Brittisk radar vann flygkriget mot tyskarna

Medan hotet om krig mot Tyskland bara växer utkämpar det brittiska flygvapnet en desperat kamp för att hinna förstärka sitt försvar. Felslagna försök med dödsstrålar är det enda resultatet av ansträngningarna – tills en brittisk ingenjör får en genial idé.

25 augusti 2016 av Tim Panduro

Det råder en spänd förväntan i de gamla häststallarna på herrgården Bawdsey Manor. Hästar och boxar är dock borta sedan länge och har nu ersatts av ett rum med tre elektroniska kontrollbord utrustade med skärmar och knappar. 

Vid borden sitter ett antal män som för första gången ska demonstrera ett nytt projekt för gräddan av höga militärer och politiker som bjudits in. Denna dag, den 17 september 1936, ska radar­kedjan Chain Home premiärvisas.


Utifrån havet närmar sig tio plan från det brittiska flygvapnet i hög hastighet. Det är tänkt att de ska dyka upp som svagt lysande punkter på en av skärmarna – männen ska bevisa att man kan använda radar som ett effektivt varningssystem vid flyganfall.

Robert Watson-Watt är huvudmannen bakom systemet och har personligen inviterat de många samhällstopparna att närvara vid demonstrationen.

Watson-Watt börjar ivrigt berätta om projektet men när minuterna tickar iväg och ingenting händer blir han tyst. Ett dovt mullrande utifrån avslöjar att flygmaskinerna äntligen närmar sig. Till slut registrerar en av operatörerna en ljusprick på sin skärm. Febrilt försöker han vidarebefordra information om planens position, men hinner inte förr­än de första planen passerar över dem med vrålande motorer.

Det hela utmynnar i ett totalt ­fiasko, för i sin iver har Watson-Watt visat upp ­radarn innan den har testats ordentligt.

Allt började med dödsstrålar

Under första världskriget hade tyska zeppelinare lyckats släppa bomber över England. Även om skadorna inte var så stora fruktade de brittiska politikerna och landets militära ledning att den snabbt expanderande flygindustrin kunde bli utslagsgivande i ett framtida krig.

För att bemöta hotet togs flera initiativ: Avlyssningsstationer ställdes upp för att fånga upp fientlig radiokommunikation, strålkastare lyste upp himlen längs kusten – och radiovågor skulle sättas in som vapen. År 1934 utlovade det brittiska Air Ministry tusen pund till den som kunde presentera en fungerande dödsstråle baserad på radiovågor.

Under månaderna som följde var det många som försökte kamma hem be­löningen. Tidningarna presenterade den ena fantasifulla rapporten efter den ­andra om strålar som sades kunna döda kaniner och får, eller sätta motorer ur spel. Ingen av strålarna visade sig dock fungera i verkligheten.

”Dödligheten bland får har ingenting med belöningen att göra”, löd det torra konstaterandet i en officiell skrivelse från luftfartsministeriet.

Man kunde dock inte släppa idén. I j­anuari 1935 tillkallades en av landets ledande experter på radiovågor, ingenjör Robert Watson-Watt. Men han var kritisk till förslaget. Tanken hade varit att strålen skulle döda fiendens piloter genom att höja deras kroppstemperatur på flera kilometers håll. 


Efter att ha gjort en del beräkningar kunde Watt konstatera att hans skepsis var välgrundad. En dödsstråle skulle kräva mycket mer ­energi än vad tidens elverk över huvud taget kunde producera.

Uträkningarna gav däremot Watson-­Watt en annan idé. I stället för att sända ut en dödlig stråle mot piloten kunde man skicka ut radiovågor för att pejla flyg­planens position i luften. Han skrev in förslaget i sin rapport, och senare betecknade han själv detta ”dödsstråle-­memo” som radarns födelseattest.
Watson–Watt kallade sig själv för radarns fader och Hülsmeyer för dess farfar.
© Getty Images

Apparat testades med hjälp av BBC

Robert Watson-Watts idé väckte luftfartsministeriets intresse och projektet fick omedelbart grönt ljus.
Den 26 februari anlände han till en ­liten grön plätt strax utanför byn Weedon i Northamptonshire – med bara en kollega och en högt uppsatt tjänsteman från ministeriet som sällskap.

Med hjälp av en hemmagjord radiomottagare ansluten till en primitiv TV-skärm – och genom att låna en sändare i det intilliggande BBC-radiotornet – fick Watson-Watt nu möjlighet att testa sin idé. En pilot ombads flyga i riktning mot radiotornet – utan att veta varför. Med sin apparat registrerade Watson-Watt planet över en sträcka på omkring 13 kilo­meter, innan signalen försvann.

Försöket var lyckat och projektet fick stöd från en liten sluten krets av ledande politiker och militärer. Viktigast av dem alla var försvarsministern sir Philip Cunliffe-Lister.
Han var djupt imponerad av Watson-Watts resultat och tilldelade honom en stab, och en arbetsplats, på den avsides belägna herrgården Bawdsey Manor. Där kunde utvecklingen av ­radarn fortgå långt borta från allas ögon.

Det var också denna slutna krets som den 17 september 1936 bevittnade Watson-Watts stora fiasko när radarn inte lyckades upptäcka planen i tid. 

