Det så kallade ekranoplanet KM var byggt för att flyga på endast fyra meters höjd.

© International Projekt of Dmitry Smirnov & Shutterstock

Sovjets hemliga vapen: Det kaspiska sjöodjuret

År 1966 flög en amerikansk spaningssatellit över Kaspiska havet. När bilderna från satelliten nådde CIA uppstod stor förvirring. På bilderna kunde analytikerna se ett cirka hundra meter långt fartyg med gigantiska jetmotorer – och vingar! Mysteriet löstes först 25 år senare.

9 juni 2016 av Jannik Petersen

Det är den 18 oktober 1966 och förvirringen är total hos CIA:s analytiker. De sitter och tittar på resultatet av en amerikansk spaningssatellits färd över Kaspiska havet i södra Sovjetunionen. 

Kommunisterna tycks ha fått en ny maskin i sin arsenal. Detta är egentligen ingen anledning till oro, betydligt värre är att analytikerna inte kan tolka de grov­korniga satellitbilderna, som visar ett cirka hundra meter långt fartyg på havsytan.

Antingen har Sovjets vetenskapsmän byggt ett jätteflygplan med alldeles för små vingar, eller också är detta en helt ny typ av fartyg.

CIA:s finmaskiga spionnätverk är i vanliga fall synnerligen effektivt när det handlar om att snappa upp fakta om nya vapen som håller på att utvecklas, men i det här fallet är till och med experterna mållösa. 

Analytikerna måste dra slutsatser utifrån den information de har genom bilderna, och kommer därför – felaktigt – fram till att farkosten är ett flygplan som ännu inte är färdigbyggt. 

De kallar det för The Caspian Sea Monster – det kaspiska sjöodjuret. Inte ett enda flygplan i västvärlden är tillnärmelsevis lika stort. 

Odjuret syns inte på radarn

I Sovjetunionen är mannen bakom sjö­odjuret, ingenjören Rotislav Aleksejev, lyckligt ovetande om den uppståndelse som hans 97 meter långa, 22 meter höga och 350 ton tunga fartyg har orsakat i CIA:s högkvarter långt därifrån. 

Denna klara oktoberdag 1966 är han helt och hållet fokuserad på sitt arbete: att färdigställa ett av Sovjetunionens allra hem­ligaste projekt inför dess jungfruresa. Efter oändliga matematiska beräkningar, mängder av tester med små trämodeller och en två år lång konstruktionsfas har den stora dagen äntligen kommit. 

I skydd av nattens mörker har hans fartyg bogserats flera hundra kilometer längs Rysslands floder fram till testområdet i Kaspiska havet. Nu ska de väldiga jetmotorerna i hans gigantiska uppfinning startas för första gången.

Endast Aleksejev och en liten krets av militära ingenjörer och sovjetgeneraler vet att KM, som vidundret heter, inte alls är ett flygplan utan en helt ny typ av fordon: ett ekranoplan. 

De alldeles för korta vingarna, som amerikanerna undrat över, ska inte användas till att flyga med. I stället ger de precis tillräckligt problem har Sovjetunionen snart en skräckinjagande invasionsfarkost till sitt förfogande.

KM byggdes i Gorkij. För att undgå USA:s spionplan bogserades det till Kaspiska havet mitt i natten. 

© International Projekt of Dmitry Smirnov

Testflygning gör skrovet skevt

Rotislav Aleksejev är inte bara en skicklig ingenjör utan även en erfaren pilot. Under jungfruresan den 18 oktober tar han därför över styrspaken. Enligt försvarskommandots planer ska ekranoplanets egenskaper testas till sjöss. KM glider lätt och smidigt på jämn höjd över havsytan i 200 km/tim.

Testerna pågår under en period men Aleksejev upptäcker snart att aluminiumkroppen är för svag och blir skev i mötet med havet. Dessutom skadar saltvattnet ekranoplanets jetmotorer. KM läggs i vintervila medan skadorna repareras och nya motorer tas fram.

Under sommaren 1967 fortsätter testerna, och i augusti lyfter KM för första gången. Planet dundrar fram på fyra meters höjd i 450 km/tim. 

Ännu en gång sitter Aleksejev med styrspaken i handen, men lämnar sedan över pilotplatsen till sovjetiska flottans testpiloter. De gläds åt att monstret lyfter redan vid 140 km/tim. och att inte ens tre meter höga vågor kan påverka vingarnas förmåga att hålla planet i luften. 

Vid 450 km/tim. är KM förvånansvärt stabilt och uppför sig precis som förväntat.

