Morgonstjärnan finns i olika varianter, från den mest primitiva typen, som bestod av en klubba med spikar och taggar, via vapensmedernas omsorgsfullt utformade slagvapen och till den mer avancerade modellen, som hade kulan i änden av en kätting.

Tio extremt brutala vapen

Redan 1675 begränsade ett avtal användningen av kemiska vapen, men bortsett från det reglerades bruket av vapen först i modern tid. Genom historien har det varit mer eller mindre fritt fram för utvecklingen av brutala vapen. Vi har samlat några …

26 december 2011 av Hans Henrik Fafner

1. Longxu-kroken: Drog fienden till sig

Under Songdynastin (960–1279) tog kineserna den speciella longxu-kroken med sig, när de skulle ut i krig. Den bestod av ett blad med två eller fler krokar i slutet av ett tio meter långt rep. Man svingade vapnet över huvudet som en lasso, och när den träffade en fiende, borrade en krok sig in i honom, så att man kunde dra honom till sig och göra slut på honom.

Ofta var emellertid striden över innan man kom så långt. Kroken kunde i sig anställa allvarliga skador på en fiende. Den kunde slita av viktiga blodkärl, och om inte detta inträffade, vållade offret sig ofta självt dödliga skador i försöken att göra sig fri från kroken, som hade hullingar och därför satt hårt fast.

2. Bardiche: De riktade in sig på armar och ben

Vikingarnas långyxa vidareutvecklades på medeltiden till bardichen, som särskilt användes i Ryssland och Östeuropa. Yxhuvudet var större, och bladet kunde vara över en halv meter långt.

En bardiche var nyttig i närstrid. Den svingades typiskt vågrätt, men man kunde också låta den falla lodrätt ned över en fiende, och på grund av vapnets vikt blev det en enorm kraft i ett slag, när den fördes av erfarna händer. Det var ofta svårt att rikta slaget direkt mot en fiendes bröstkorg, varför tekniken i stället gick ut på att hugga av armar och ben.

3. Måkare: Stulen från polisens förråd

Parisiska småhandlare protesterade i början av mars 1382 mot nya skatter. Mordet på en skatteindrivare ledde snabbt till blodiga uppror över hela staden. En rasande människomassa bröt sig in på rådhuset och lade beslag på 3000 kraftiga måkare, som polisen normalt använde. Den stora klubban visade sig vara ett skräckinjagande slagvapen, och den kom att ge namn åt dramat "Revolte des Maillotins".

Det fanns ingen särskild teknik för användningen, men med sitt tunga huvud av bly och det långa skaftet kunde den svingas med två händer och få en enorm kraft. Det blev vanligt att slå mot modståndarens ben. När denne sedan föll omkull med krossade knän eller skenben, kunde man rikta nästa slag genom att låta måkaren lodrätt fala mot den försvarslöse fiendens huvud. Inte ens den bästa hjälm kunde stå emot detta slag, som oftast ledde till döden.

4. Morgonstjärnan: Nattvaktens avskräckning och varning

Medeltidens klassiska slagvapen dök upp på 1300-talet, framför allt i Tyskland, där det blev känt som Morgenstern. Det fanns i en primitiv version, tillverkad av upproriska bönder genom att de försett en klubba med spikar eller taggar, men ursprungligen utvecklades morgonstjärnan av specialiserade vapensmeder, som mycket noggrant beräknade vapnets vikt och slagkraft och tillverkade det till militära arsenaler. Det användes av fotfolk och i en variant med kort skaft av ryttare. En vanlig teknik var att slå mot ansiktet, men i de flesta modeller var taggarna också gjorda för att kunna tränga genom en hjälm, om slaget var kraftigt nog.

Senare kom morgonstjärnan att användas vid ceremoniella tillfällen, och i många städer utrustades nattvakten med vapnet. Det finns inte så många berättelser om att den i det sammanhanget har varit i praktiskt bruk, men morgonstjärnans dramatiska utseende och berättelserna om dess verkan på slagfältet har nog haft en avskräckande effekt på nattliga bråkstakar.

Morgonstjärnan fanns också i en version, där kulan hängde i änden av en kätting. Den var svårare att använda, men i handen på en expert kunde den träffa med ännu större kraft.

Tio extremt brutala vapen II

5. Zuluernas knoppkäpp

Efter att Jan van Riebeeck år 1652 hade grundat den första handelskolonin på den sydligaste spetsen av Afrika, upptäckte de holländska nybyggarna snabbt att de lokala zuluerna använde ett speciellt slagvapen. Vapnet var egentligen bara en lång käpp med en knopp i änden, varför det på afrikaans kom att kallas "knobkierrie". Trots sin enkla konstruktion var vapnet extremt effektivt.

En knobkierrie är egentligen ett jaktvapen. Zuluer, xhosaer, swazier och andra stammar i södra och östra Afrika kastade den som ett spjut och kunde träffa djur på stort avstånd. Den användes på samma sätt i krig, men visade sig där vara särskilt effektiv som slagvapen. Tekniken bestod i att svinga den nedifrån och upp i motståndarens ansikte. När knoppen träffade näsan med våldsam kraft var effekten skräckinjagande.

