Som så många andra miste även drottning Marie-Antoinette huvudet i giljotinen.

© Polfoto/Topfoto

Giljotinen skulle avskaffa dödsstraffet – men gjorde det motsatta

År 1789 presenterade läkaren Guillotin sin idé: en maskin som kunde halshugga humant. Han hoppades att hans förslag skulle avskaffa dödsstraffet – i stället blev giljotinen en dödsmaskin som tog livet av tusentals oskyldiga.

1 februari 2018 av Annette Kruhøffer

Den 10 oktober 1789 steg läkaren Joseph Ignace Guillotin upp i talarstolen i den franska natio­nal­församlingen. 

Efter franska revolutionens utbrott några månader tidigare var det nu den konstituerande för­samlingen som styrde Frankrike. 

Som högt res­pekterad ledamot deltog Guillotin gärna i debatter om orättvisorna i samhället och den här dagen argumenterade han för en reform av dödsstraffet.

”Brottslingen ska halshuggas. Detta ska enbart ske genom användandet av en mekanism som smärtfritt hugger av huvudet”, proklamerade läkaren från talarstolen.

Trots sitt förslag var Guillotin en ivrig motståndare till dödsstraffet – det hörde hemma i medeltidens mörker, hävdade han. 

Läkarens förhoppning var att hans förslag om en snabb och smärtfri död kanske kunde leda till att avrättningarna på sikt avskaffades helt och hållet.

Den erfarne läkaren hoppades åtminstone att hans förslag skulle skapa större jämlikhet i samhället – även bland brottslingar på väg mot döden. 

Välbeställda anhöriga till dödsdömda kunde ofta muta bödeln så att den dömde skulle få en snabb död. Fattiga brottslingar blev däremot hängda – eller möjligen halshuggna med slöa yxor som svingades av orutinerade bödlar.

Såväl från talarstolen som i flera artiklar argumenterade Guillotin för att en mekanisk halshuggning skulle vara det bästa. 

När Frankrike blev mer jämlikt skulle folket sätta värde på sina rättigheter och bli ansvars­tagande medborgare, förklarade läkaren.

Guillotins idé träffade mitt i prick. Våldsamma förändringar pågick i Frankrike och folket ifrågasatte de gamla normerna – även när det gällde avrättningar. 

I franska revolutionens kölvatten, och efter kungens och kyrkans nederlag, hyllade fransmännen sunt förnuft och mänskliga rättigheter.

Dödsmaskinen infördes

Nationalförsamlingen mottog Guillotins förslag och efter grundliga överväganden antogs idén i lag. Den 20 mars 1792 infördes mekanisk halshuggning som den enda avrättnings­metoden.

Nu behövde nationalförsamlingen bara en apparat som kunde utföra de humana avrättningarna.

Man tittade på några av de gamla halshuggningsmaskiner som använts på marknadsplatser i Europa i flera hundra år. Men ingen av dem uppfyllde nationalförsamlingens hårda krav.

Den nya maskinen skulle vittna om Frankrikes storhet och barmhärtighet. 

Församlingen hade nämligen kommit fram till att samhällets grad av upplysning kunde bedömas utifrån hur det behandlade sina kriminella. Därför skulle döden vara human och utan onödig smärta.

I april 1792 fick en pianobyggare i uppdrag att bygga den första giljotinen. Men innan maskinen kunde tas i bruk behövde tekniken för­finas. 

Ansvaret hamnade hos en arbetsgrupp som genast började analysera och förbättra den nya maskinens effektivitet. Den skulle bli ett dödande mästerverk.

Den nya halshuggnings­maskinen uppkallades snart efter mannen som hade föreslagit den:
Joseph Ignace Guillotin.

© Ullstein Bild

Bila kapade nacken

Arbetsgruppen kom fram till att giljotinens stomme skulle bestå av två stycken fyra meter höga stolpar som stod bara 40 centimeter från varandra. 

