Bara några år efter att den första tjärfärgen upptäckts är färgframställning en gigantisk industri som breder ut sig längs Europas floder.

Tjära blev starten på fantastisk färgorgie

En ung britt gör 1856 en förbluffande upptäckt: Av tjära kan han skapa ett syntetiskt färgämne som är vackrare och billigare än naturens egna färger. Upptäckten blir starten till den största färgorgien i människans historia.

7 oktober 2015 av Therese Boisen Haas

Upptäcker kemiska färger av en slump

På botten av provglaset ligger en rödbrun substans med små klumpar i. William Henry Perkin, som bara är 18 år, är besviken när han granskar resultatet. Det lilla hemmalaboratoriet har inget rinnande vatten så han sköljer glaset i en tvättbalja.

Det är påsk år 1856 och på fjärde våningen i familjen Perkins hus i East End i London står William vid sin arbetsbänk, omgiven av skålar och flaskor med diverse kemiska vätskor i. När han torkar av provglaset ser han plötsligt att tygtrasan fått en vacker röd färg.

William hajar till. Målet med experi­mentet hade varit att få fram det färg­lösa ämnet kinin som används vid malaria­behandling – inte någon färgad sörja. Det oljeaktiga ämne han använt ­heter toluidin och utvinns ur stenkolstjära. William bestämmer sig för att göra om experimentet, men nu med anilin, som också erhålls ur tjära. Han tillsätter ­kaliumdikromat till anilinet och värmer upp glaset så att vätskan förångas.

Kvar i glaset finns en svart substans – bara att kasta bort. Men det gör inte William. Av ren nyfikenhet häller han vatten i provglaset och värmer upp det igen. Den svarta substansen löses upp och snart syns en skimrande purpurfärg i glaset. Genom att experimentera på måfå har William fått fram världens första syntetiska färgämne.

Ingen – särskilt inte William – inser omfattningen av den upptäckt han just har gjort. De violetta färgkornen är början till en helt ny ­vetenskap och grunden till den kemiska industri som ska komma att förändra världen.

Industriella revolutionen har börjat

När Perkin upptäckte tjärfärgen år 1856 var tidpunkten oerhört gynnsam; i Europa – och särskilt i Storbritannien – hade industrialiseringen tagit fart. Nya fab­riker fulla av maskiner växte upp som svampar ur jorden, och konsumtions­varor, som alla människor behövde i vardagen, kunde plötsligt börja massproduceras och säljas till häpnadsväckande låga priser.

I synnerhet den brittiska textilindustrin drog nytta av de nya uppfinningarna; mekaniska spinnmaskiner och vävstolar kunde producera bomullstyger i ofantliga mängder. Men det oblekta tyget var grågult – en färg som inte många ville ha på sina kläder. Tyget måste blekas i solen och färgas. Blekningen krävde enorma ytor som täcktes med tyg flera veckor i sträck. Först därefter kunde tyget behandlas med färg från växt- eller djurriket.

Turligt nog hade naturvetenskapen löst problemet med den omständliga blekningen: med hjälp av klor kunde processen förkortas avsevärt. Men det fabriksägarna i Storbritannien inte hade tänkt på var att vetenskapsmännen även kunde ha löst andra problem inom industrin. Fabrikanterna hade nämligen inte lust att finansiera oändliga forskningsförsök med provglas och pulver
utan garanti för ett användbart resultat.

Samtidigt höll industrialiseringen på att skapa ett allvarligt avfallsproblem: produktionen av stadsgas och koks alstrade stora mängder tjära som biprodukt. Tjäran var i princip obrukbar och den klistriga svarta massan från gasverken hälldes ut i åar och floder, där den dödade allt liv.

Därefter lades den i djupa gropar i marken där den stod och bubblade utan att stelna. Men så fann den unge William Henry Perkin nyckeln till tjärans dolda skatter.

Klickbar teckning: Se hur gasverk skapade tjära som biprodukt – och vilka möjligheter tjära visade sig ha för industrin.

Tyskarna satsar allt på kemi

Perkin var långtifrån ensam om att studera tjära. Under flera år hade den tyske professorn Justus von Liebig grubblat över hur man skulle kunna använda tjäran. Liebig undervisade vid universitetet i Giessen, där han gjort kemi till ett fristående ämne, inte bara ett delämne inom medicinen.

Han byggde upp ett välförsett laboratorium där hans elever, med Liebigs egna ord, skulle ”lära sig att lösa kemiska frågor och övervinna de därvid uppstående svårigheterna så att de lär sig tänka kemiskt”.

