En kanadensisk prickskytt under andra världskriget med sin Lee-Enfield No 4 Mk I (T).

© Library and Archives Canada

Lee-Enfield – gevär i rekordlång tjänst

Det mytomspunna repetergeväret Lee-Enfield togs i tjänst av brittiska styrkor 1895 och användes under hela 1900-talet, bland annat i de båda världskrigen.

26 maj 2017 av Richard Areschoug / Militär Historia

Vid mitten av 1800-talet kom de första bakladdade enkelskottsgevären i tjänst på allvar. Inledningsvis hade de vissa nackdelar, som att patronerna var av papper och att svartkrutet avgav mycket rök.

Så småningom avhjälptes problemen. Under 1870-talet utvecklades mässingspatroner och under 1880-talet kom ett rökfritt och kraftigare krut. De nya patronerna möjliggjorde experiment med magasinförsedda gevär som kunde laddas med flera skott.

DEN FÖRSTA GRANATKASTAREN

Efter nio års utveckling utrustades brittiska trupper 1888 med de första gevären av denna typ, Lee-Metford. Här kombinerades Metfords räfflade pipa med en magasinkonstruktion som tagits fram av den kanadensiskfödde uppfinnaren James Paris Lee.

Skarpare räfflor 

Ett problem med det nya, rökfria krutet var dock att dess gaser hade högre temperatur och slet ut pipans rundade räfflor. Därför tog Royal Small Arms Factory Enfield fram en ny pipa med skarpare räfflor som kombinerades med Lees mekanism. Ett nytt vapen var fött.

I november 1895 infördes Magazine Lee-Enfield (MLE) geväret. Året efter kom en karbin, Lee-Enfield Carbine (LEC), för kavalleriet.

Det 119 cm långa Lee-Enfield SMLE MK III. Patronerna kunde laddas i clips om fem skott (magasinet tog tio patroner). Repetergevärets effektiva skottvidden var 500 meter. Svärdbajonetten på bilden var vanlig under första världskriget, men kom sällan till användning. 

Kortare pipa för alla vapengrenar

Det väcktes dock en idé om att korta geväret så att det kunde användas av alla vapengrenar. Piplängden gjordes till 64 cm, ett mellanvärde av de två tidigare vapnen. Trästocken gick då ända fram till pipans mynning där en bajonett kunde fästas. Detta gav vapnet ett kortnosat intryck. Short Magazine Lee-Enfield (SMLE) Mk I godkändes för tjänst den 1 januari 1904.

PIAT – MODERNT ARMBORST MOT STRIDSVAGNAR

Det vapen som kom att brukas av britterna under första världskriget var den förbättrade SMLE Mk III, som infördes den 26 januari 1907. Här hade detaljer som sikte, laddramsstyrning och magasin förenklats och en ny svärdbajonett införts. 

De kunde även använda ny ammunition med bättre ballistiska egenskaper hos kulan. Många äldre Lee-Enfield modifierades till denna standard.

Myter om Lee-Enfield

Redan i krigets början föddes en myt om vapnet. Under återtåget vid Mons i augusti 1914 uppgavs att tyskarna förväxlade britternas gevärseld med kulsprutebeskjutning, detta på grund av den höga eldhastigheten. 

TURTLE – DEN FÖRSTA UBÅTEN

Militärhistorikern Terence Zuber har emellertid visat att detta var en missuppfattning. Det finns inga uppgifter om detta i tyska källor. Däremot missuppfattade britterna tyskarnas sätt att gruppvis rycka fram. Tyskarna gjorde det i hukande ställning och slängde sig sedan ned och sköt. Så fort man gjorde det trodde britterna att de träffats!

Australiska soldater siktar med sina Lee-Enfield Mk III vid fronten i Tobruk, Libyen, den 13 augusti 1941.

© Imperial War Museum

Djungelstrid och prickskyttar

Direkt efter första världskriget började utvecklingen av nya versioner. Under andra världskriget användes, förutom standardversionen, en prickskytteversion, Rifle No 4 Mk I (L), med kikarsikte och en kortad variant för djungelstrid, Rifle No 5 Mk I »Jungle Carbine», med stor flamdämpare på mynningen.

T-34 I STRID PÅ CYPERN

Efter kriget modifierades många Lee-Enfield för att kunna laddas med ammunition av Nato-kalibern 7,62 mm. Flera av dessa användes som prickskyttegevär av brittiska armén så sent som 1993. Totalt producerades över 16 miljoner Lee-Enfield av olika fabriker i Storbritannien, samväldet, USA och Indien.

Vapnen används fortfarande av polisstyrkor i Kanada, Asien och Afrika och av militära reservförband i exempelvis Indien. Inte illa för en konstruktion med över 120 år på nacken.

Kanske är du intresserad av...