Under första världskriget utförde hundar ett extremt farligt uppdrag: att springa mellan front­enheterna med meddelanden instoppade i halsbandet.

Djur i krig

Brinnande grisar, hundar som självmordsbombare och råttor som minletare. Uppfinningsrikedomen har varit stor när det gällt att använda djur i tjänst på slagfälten.

13 augusti 2015 av Kasper Nielsen & Boris Koll

Nyheten om Julius Caesars seger över gallerna år 52 f Kr, och meddelandet om Napoleons förlust vid Waterloo år 1815 levererades på samma sätt: med brevduvor.

Brinnande apor och grisar

Duvor har varit i militärens tjänst i flera tusen år; andra djur har använts på prov vid enstaka tillfällen . Den ­romerske historikern Plinius den äldre har till exempel skrivit om krigsgrisar, som sattes in mot fiendens elefanter på slagfälten. Man hällde en brännbar vätska­ över grisarna och tände på. Det sägs att elefanterna blev fullständigt panikslagna av grisarnas skrik.

I krig är alla knep tillåtna – även de mest vedervärdiga. Under grundandet av den kinesiska Songdynastin i mitten av 900-talet använde man apor. Djuren fick på sig halmdräkt, doppades i olja, antändes och släpptes in i fiendens läger, där de levande eldkloten skapade kaos.

Behandlades med respekt

Även om djuren har fått sin beskärda del av lidandet i historiens alla krig, behandlades de fyrbenta och bevingade vapenbröderna för det mesta trots allt med respekt. Militärhistorien är full av fantastiska berättelser om hästar, hundar och brevduvor, som med sin uthållighet och duglighet spelat en avgörande roll i olika krig.

Många djur kandiderar till titeln som krigshistoriens mest berömda. Ett av dem är Alexander den stores favorithäst Bukefalos, som bar sin ägare i mer än 30 slag och drabbningar – alltid i spetsen för anfallet. En tacksam Alexander grundade till och med en stad till den modiga hästens ära: Bukefala.

Klicka på länkarna härnedan för att läsa om fler krigsdjur.

LASTDJUR: Kameler slet ihjäl sig

Britterna använde kameler både som lastdjur och i frontalangrepp.

Varken ryska eller brittiska soldater förstod sig på kamelens egenheter och grundläggande behov. De vanvårdade djuren – och förlorade tusentals av dem.

Kamelen är ett tåligt djur med många fysiska egenskaper som gör den mer användbar i öknen än hästar och mulor. Bland annat kan den stänga näsborrarna vid sandstorm och klara sig utan vatten i upp till en vecka. Men även en kamel be­höver viss vård och omsorg.

När den ryske generalen Michail Skobele deltog i det rysk-turkiska kriget år 1877, hade han med sig 12000 kameler i utmärkt kondition. Några månader senare kom hans segrande armé tillbaka med en enda kamel. Resten av djuren hade dött i det kalla, asiatiska klimatet. Ungefär samtidigt krigade britterna i Afghanistan, där de förlorade 30000 kameler på några år.

Den brittiske författaren Geoffrey Inchbald, som tjänstgjorde vid brittiska kamelkåren i Egypten under första världskriget, har beskrivit hur kamelerna dog som flugor, när engelsmännen, som var vana vid hästar, använde dem som lastdjur i öknen.

Kameler drabbades ofta av snuva och andra sjukdomar, och plågades av svamp, när klövarna blev våta. När fodret inte serverades i en hink utan hälldes direkt på marken, slickade de i sig det tillsammans med så mycket sand att de drabbades av kolik och magsår.

Geoffrey Inchbald skrev: ”Endast Gud vet hur mycket dessa en gång så ståtliga djur plågades, men de protesterade inte mer än normalt och höll ut ända tills de kollap­sade av utmattning. När vi blickade tillbaka längs den sträcka vi hade ridit, kunde vi se en ändlös rad av döda kameler mot horisonten.”

MORDBRÄNNARE: Fladdermöss skulle ersätta atombomben

Medan bomben dalade ned i fallskärm kunde fladdermössen ta sig ut och flyga iväg.

I januari 1942 presenterade den amerikanske tandläkaren Lytle S Adams en idé för president Roosevelt: fladdermusbomber, som skulle kunna krossa Japan.

Bomben bestod av 26 burar med vardera 40 fladdermöss. Varje fladdermus bar på 20–30 gram napalm, som skulle antändas med tidsinställning. Fladdermusbomben skulle släppas från 1500 meters höjd och i fallskärm dala ned över en japansk storstad, medan den öppnade sig, så att fladdermössen kunde flyga ut och spridas över ett stort område.

I teorin kunde tio bombplan sprida drygt en miljon brandfarliga fladdermöss. Även i praktiken verkade idén fungera. En flock testfladdermöss av arten Tadarida brasiliensis slog sig ned under en bränsletank på en militärbas i New Mexico och utlöste en våldsam explosion.

I slutänden övergav man dock projektet till förmån för atombomben, som var en snabbare lösning. Ända till sin död år 1970 stod Lytle S Adamsemellertid fast vid att hans uppfinning skulle ha chockat japanerna lika mycket som atombomben gjorde.