Liebigs undervisning blev en succé och kopierades snart av universitet över hela Tyskland. De tyska förbundsstaterna satsade gärna pengar på utbildningar som mötte industrins behov av väl­utbildat folk.

I Storbritannien var det precis tvärtom. Under en rundresa i landet på 1840-talet hade Liebig kunnat se att Storbritannien ”uppenbarligen inte var vetenskapens rike”. I ett av sina tal kunde han konstatera att det rådde ”en bedrövlig slump­artad amatörism”.

Efter den pinsamma kritiken investerade en handfull brittiska industrimän år 1845 pengar i en privatskola för utbildning av kemister: Royal College of Chemis­try. De anställde August Wilhelm von Hofmann, Liebigs assistent, till att bistå undervisningen. Hofmann skulle komma att bli läromästare för den första ­generationen brittiska kemister.

Innan han reste iväg hade Hofmann fått en viktig uppgift av Liebig: att undersöka den mystiska tjäran. De båda kemisterna var övertygade om att tjära måste vara ett sammansatt ämne som innehöll kol, syre, väte, kväve och svavel – de övriga komponenterna var ­ännu okända.

Hofmann lyckades emellertid utvinna anilin ur tjäran, och han var fortfarande djupt engagerad i sin forskning kring den oljiga massan då Liebig skickade iväg honom till Royal College i London. Där mötte han en sällsynt begåvad ung britt.

Britternas unga kemistjärna

Likt en spårhund hade William letat upp allt vad London hade att erbjuda inom kemiundervisning. Tolv år gammal kom han in på den enda skolan i London som erbjöd ämnet kemi, och hans lärare rekommenderade honom att ta lektioner för en kollega som undervisade vid London Hospital på Whitechapel Road.

Varje lördags­eftermiddag satt Perkin i sjukhusets auditorium och lyssnade – tills hans båda kemilärare lyckades övertyga Perkins far, som var hantverkare och relativt välbeställd, om att pojken borde skrivas in vid det ny­öppnade Royal­ College. Fadern, som ville att sonen skulle bli arkitekt, gav till slut efter för påtryckningarna och betalade utbildningen.

På Royal College lade Hofmann snart märke till den unge Williams ovanliga begåvning. Och den tyske läromästaren var pressad av sina brittiska investerare: hans skola hade ännu inte kunnat presentera några banbrytande resultat som gynnade industrin. I stället slösades pengarna bort på meningslösa försök att kartlägga atomer och molekyler.

Finansieringen började vackla för Royal College, och i desperation gav Hofmann sin duktigaste elev uppgiften att framställa kinin på konstgjord väg. En sådan upptäckt vore en sensation; det brittiska imperiet hade tusentals tjänstemän och soldater i tropikerna där malaria var ett ständigt hot. Kinin som utvinns ur kinaträdets bark, var ett dyrt läkemedel och om Hofmann lyckades framställa ämnet på kemisk väg skulle skolans ekonomi vara tryggad.

Under påsklovet 1856 åkte Hofmann på semester till Tyskland och William tog med sig anilinet hem till sitt eget ­laboratorium.

Alla kvinnor vill bära violett

När Perkin upptäckte den lysande, violetta färgen på sin trasa anade han att kan gjort en viktig upptäckt. Tillsammans med sin bror Thomas och en vän från Royal College framställde han mer av den lila färgen och skickade medlet till ett färgeri i Skottland. Responsen från fabriksägaren blev mycket positiv:

”Om Er produkt inte gör varorna alltför dyra, är detta definitivt en av de mest värdefulla upptäckter som gjorts på länge. Denna färg är ytterst eftertraktad i alla sorters varor och har inte gått att få i hållbar kvalitet till siden – och endast till extremt höga priser för bomulls­varor”, skrev ägaren.

Efter det svaret lämnade Perkin Royal College och började bygga upp en egen fabrik. Han kallade sitt nya färgämne mauvein efter malvablommans färg. William Henry Perkin ställdes inför enorma utmaningar som skulle ha knäckt de flesta: Han behövde bygga upp en typ av fabrik som aldrig existerat tidigare. Han hade inte ens fyllt 20 men skulle både planera produktionen och konstruera de maskiner som behövdes.

Ingen ville låna honom pengar till ett så osäkert projekt, och när han gick omkring med sina ­varuprover tackade de flesta konservativa färgeriägare nej. Dessutom fick han bassning av sin läromästare August Wilhelm von Hofmann för att han kastade bort en lysande akademisk karriär för ett oseriöst liv som affärsman.