6. Nunchaku: Benkrossaren

Men sina två käppar förbundna med en kort kätting eller en bit rep kan en nunchaku påminna om en slaga för att tröska ris eller sojabönor. Detta är dock knappast vapnets historiska ursprung. Källorna dokumenterar att både japaner och kineser använde det som ett effektivt slagvapen på 1700-talet.

Tekniken bestod i att man höll om den ena käppen och svingade runt den andra, vilket kunde ge fienden krossade ben och allvarliga skallfrakturer. Genom träning kan man uppnå en snabbhet, som gör det möjligt att utdela ett par slag inom en sekund, och motståndaren kan inte alltid förutse, från vilket håll nästa slag skall komma.

Särskilt duktiga krigare hade en nunchaku i var hand, och en särskilt otäck variant av vapnet hade små knivar eller vassa blad påmonterade för att anställa ytterligare skada.

7. Chakram: Sikhernas ljudlösa dråpare

Offert varken hör eller ser något, förrän det är för sent, och mötet med en chakram är antingen dödligt eller svårt skadande. Chakram är ett kastvapen, som tack vare flitigt bruk raffinerats genom århundraden i Indien. Särskilt sikherna i de norra delarna av landet har genom historien fruktats på grund av sin stora skicklighet med vapnet.

Redan i forntidens episka berättelser Ramayana och Mahabharata omnämns vapnet. Det var en cirkelrund metallskiva med en kant, som är skarp som ett rakblad, och den roterande rörelsen säkrade framdrift och hög fart. Sikherna kastade den som en frisbee, och en vanlig chakram hade en räckvidd på 40–60 meter. En senare typ i mässing var både lättare och mer aerodynamisk och kunde kastas 100 meter.

Normalt var en chakram helt ljudlös, men den tillverkades också med små hål. Det gav den ett vinande ljud som skapade panik i fiendens läger, när ett chakram-anfall sattes igång.

Tio extremt brutala vapen III

En så kallad blunderbuss från 1793–1794.

8. Åskröret: Lätt att ladda i farten

Ett förhållandevis kort lopp med en mynning, som var vidgad som på en trumpet, gjorde att detta skjutvapen blev lättare att ladda på hästryggen i full galopp eller på en vagn i full fart.

Idén var god, och vapnet blev utbrett i 1700-talets europeiska härar, där det fick namnet "blunderbuss" – en holländsk förvrängning av ordet för "åskrör". Namnet beror på att vapnet avgav ett ordentligt brak vid avfyrandet.

Men åskröret var inte utan problem.

Det ganska vida röret kunde laddas med små blykulor, eller så kunde man ladda med spik, småsten eller metallbitar. Loppets konstruktion gjorde emellertid att laddningen dels inte hade särskilt hög fart och dels spreds kraftigt. Det gjorde vapnet mer lemlästande än dödande, om det inte avfyrades på mycket nära håll.

Effekten kunde ökas genom att man använde mer krut, men man måste veta vad man gjorde, för om det blev för mycket krut, exploderade blunderbussen i händerna på skytten – och då var den ofta dödande.

9. Senapsgas: En långsam dråpare

Kemisk krigföring går långt tillbaka i historien men nådde en höjdpunkt under första världskriget, då parterna tillgrep gas i desperata försök att bryta det fastlåsta läget i skyttegravskriget. Senapsgas var bland de mindre dödliga, men den var mycket fruktad på grund av sina obehagliga egenskaper.

Senapsgas är osynlig och nästan luktfri, så soldaterna upptäckte sällan, när de kom i kontakt med den, och effekten märktes bara i sällsynta fall direkt. Inom 24 timmar utvecklade soldaterna våldsam klåda, som gradvis blev till stora blåsor med gulaktig vätska. Det var mycket smärtsamt men sällan dödligt.

Det kunde dock gå mycket illa, om en soldat inandades gasen. Det ledde till blåsor och blödningar i luftvägarna. Trots det kunde det ta flera månader innan den drabbade dog.

Senapsgas kallades en tid yperit, eftersom de tyska trupperna i stor omfattning använde den under striderna vid den belgiska staden Ypres år 1917.

10. Napalm: Det brann långsammare

Den 17 juli 1944 fällde amerikanska flygplan för första gången napalmbomber mot ett tyskt bensinupplag vid Coutances i Nordfrankrike. Ämnet hade ett par år tidigare utvecklats av forskare vid Harvarduniversitetet och hade snabbt visat sig vara ett effektivt vapen, eftersom den klibbiga gelén fastnade överallt och brann långsammare än bensin.

Det sista krigsåret använde amerikanerna i stor utsträckning och med god effekt napalm som taktiskt vapen mot japansk trupp. Syftet var att tvinga bort japanerna från deras ställningar på platser som Iwo Jima och Okinawa.

I sina försök att tvinga ut tysk trupp ur den franska staden Royan i april 1945 bombade amerikanerna av misstag franska civilpersoner med napalm – 1700 dödades.

Kanske är du intresserad av...

Texten fortsätter under annonsen

Texten fortsätter under annonsen

Texten fortsätter under annonsen