Nylon var den första hundra­procentigt syntetiska textil­fibern. Äldre syntetmaterial, som viskos, var baserade på växtfiber (cellulosa).

© Polfoto/Corbis

Nylonstrumpor var avgörande för både mode och krig

Det blev rena moderevolutionen, när Du Pont-koncernen år 1938 uppfann den första syntetiska textilfibern. Kunderna kunde inte få nog av nylonstrumporna.

5 januari 2018 av Jesper Bindslev

En vacker ung kvinna stiger upp ur ett enormt provrör. ”The Test Tube Lady” är klädd i konstgjorda mate­rial från topp till tå. 

Hennes hatt är av cellofan och kjolen av viskos, men allra störst uppmärksamhet väcker de ultratunna strumporna som smiter åt runt benen på henne. 

De är gjorda av världens första hundraprocentigt syntetiska tråd: nylon.

Den amerikanske kemijätten Du Ponts banbrytande uppfinning trollband publiken på världsutställningen i New York år 1939–40. 

I företagets paviljong sprutade en fontän nylontrådar och robothänder drog ut det elastiska materialet oändligt långt. 

Enligt Du Pont var nylon ”starkt som stål men tunt som spindelväv”, och detta var bara en föraning om vad som komma skulle. 

I reklamen målade företaget upp ett konsumentparadis där kemisterna gjorde nya, fantastiska material tillgängliga för alla och envar.

Nylon är helt konstgjort

Precis som plast är nylon en polymer, alltså ett syntetiskt ämne där molekylerna hänger samman i långa kedjor som pärlor på en tråd. 

Fördelen med polymerer är att de kan ges vitt skilda egenskaper bara genom små kemiska förändringar.

Tråden skapas genom att man värmer massan och pressar ut den genom små hål. Fibrerna dras ut och kyls ned innan de kan tas i bruk. 

Du Pont ville bättra på sitt rykte

Nylonstrumporna slog ned som en blixt men den revolutionerande produkten hade tagit mer än tio år att få fram och krävt enorma investeringar. 

År 1927 skapade Du Pont en avdelning för grundforskning med den begåvade Harvard-forskaren Wallace Hume Carothers som ledare. 

Carothers ville testa den tyske kemisten Hermann Staudingers nya, kontroversiella teori om så kallade polymerer, kedjor av molekyler som kan göras nästan oändligt långa.

”När det gäller anslag finns det inget tak. Jag kan spendera hur mycket jag vill. Ingen frågar vad jag ägnar tiden åt”, skrev Carothers i ett brev till en vän.

Det var tack vare första världskriget som Du Pont hade så gott om pengar. Koncernen var världens största tillverkare av krut, dynamit och TNT, och tjänade enorma summor på kriget. Men de stora vinsterna stack folk i ögonen och nu var kruttillverkaren på desperat jakt efter en mer konsumentvänlig image.

Det stod snart klart att Carothers var nära ett genombrott för textiltillverkningen. Redan år 1930 tog Du Pont ett brett formulerat patent på ”böjliga, starka och elastiska” fibrer. Materialet skulle exempelvis kunna användas i borstar, film och textilier.

Kemijätten producerade redan konstmaterialet viskos, som såldes under namnet rayon eller konstsilke. Precis som andra konstmaterial på den tiden, till exempel cellofan och celluloid, var viskos gjort av upplösta växtdelar (cellulosa). 

Det material som Carothers tog fram var däremot helt syntetiskt och bestod av kol, väte, syre och kväve.

På 1930-talet hade modemedvetna kvinnor två material att välja mellan när de köpte fina strumpor: silke, som var dyrt och ömtåligt, och rayon som vred sig och betraktades som billigt. Miljontals kvinnor längtade efter en slitstark strumpa som satt snyggt. 

Därför beslöt Du Pont-koncernen redan tidigt i utvecklingsarbetet att strumpor skulle vara spjutspetsen när de skulle sprida sin nya uppfinning. 