Projektet nära att läggas ned

Besvikelsen hos Watson-Watt och hans team var stor och snart fick de veta att projektet kanske skulle skrotas. Nu hängde Watson-Watts radardröm på en skör tråd men han vägrade att ge upp och var övertygad om att radarn skulle bli avgörande under ett framtida krig. 

Tillsammans med sin stab arbetade han dygnet runt för att hitta och korrigera felet.

Som tur var visade det sig att det bara var några få tekniska förändringar
som krävdes för att få systemet att fun­gera. 

Efter att ha övertalat försvarsminister Cunliffe-Lister att ta tillbaka hotet om nedläggning, kunde utvecklingen av radarförsvaret äntligen fortsätta med full kraft. Man satte i gång med att ­bygga ­radarstationer och torn, och ­redan före krigsutbrottet fanns hela nitton radarstationer längs östkusten – från Skottland i norr till Portsmouth i söder.

Radarkriget rasade

Den 3 augusti 1939, bara några veckor före krigsutbrottet, följde observatörerna på brittiska radarstationer en enorm zeppelinares färd längs den brittiska kusten.

Ombord fanns Luftwaffegeneralen Wolfgang Martini. Han var själv involverad i utvecklingen av den tyska radarn och övertygad om att tornen längs kusten måste vara ett varningssystem mot fient­liga plan. Efter sex timmar av frukt­lösa försök att fånga upp radiosignaler från tornen gav Martini upp, stängde av sina mätinstrument och vände hemåt mot Tyskland igen.

De uteblivna resultaten berodde på att den tyska radarn opererade på en ­annan frekvens än den brittiska. Martini tolkade därför de brittiska signalerna som vanligt radiobrus.

Att det verkligen var ett radarsystem, och ett effektivt sådant, fick de tyska piloterna lära sig den hårda vägen då slaget om Storbritannien inleddes sommaren 1940. Det var världens första luftstrid som under tre månader utvecklades katastrofalt för tyskarna.

Brittiska flygplan låg alltid redo att möta Luftwaffes maskiner i luften. Förlusterna uppgick till nivåer som den tyska sidan aldrig upplevt tidigare. Först när de fångade upp brittisk radiokommunikation som angav positioner för tyska plan, lade de ihop två och två – britterna kunde spåra dem.

Martini bad därför sin chef, riksmarskalk Göring, att radarstationerna skulle förstöras. Göring betraktade dem inte själv som något stort problem men gav motvilligt sitt medgivande.

Den 12 augusti 1940 sändes 16 tyska bombplan ut för att attackera fyra radarstationer. De fick in flera fullträffar, men skadorna var inte särskilt stora och stationerna kunde snabbt repareras igen. Under några dagar följde en rad angrepp då Luftwaffe bara lyckades åsamka en enda radarstation så stora skador att den upphörde att fungera under en period.

Den begränsade tyska framgången var ändå en allvarlig varning till den brittiska militärledningen. Om angreppen på radarkedjan fortsatte kunde hela systemet bryta ihop. Vad britterna emellertid inte visste var att de fick oväntad hjälp från högsta ort – nämligen Luftwaffes ledning. Den 15 augusti 1940 skrev Hermann Göring:


”Det är tveksamt om det är någon mening med att fortsätta angripa radarstationer, sett i ljuset av att inte en enda av de bombade stationerna hittills har satts helt ur spel.”
Riksmarskalkens ord blev snart en vedertagen praxis, och från mitten av augusti upphörde Luftwaffe med att bomba radartorn. Britterna kunde lättade andas ut.
Den 20 augusti 1939, 17 dagar efter rekogno­sceringen, flög Graf-zeppelinaren sin sista tur till Frankfurt.
© Corbis/All Over

Slagets avgjordes på natten

I stället för att förstöra det brittiska radarnätverket bestämde sig tyskarna för att strida i skydd av mörkret. Radarn kunde fortfarande spåra planen men på natten var det mycket svårare för de brittiska jaktpiloterna att se fienden uppe i luften.
Kombattanterna i luftrummet blev därför mer jämbördiga, och tyskarna lyckades bättre med sina bombräder.

Situationen tvingade britterna att tänka om. De utvecklade en liten signalmottagare till radarn som kunde finnas ombord på varje plan, och som gjorde kontakten med marken mindre avgörande. De ledde till att de brittiska piloterna fick de fientliga planens position mycket snabbare och hade lättare att lokalisera dem i mörkret.

Radarstationer byggdes även inåt ­landet, och fientliga plan kunde efter det spåras även sedan de tagit sig igenom den första kedjan av radartäckning. Den brittiska radarn skickade nämligen bara ut radiovågor i en riktning, och kunde inte spåra plan som redan hade passerat kedjan.

Förbättringarna hjälpte och med tiden fick den tyska militärledningen klart för sig att britterna inte kunde besegras i luften. I oktober 1940 gav Hitler upp försöken att bomba Storbritannien till kapitulation, och alla tankar på att in­vadera landet släpptes.

Radiovågorna i sig dödade aldrig några tyska piloter. Men de fick en stor ­betydelse och blev indirekt ett slags dödsstrålar som till slut gav britterna en seger i slaget om Storbritannien – historiens första radarkrig.

Kanske är du intresserad av...