Högst upp satt stolparna ihop med en tung tvärbjälke – under den hängde bilan som vägde 10-15 kilo. Bödeln kunde via en enkel utlösningsmekanism frigöra bilan med ett handgrepp.

Under en halshuggning skulle den dödsdömde läggas på en träplatta vid foten av giljotinen.

Offrets hals skulle placeras i en urgröpning i ­träet och låsas fast med en tillskuren träbit som passade kring nacken. 

Denna ”stupstock”, den så kallade lunetten, skulle hindra den dödsdömde från att röra sig.

När bödeln lossade repet så att den vassa bilan släpptes fri, skulle den störta ned och hugga av de tunna nackkotorna. 

Maskinen var konstruerad så att den halshuggne personens huvud skulle falla ned i en lädersäck som var utspänd under kroppen. ­

Arbetsgruppen hävdade att detta borde vara en enkel och nästan fel- och smärtfri procedur. 

Bladet fastnade

Frankrikes första giljotin placerades i Paris. Här inleddes också alla de tekniska experiment som skulle leda fram till bästa möjliga konstruktion.

Men redan från början uppstod problem. Bland annat upptäckte man att bilan måste hållas på plats i sin träram med hjälp av järnskenor. 

Trä har en tendens att expandera när det utsätts för temperaturväxlingar och fukt och därför fanns det risk för att den tunga bilan skulle fastna på vägen ned mot sitt mål.

Arbetsgruppen beslöt ock­så att trämaskinen skulle målas röd. På så sätt skulle åskådarna slippa den hemska ­synen av blodstänkta stolpar. 

Samtidigt skulle den röda färgen avskräcka poten­tiella brottslingar genom att påminna dem om att deras blod skulle flyta om de slutade ­sina dagar i giljotinen, me­nade arbetsgruppen.

Som en extra service åt åskådarna monterades giljotinen på en plattform för att så många som möjligt skulle kunna bevittna de populära avrättningarna.

Lik halshöggs

Nu skulle den färdiga giljotinen testas i praktiken. Till att börja med spände man fast levande får och kalvar som sedan halshöggs. 

Resultaten såg lovande ut men arbetsgruppen var inte helt nöjd. Därför fick stadens fattighus och sjukhus order om att leverera människolik så att försöken kunde göras så realistiskt som möjligt.

Arbetsgruppens ledare valde omsorgsfullt ut lik av kraftigt byggda män eftersom deras kroppar gav störst motstånd. 

Det första försöket med att halshugga en död man gick lysande, men det andra försöket gick snett. ­Huvudet skildes inte helt från den döda kroppen utan hängde och dinglade i brosk och senor.

Sådant barbari var oacceptabelt och arbetsgruppen fick därför ännu en gång göra om hela konstruktionen. 

Man testade giljotinens höjd, fallets hastighet och i synnerhet olika slags bilor: böjda, raka och slutligen de snedställda bladen som visade sig vara de mest effektiva. 

Den franske läkaren och seriemördaren Marcel Petiot var misstänkt för att ha mördat över 60 personer. Han dömdes emellertid ”endast” för mordet på de 26 personer, vars kvarlevor hittats vid hans hus. Petiots avrättning verkställdes i maj 1946, och seriemördaren slutade sina dagar under giljotinens vassa klinga.

© Polfoto/Topfoto

Lådor samlade upp blodet

Den 25 april 1792 – fem veckor efter det att metoden införts i lag – var konstruktionen så långt framskriden att den förste brottslingen kunde få huvudet avhugget i en giljo­tin.

Mannen hette Nicolas Jacques Pelletier och var stråtrövare. Hans avrättning övervakades noga av arbetsgruppen – nu skulle de skörda frukterna av alla sina experiment.

Själva halshuggningen förlöpte felfritt, trots det bedömde arbetsgruppen att maskinen fortfarande inte var redo att ta emot de stora mängder dömda som väntade på att dödsstraffet skulle verkställas.