SJÄLVMORDSHUNDAR: Bombhundar angrep tyska stridsvagnar

Under första världskriget utförde hundar ett extremt farligt uppdrag: att springa mellan front­enheterna med meddelanden instoppade i halsbandet.

År 1941 försökte den sovjetiska armén bromsa tyskarnas framryckning med alla tänkbara medel – bland annat antistridsvagnshundar.

Idén hade utvecklats i militärens träningsläger sedan 1930-talet. Hundarna fick lära sig att springa in under en stridsvagn och släppa den mina de bar i munnen. Explosionen utlöstes antingen med fjärrkontroll eller tidsinställning. På så vis hann hunden springa därifrån.

Dessvärre blev hundarna ofta förvirrade och sprang tillbaka till sina förare utan att ha lämnat minan – vilket kunde få ödesdigra kon­sekvenser. Därför ändrade man minan, så att den utlöstes så snart hunden nådde målet. Därmed sprängdes både stridsvagnen och hunden i luften.

Metoden visade sig dock ha brister. Först och främst blev hundarna förvirrade av de tyska stridsvagnarnas bensinlukt. Hundarna var nämligen tränade på dieseldrivna, sovjetiska fordon. Den lilla men avgörande skillnaden i drivmedel – och lukt – hade ingen tänkt på.

Det är oklart hur många tyska stridsvagnar de sovjetiska bombhundarna förstörde under kriget, men bland de första 30 hundarna var det bara fyra som sprängdes vid en stridsvagn.

MINSÖKARE: Råttor kunde sniffa sig fram till minor

Råttorna får en godbit varje gång de hittar en mina.

År 1941 kom britterna på idén att fylla döda råttor med sprängmedel och få sabotörer att placera dem i kolhögarna på tyska ammunitionsfabriker. När någon av råttorna skyfflades in i en ugn, skulle fabrikens ångpanna explodera. Den första leveransen upptäcktes emellertid av tyskarna, som blev så rädda att de organiserade ett intensivt sökande efter explosiva gnagare, och britternas planer gick om intet.

Ryssarna lyckades bättre: under belägringen av Stalingrad smittade de råttor med harpest – som ger feber, huvudvärk och trötthet hos människor – och släppte dem bakom fiendens linjer. Minst 50000 tyskar insjuknade.

I dagens Mozambique har belgiska minröjare tränat råttor att sniffa sig fram till minor. Råttorna kan finkamma en yta på 100 kvadratmeter på en halvtimme. För en människa skulle samma arbete ta flera dagar.

BUDBÄRARE: Brevduva fick tapperhetsmedalj

”Vi tjänstgör också”, löd texten på duvan "G.I. Joe":s medalj.

Fåglar med hemlängtan har använts som sändebud i krigstider i mer än 3000 år, men brevduvorna gjorde sin största insats under de båda världs­krigen, då drygt 250000 var i tjänst – enbart hos de allierade.

Den information de bar med sig var så viktig att den som dödade eller skadade en brevduva straffades med fängelse i ett halvår, enligt brittisk lag. Många duvor fick utmärkelser för sina insatser. Till exempel fördes den amerikanska brevduvan "G.I. Joe" år 1946 med flygplan från USA till England för att få en medalj om halsen i närvaro av flera höga officerare.

Under strider i Italien hade "G.I. Joe" på rekordtid levererat ett meddelande om att en by, som varit ockuperad av fienden, just hade erövrats. Om "G.I. Joe":s flygtur hade tagit bara fem minuter längre, skulle amerikanskt bombflyg ha ut­plånat byn – och de hundra amerikanska soldater som just då fanns i den.

CHOCKVAPEN: Elefanter spred skräck

Elefanter var ett kraftfullt men delvis okontrollerbart vapen. I flera forntida slag trampade skenande elefanter ned det egna infanteriet.

I teorin skulle elefanterna bryta igenom fiendens linjer med våldsam kraft, men skadade elefanter löpte ofta amok och var farliga för alla i närheten.

Indierna använde elefanter som terränggående vapen redan under 700-talet f Kr. Jättedjuren gjorde på allvar sitt intåg i den europeiska militärhistorien år 218 f Kr, då den karthagiske generalen Hannibal förde sin väldiga armé och ett antal stridselefanter över Alperna. Av de 37 elefanterna var det emellertid bara ett fåtal som överlevde strapatserna bland bergen, och de fick ingen praktisk betydelse under Hannibals krig i Italien.

På slagfältet var elefanter framför allt en skrämmande syn. De kunde lätt trampa ihjäl infanterister, men romarna lärde sig snart en taktik som fungerade. När Hannibal år 202 f Kr släppte lös 80 elefanter mot romarna under slaget vid Zama i Nordafrika, använde sig romarna av trumpeter för att skrämma de stora djuren som greps av panik. Djuren skenade tillbaka mot karthagernas egen linje och trampade ned arméns ena flygel. Karthagerna förlorade slaget.

Elefanten fick aldrig någon viktig roll i Europas krigshistoria, men brittiska armén använde elefanter för materiel­transport i Burmas djungel så sent som under andra världskriget.

Kanske är du intresserad av...