På 1800-talet växte cykelns framhjul ordentligt.

Kort om höghjulingen: Framhjulet sprängde ramarna

Omkring år 1869 fick cykelns framhjul växtvärk när den nya velocipeden intog vägarna. Med ett framhjul på 1,5 meter i diameter fick cyklisterna upp farten ordentligt, men många störtade över styret eller ramlade när de skulle upp på det höga fordonet. I Danmark fick åkdonet snart det lustiga namnet ”vältepeter”.

27 september 2016 av Mette Iversen

Höghjulingens uppfinnare: Cykellopp var fin reklam

Inte förrän i våra dagar har man på en internationell cykelhistorisk konferens slagit fast att fransmannen Eugène Meyer är höghjulingens fader. Före utnämningen var såväl Meyer som britten James Starley kandidater till titeln eftersom de båda två har utvecklat cykeln.

Titeln gick till Meyer för att han år 1869 tog patent på sina stora hjul med uppspända metall­ekrar i stället för tunga ekrar av trä. Meyer deltog själv i cykeltävlingar för att göra reklam för det nya åkdonet som tack vare sitt enorma framhjul kunde susa förbi alla konkurrenter.

© Getty Images

Klicka på bilden och få reda på mer om höghjulingen

Jorden runt på höghjuling

På 1880-talet blev britten Thomas Stevens först med att köra jorden runt på höghjuling. Landsmannen Joff Summerfield har nyligen gjort om hans bedrift och utforskat världen från sin höga sits.

© Joff Summerfield

Höghjulingen i siffror*

  • Framhjul, diameter (max): 1,5
  • Bakhjul, diameter (max): 0,45
  • Hastighet (max): 28 km/tim.
  • Vikt (ram av rör): 11 kg
  • Vikt (massiv ram): 50 kg

* Siffrorna gäller 1800-talets höghjulingar.

Kanske är du intresserad av...