Först och främst måste man hitta en lösning på den sörja som uppstod när blodet pumpade ut ur offrets huvudlösa kropp. 

Lösningen blev att samla upp blodet i plåt­lådor. Konstruktörerna ändrade också en aning på bilans egg så att den skulle kunna skära igenom offrets nack­kotor.

Tusentals mötte döden

Efter den slutliga finputsningen blev giljotinen en flitigt använd dödsmaskin. I september 1792 utropades Frankrike till republik och kung Ludvig XVI och hans drottning Marie-Antoinette kastades i fängelse.

I januari 1793 slutade kungen sina dagar i den nykonstruerade dödsmaskinen. Drottningen fick leva fram till oktober då även hon fick huvudet avhugget.

Bara ett och ett halvt år efter den första ”provkörningen” togs giljotinen i bruk på allvar. I september 1793 gick Frankrike in i den period som kallas skräckväldet. 

Landet styrdes nu av revolutions­ledaren Robespierre som med hårda nypor slog ned på alla som kunde misstänkas vara anti-revolutionära. 

Detta drabbade i synnerhet adeln och kyrkans folk – många av dem fördes till giljotinen. Många borgare och bönder som anklagades för anstiftan till oroligheter fick också sätta­ livet till.

Vissa historiker hävdar att upp emot 40000 människor – de flesta oskyldiga – halshöggs mellan september 1793 och juli 1794. Robespierres skoningslösa diktatur upphörde först när han själv blev av med huvudet i giljotinen.

Osäkerhet och skräck

Även om skickliga tekniker och duktiga vetenskapsmän hade lagt ned massor med tid på att giljotinen skulle bli så human och skonsam som möjligt var många missnöjda.

Otaliga personer vittnade om huvuden med ögon som blinkade och munnar som pratade efter halshuggningen. 

Historierna spred sig bland fransmännen och folk började bli allt mer tveksamma. 

Vid ett tillfälle påstods en halshuggen adelskvinna till och med ha fått ett tydligt förnärmat uttryck i ansiktet när bödelns assistent lyfte upp hennes huvud ur korgen och gav det en örfil.

Huvudet levde vidare

Läkaren Jacques Beaurieux började år 1905 undersöka de många historierna. Han bevittnade halshuggningen av mördaren Henri Languille och studerade noga det nyss avhuggna huvudet.

”Mannens ögonlock och mun rörde sig i oregelbundna, rytmiska rörelser i fem-sex sekunder. Därefter väntade jag åtskilliga sekunder innan jag med hög röst ropade: 

'Languille!' Jag såg ögonlocken lyftas långsamt och kontrollerat. (...) Ögonen fokuserade på mina och pupillerna ställde in sig. Det var en blick från levande ögon”, skrev läkaren i sin rapport som slår fast att huvudet levde i ungefär 30 sekunder efter halshuggningen.

Den makabra rapporten blev allmänt känd. Men trots den obehagliga skildringen höll Frankrike fast vid att ­använda giljotinen. 

Inte förrän efter avrättningen av massmördaren Eugène Weidmann år 1939, då fotografer för­evigade mördarens blodiga dödskamp efter tre misslyckade halshuggningsförsök, beslöt regeringen att halshuggningar hädanefter bara fick utföras utom offentligheten.

Giljotinens sista offer fick huvudet avhugget i september 1977. Fyra år senare gick doktor Guillotins dröm i uppfyllelse – år 1981 avskaffade Frankrike dödsstraffet och lät den skarpa fallbilan vila för alltid.

Om du inte kan få nog av historiska halshuggningar och dödliga uppfinningar så få VÄRLDENS HISTORIA direkt i brevlådan eller klicka dig genom dödsmaskinen

Läs mer

Robert Frederick Opie: Guillotine, Sutton Publishing, 2006. Jeremy Mercer: When the Guillotine Fell, Saint Martin's Press, 2008. Graeme Fife: The Terror: The Shadow of the Guillotine, Piatkus Books, 2004.

Kanske är du intresserad av...