Men vägen från laboratoriet till butikshyllorna var fortfarande lång.

År 1934 lyckades Du Ponts forskare att spinna en användbar tråd av nylonmassan. De första försöken att sticka strumpor resulterade dock bara i några oformliga korvar – tills någon kom på att man kunde trä dem över en modell av ett damben och forma dem med hjälp av värme.

Flickan i provröret är helt klädd i konst-fiber. Du Pont gör reklam för kemins underverk i sin egen tidning. 

© Bridgeman Images

Nylon skulle ha hetat norun

Den 20 september 1938 fick Du Pont det slutgiltiga patentet på nylon. Det var början till en textilrevolution, men fortfarande kallades det nya materialet bara ”polyamid 66”. 

Produkten behövde ett tilltalande namn, och koncernen tillsatte en arbetsgrupp. Bland de hundratals förslag som kom in valde ledningen först ”norun” – ”inga maskor”. 

Men vid närmare eftertanke vågade de inte lova för mycket; det kunde faktiskt bli maskor på strumporna. 

Efter att ha lekt med olika bokstavskombinationer bestämde man sig för ”nylon”, bara ett par veckor innan Du Pont gick ut med nyheten om uppfinningen.

Mytmakare spred snart fantasifulla historier om vad namnet betydde. Enligt ett envist rykte stod de fem bokstäverna i nylon för ”Now You Lose Old Nippon” (”nu förlorar du, gamla Japan”).

Historien saknade inte verklighetsanknytning; nylon var i praktiken en ekonomisk krigsförklaring mot Japan som fram tills nu hade levererat 90 procent av USA:s råsilke. Genom Du Ponts uppfinning blev USA med ens oberoende av importerat silke.

Även om nylon ersatte silke var Du Pont från första början noga med att konsumenterna inte fick uppfatta det som sämre än naturprodukten.

Tvärtom; nylon var vetenskapens förbättring av naturen, hette det i reklamen. Företaget fattade därför det djärva beslutet att nylonstrumporna skulle vara lika dyra som de finaste silkesstrumpor.

När försäljningen startade över hela USA den 15 maj 1940 vällde kvinnorna in i affärerna – och trots att personalen fått stränga order om att bara sälja ett par strumpor per kund tömdes hela lagret på en enda dag.

Redan året därpå kostade nylonstrumpor dubbelt så mycket som silkesstrumpor. Nylon var högsta mode och fanns snart i alla delar av vardagslivet. 

Det fanns nylon i väskor, i mattor och i möbler. Under 1940- och 50-talen presenterades fler fantastiska material för konsumenterna: dacron­, terylene, polyester. Den syntetiska tidsåldern hade sett dagens ljus.

Fler finurliga fakta om vardagsföremål hittar du i vår tidskrift

Bli prenumerant på VÄRLDENS HISTORIA här

De efterlängtade strumporna togs på direkt.

© Bridgeman Images

Desperata efter nylon

Bara två år efter att kvinnorna fått nylonstrumpor kom kriget – och strumporna försvann igen.

Den 11 februari 1942 ställde Du Pont om hela sin nylontillverkning för krigsändamål och patriotiska kvinnor skänkte sina strumpor till fallskärmar och annan militär utrustning. 

Deras mindre idealistiska medsystrar köpte nylonstrumpor på svarta börsen – tio gånger dyrare än före kriget.

När strumporna åter började säljas i butikerna i september 1945 stod kunderna i kö i flera dagar, och tidningarna kunde rapportera om slagsmål. 

De så kallade ”nylon riots” pågick i ett helt år innan tillverkningen hann ikapp efterfrågan.

Läs mer

Susannah Handley: Nylon: The Story of a Fashion Revolution, The Johns Hopkins University Press, 1999.  Jeffrey L. Meikle: Ame­rican Plastic: A Cultural History, Rutgers Uni. Press, 1995.

Kanske är du intresserad av...