Men Perkin gav sig inte. Att driva en fabrik kunde han lära sig genom att prata med erfaret folk. Med en enastående blandning av envishet och ungdomlig djärvhet lyckades han övertala sin far att satsa hela sin förmögenhet i företaget, som fick namnet Perkin & Sons.

Ett år efter att han upptäckt mauvein kunde Perkin starta sin fabrik i Greenford väster om London. Men affärerna gick trögt. Färgerierna förstod inte hur den nya färgen skulle användas. Perkin, som skötte både produktion och försäljning, tvingades nu även ägna tid åt att lära färgarna använda det nya medlet. Perkins mauvein blev trots allt en succé, tack vare en kvinna: Eugénie de Montijo, som nyligen gift sig med den franske kejsaren Napoleon III.

Den unga, eleganta kejsarinnan med obegränsat klädkonto ansåg att purpur var den färg som passade bäst till hennes ögonfärg. Intresset för purpurfärgen förde hon vidare till den brittiska drottningen Viktoria, som bar en violett klänning vid sin dotters bröllop år 1858.

Två år efter att Perkin lyckats få fram färgen violett på konstgjord väg blev purpur en favoritfärg bland Europas kvinnor. Foto: M. Evans/Scanpix

Ilska på världsutställningen

Drottningen var en trendsättare. Plötsligt ville kvinnor i hela Europa ha violetta kläder, och det var bara Perkin som kunde leverera färgen i tillräckliga mängder. Tyger som färgats med hans mauvein nästan slets ur händerna på tyghandlarna, och i Londons tidningar skämtade man om dillet på lila som ”purpurfärgade mässlingsprickar i hela staden”.

Under tiden hade Perkin och hans konkurrenter lyckats ta fram nya färger ur tjäran, och hans läromästare Hofmann hade kommit över att Perkin lämnat skolan. Vid världsutställningen år 1862 var det han som höll invignings­talet, och passade då på att berätta om den nya era världen hade trätt in i.

”Kemin står nu på den tekniska ­vetenskapens högsta tinnar!” sade han och pekade mot en monter som innehöll siden, kashmir och andra färgade material i de mest strålande färger människorna någonsin skådat: purpur, scharlakansrött, violett, rosa och blått från ljusaste azur till djupaste koboltblått. Och bredvid tygerna låg färgerna – pulver framställda av tjära.

”Med tjära kommer vi att kunna ersätta vartenda naturligt färgämne som med stor möda hittills har framställts ur insekter, bark, blommor och rötter”, lovade Hofmann stolt. Då hördes de första, högljudda protesterna från publiken.

En mr James Mansfield invände ilsket: ”Det rör sig om konstgjorda färger, och jag påstår inför hela världen att färgerna är onatur­liga – de ser fräscha ut men är osmakliga som billiga kopior. Jag frågar er som är engelsmän: Har vi ännu en kultur, eller är vi snart som negrerna som hänger glaspärlor kring halsen och betalar för dylikt krimskrams med sitt dyrbara elfenben?”

Hela 322 brittiska företag producerade 6 000 ton blå färg årligen på enorma ­indigoplantager i kolonin Indien, och nu var hela den industrin hotad. Hofmann vred sig och försökte avrunda sitt tal på ett positivt sätt: ”England kommer tvivelsutan att inom en snar framtid bli världens ledande exportör av färgämnen.” Men där hade Hofmann fel.

Perkin missar patent i London

Den tyska satsningen på kemi hade börjat ge resultat. Tyska kemister satt på i stort sett alla topptjänster och professurer i Storbritannien. Dessutom hade Tyskland byggt upp en expanderande färg­industri. Detta berodde inte minst på att Tyskland inte respekterade patentlagstiftningen; trots att Perkin hade skyddat mauvein med det brittiska patentet nr 36140 kopierade tyskarna hans uppfinning för glatta livet.

Dessutom fick man i vetenskapsmagasinet The Scientific American redan i januarinumret år 1864 lära sig hur mauvein framställdes, och till och med tips om hur man ändrade nyanserna: ”Tillsätts en liten mängd saltsyra blir färgen djupare violett, och med en större mängd blir den blå”, skrev tidningen.

Kemister i Europa och USA experimenterade ivrigt med anilin och andra substanser från tjära, och utsatte dem för en mängd olika kemiska preparat för att få fram nya färger. I takt med att konkurrenterna blev fler och kvinnornas längtan efter violett mind­re, satsade Perkin på att ta fram den kemiska versionen av alisarin, ett rött färgämne som utvanns ur krapprot. Vad Perkin inte visste var att den tyska färgtillverkaren BASF redan hade börjat arbeta med precis samma projekt.