Under en testflygning råkar piloten till och med hamna utanför den planerade rutten och kommer in över en två kilo­meter lång sandbank – utan att flygningen påverkas negativt. Aleksejevs beräkningar tycks stämma: så länge underlaget är någorlunda jämnt märks det ingen skillnad på om ekranoplanet svävar fram över lugnt vatten, strand eller fält. 

Den maximala flyghöjden visar sig dessutom vara betydligt större än fyra meter över havsytan. Ända upp till 14 meters höjd levererar motorerna och de korta vingarna tillräcklig lyftkraft för att hålla monstret svävande.

Man märker också att lastrummet rymmer betydligt mer materiel än man räknat med från början. I stället för 150 ton dödvikt pressar Aleksejev in 194 ton i KM. Totalvikten blir då 544 ton – och ändå flyger vidundret säkert. Därmed sätter ekranoplanet ett ytterst hemligt rekord som världshistoriens hittills tyngsta flygmaskin.

Vid ett annat tillfälle vill Aleksejev visa­ att säkerheten är på topp. Han beordrar piloten att stänga av alla motorer medan KM flyger över havet. 

Piloten sväljer hårt. Han är säker på att vidundret kommer att störta i havet inom några sekunder, och att han själv kommer att mosas sönder. Men han kan andas ut: KM glider lugnt och stilla ned och lägger sig på vattenytan. 

Ekranoplanet var avsett för transport av trupper, men ryssarna gjorde också en prototyp som kunde skjuta missiler. De kallades LUN. 

Amerikanerna vilseleds

KM får ett nytt nummer målat på stjärtrodret för varje lyckad testflygning. 03 har blivit till 07 och 08, och därför tror amerikanerna att Sovjetunionen har flera olika, mystiska jättefarkoster.

Men sanningen är att Aleksejev bara har ett enda exemplar av KM. Beteckningen står inte heller för Kaspian Monster, utan för ”korabl-maket” – ryska för ”fartygsprototyp”. Tanken är att prototypen ska leda till att Sovjetunionen senare ska kunna bygga ekranoplan med en vikt på upp till 2 000 ton för såväl militärt som civilt bruk. Aleksejev bygger ständigt om KM och testar nya lösningar. 

Ryska flottan är även intresserad av mind­re ­varianter, och Aleksejev sätter igång med att försöka konstruera sådana. År 1972 skickas Orlyonok – örnungen – ut på sin första flygtur. Det 58 meter långa ekranoplanet rymmer 150 marinkårssoldater ­eller två stridsvagnar i lastrummet.

Även om Orlyonok är betydligt mind­re än KM har örnungen ärvt de goda flyg­egenskaperna, vilket Aleksejev be­visar under ett test år 1975. Några dagar tidigare har en annan pilot emellertid gett Orlyonok en hård landning så att den fått allvarliga skador som inte syns. 

Ovetande om skadorna tar Aleksejev ut maskinen i en storm för att testa den, men när ekranoplanet slår i en kraftig våg faller stjärtpartiet och de bakre ­motorerna av. 

Besättningsmännen blir stela av skräck men Aleksejev behåller lugnet och startar de främre motorerna som annars bara används vid start och landning. Utan problem håller han Orlyo­nok i luften och flyger hela vägen hem till basen, 40 km därifrån. 

Skaparen av det kaspiska sjöodjuret degraderades p.g.a. sin upproriska attityd. Till exempel ignorerade Aleksjev konsekvent reglerna om att testflygningar skulle utföras av testpiloter och inte av honom själv.

Flottan blir imponerad och beställer genast 120 ekranoplan av typen Orlyonok. Men Aleksejev kommer inte att få njuta av sina framgångar särskilt länge. 

Han blir utmanövrerad av politiska motståndare som lyckas förvränga hans hjälte­modiga räddning av det stjärtlösa ekranoplanet. 

I stället påstår de att dramat uppstod på grund av ett konstruktionsfel och kallar det hela för slöseri. Aleksejev degraderas.

År 1980 störtar KM på grund av ett pilotfel. Det bryts i flera delar och sjunker på djupt vatten i Kaspiska havet. Vrakdelarna bärgas aldrig. Samma år avlider Rotislav Aleksejev, 64 år gammal.

Under 1980- och 1990-talen byter den sovjetiska flottan strategi och väljer att använda sin knappa budget till atomubåtar i stället för ekranoplan. De ekranoplan som redan levererats, bara fyra stycken, kasseras.

Inte förrän efter Sovjetunionens upplösning år 1991 får amerikanerna tillfälle att titta närmare på tekniken bakom ekranoplanen. Boeing-fabrikerna använder informationen och gör en skiss till ett amerikanskt jätte-ekranoplan, men det amerikanska försvaret visar aldrig något större intresse för idén.

Kanske är du intresserad av...