En samuraj svingar sin katana på ett foto från cirka 1865.

© Felice Beato /Bridgeman/IBL

Katana – svärd för snabba hugg

När samurajerna vände på svärdet för att kunna dra och hugga i samma rörelse ut­vecklades katanan. Det mytomspunna vapnet görs av tre sorters stål med olika hårdhet.

5 februari 2018 av Rasmus Kjærbye Petersen / Militär Historia

Det japanska ordet katana betyder egentligen bara svärd (eller eneggat vapen, om man ska vara petig), men det används också som beteckning för ett särskilt svärd som var i bruk från 1600-talet till slutet av 1800-talet. 

Till utseendet skiljer sig katanan inte mycket från sin omedelbara föregångare, tachin, som i allmänhet var något lättare i förhållande till sin längd och hade en mer svängd klinga som smalnade av mot spetsen.

Från tachi till katana

Det som skilde katanan från tachin var en förändring av hur samurajen bar svärdet. Tidigare bars ett svärd av tradition med eggen nedåt, men under Muromachiperioden (1338–1573) började alltfler samurajer gå med uppåtvänd egg. Svärdets spets pekade då alltså nedåt.

ALEXANDER DEN STORE FÖRLORADE ALDRIG

Det gjorde att en skicklig samuraj kunde dra och hugga med svärdet i en enda rörelse och på så vis avgöra en duell på bara några sekunder. Det ledde till en gradvis förändring av tachins utformning till en mjukare och jämnare båge, som gjorde det enklare att dra vapnet. Till slut ledde utvecklingen fram till den klassiska katanan.

En katanas klinga är normalt 60–80 cm lång och väger 1,1–1,3 kg. 

Tre sorters stål i klingan

Klingan bestod normalt av tre sorters stål: mjukt (shigane), medelhårt (kawagane) och hårt stål (hagane). Grovsmeden tillverkade de tre typerna av stål i en tidskrävande och komplicerad behandling av järnmalmen, som bland annat hamrades ut till en stång, böjdes på mitten, hamrades ihop och därefter böjdes igen (ända upp till sexton gånger för att få fram hårt stål).

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

De tre ståltyperna kombinerades av smeden så att det mjuka stålet skapade en böjlig kärna som kunde stå emot ett slag utan att brytas, medan det hårda stålet gav en egg som höll sig vass. Det medelhårda stålet, som vanligen användes för att täcka klingans sidor och rygg, skyddade mot hugg från en annan klinga.

Det exakta mönstret för hur de tre ståltyperna lades in i klingan varierade mycket, dels över tid, dels från smed till smed.

Tsuka och tsuba

Katanan försågs med ett långt tvåhandsfäste (tsuka) av trä som sveptes in i remsor av rock- eller hajskinn och fästes i klingan med bambupluggar.

ARMBORST – DET FÖRSTA RIKTIGA SKJUTVAPNET

Det satt också en liten, vanligen rund plåt (tsuba) mellan fästet och klingan. Dess huvudsakliga syfte var att förhindra att samurajens hand gled ut på klingan vid en stöt med svärdet. 

Varje japansk officer hade en katana under andra världskriget. Här en officer under en paus efter slaget vid Wuhan 1938.

Den fungerade sällan som en verklig parerplåt, men det var vanligt att två svärdskämpar under en duell korsade klingorna strax framför tsuba i en kraftmätning som kallades tsubazerai – »tsuba mot tsuba».

ANFALLET MOT PEARL HARBOR

Under Edoperioden (1603–1867) blev tsuba, som tidigare varit rent funktionell i sin utformning, alltmer ornamental och tillverkades då ofta av ädelmetaller, till exempel guld. Tsuban blev även släktklenoder och smyckades ofta med en familjs emblem (mon).

Daisho samurajens kännetecken

Många tror att det var uteslutande samurajer som bar katana, men så var inte fallet. Efter år 1588 var det emellertid bara samurajer som bar en katana i kombination med det kortare »följesvärdet» wakizashi. Denna kombination, som benämndes daisho, blev samurajens kännetecken. Faktum är att den var lagfäst ända fram till år 1871.

KAMIKAZE – JAPANS SISTA EFFEKTIVA VAPEN

Från år 1876 var det under en period förbjudet att bära svärd på allmän plats i Japan. Det var något som ingick i Meijiregimens försök att sätta stopp för samurajerna, som hade stort inflytande i det japanska samhället.

På 1900-talet blev katanan populär igen och under andra världskriget var officerare i den japanska armén tvungna att bära svärdet. Det ledde till en massproduktion av billiga, undermåliga katana. Idag hittar man sådana överallt, medan klassiska, traditionellt smidda svärden är dyrbara samlarobjekt.

Publicerad i Populär Historia 3/2017

Kanske är du intresserad av...