Perkin fick fram ämnet år 1869, några månader före BASF. Därför blev han chockad när han upptäckte att tyskarnas ansökan om världspatent god­kändes en enda dag innan han själv fick sitt patent godkänt på patent­kontoret i London.

För en gångs skull blev Perkin riktigt arg; om inte Londonkontoret hade arbetat så långsamt hade Storbritannien klarat sig betydligt bättre i konkurrensen. Som tröst fick han av BASF ensamrätt på tillverkningen av alsarin i Storbritannien, men slaget var förlorat. År 1879 fanns 17 tjärfärgfabriker i Tyskland, och bara sex i Storbritannien.

Tyskarna hade mängder med högt utbildade kemister – och vad värre var: de utvandrade tyska kemisterna lämnade nu Storbritannien för att flytta hem till betydligt bättre arbetsförhållanden.
Perkin gav upp. Bara 35 år gammal sålde den brittiske stjärnkemisten sitt företag år 1873 och ägnade sig därefter åt att experimentera i laboratoriet.

Tyskt världsherravälde

Samtidigt som krapp-odlare i hela Europa gick i konkurs blev syntetiskt rött den viktigaste varan inom tysk färgindustri, som nu omfattade ett stort antal fabriker. Konkurrensen var hård, bara de mest ­effektiva överlevde. Tre företag klarade sig bra: Bayer & Co., Hoechst samt BASF – alla grundade i början av 1860-talet.

Långt före världsutställningen i London 1862 hade affärsmannen Friedrich Bayer skaffat sig ett prov av Perkins mauvein. Bayer, som var son till en ­vävare, levde på att handla med naturliga färgämnen men i sin lilla firma i Barmen i Wuppertal drömde han om att kunna tillverka konstgjorda färgämnen. Kunderna skrattade åt hans idé, men på Hotel zur Pfalz i samhället mötte han Friedrich Weskott som tog hans planer på allvar.

Weskott drev ett litet bomullsväveri och snart var de nyblivna vännerna fullt upptagna med att tillverka anilinfärger i Weskotts kök. Receptet var inte någon affärshemlighet och efter ett halvår hade de fått kontroll över processen. År 1862 kunde den driftige Bayer meddela sina kunder att han tänkte öppna en anilinfärgfabrik.

Han skrev ingenting om de faktiska förhållandena: fabriken hade bara en anställd, och fru Bayer skötte kontors­arbetet. Men innan året var slut hade fabriken tolv anställda och en kemist som kunde utöka repertoaren med anilinrött, grönt och sex blå nyanser.

Tre år senare hade Bayer tre fabriker och Tyskland hade blivit världens ledande färgleverantör. Den sista färgen i tjärans magiska palett kom år 1897 – den blåsvarta indigon, ”kungen bland färger”. Tjugo års målmedveten forskning låg bakom färgen, samt investeringar på miljontals riksmark från BASF. Som tur var kunde världen inte få nog av indigo, och satsningen blev snart lönsam.

Perkin hyllades som hjälte

År 1906 – 50 år efter upptäckten av färgämnet mauvein – reste Perkin med sin fru och sina döttrar till USA. Han hade blivit inbjuden av framstående akademiker, politiker och representanter för den kemiska industrin, ­som alla ville hylla honom.

Han ­hade inte ­bara lagt grunden till den lukrativa färgindustrin; hans insatser hade dessutom lett till avgörande framsteg ­inom t.ex. medicin, sprängmedel, fotografi och tryckkonst. Under flera dagar njöt han av festmiddagar, lyssnade på hyllningstal och tog emot utmärkelser.

Enda droppen malört i bägaren var att Tyskland hade blivit den egentliga vinnaren i kemikapplöpningen. Men den positionen skulle landet snart förlora. År 1914 gav kejsar Vilhelm II order om att den kemiska industrin skulle ställas om till tillverkning av sprängmedel och giftgas. Samtidigt befallde han att exporten av färgämnen skulle stoppas – på så vis tänkte han framkalla en förödande kris inom fiendens textilindustri.

Över en natt blev franska och brittiska klädestillverkare utan de klara, tåliga färgerna. Men kejsarens strategi misslycka­des: både Storbritannien och USA fick i gång sin egen produktion – och Tyskland ­hade besegrats på hemmaplan.

Kanske är du intresserad av...