Holländska valfångare ignorerade Englands anspråk
på Svalbard, och fångade valar som de ville.

© abraham storck/zuiderzee museum

Svalbards valar orsakade krig

När ögruppen Svalbard upptäcktes vädrade hela Europa morgonluft. Havet och vikarna var fulla med valar, vars valfiskben och späck var värda en förmögenhet. Men det var ingen som ägde Svalbard och snart mullrade de första kanonskotten över norra Ishavet.

8 januari 2016 av Natasja Broström

Valfångarna anländer till Svalbard

De engelska valfångarna tittar misstänksamt upp från sina grytor när en grupp främlingar plötsligt närmar sig längs stranden. Denna sommar år 1618 är det inte särskilt mycket folk på Svalbard och bukten, Sir Thomas Smith’s Bay, är vanligtvis ett engelskt område.

Gruppen stannar framför engelsmännen och den främste mannen presenterar sig som kapten Huybrecht Cornelisz. Valfångarna stelnar till när de hör det holländska namnet. Cornelisz vinglar och sluddrar när han talar – han är berusad. Plötsligt lägger han handen på en tom koppargryta och deklarerar att samtliga grytor är beslagtagna, och att hans män tänker tömma dem på kokt valspäck och frakta bort dem.

Den förbluffade kapten Heley kliver fram för att tala förnuft med Cornelisz. Bukten är engelsk och stranden deras rättmätiga arbetsplats för att koka ned späck till olja. Han påpekar att Sir Thomas Smith’s Bay är utmärkt som ”Engelska bukten”, även på holländska kartor.

Det är dock ingenting som biter på holländaren. Tvärtom gör han ett plötsligt utfall mot den engelske kaptenen. ”Han kallade honom skälm och slyngel och gjorde ett utfall mot Heley med sin kniv. Han kunde ha dödat honom om inte de andra engelsmännen hållit honom tillbaka med våld”, skrev Heleys kollega kapten Salmon senare i loggboken.

När ilskan lagt sig fnyser kapten Huybrecht Cornelisz hånfullt: ”Fiska ni bara. Vi tar ändå er olja och sänker er snart.” Med det hotet försvinner holländarna men sista ordet är inte sagt i striden om Svalbard. På bara några år kommer konkurrensen om de bästa fångstplatserna att ha eskalerat till en omfattande internationell konflikt.

Guldgruva dök upp ur dimman

När den holländske upptäcktsresanden Willem Barents år 1596 blev den förste att se Svalbard genom dimman ovanför Ishavet kunde han knappast föreställa sig vilken hektisk kapplöpning den upptäckten skulle leda till. Barents var säker på att han funnit en guldgruva. Svalbards vikar var fulla av valrossar, isbjörnar och upp till 18 meter långa, och flera ton tunga, grönlandsvalar. Djur, vars skinn, tänder och späck kunde inbringa en förmögenhet i Europa.

Ryktet om Ishavets naturrikedomar spred sig snabbt och nådde bland andra Muscovy Company i London. Kompaniet hade monopol på handeln med Ryssland, men år 1577 hade de av Englands drottning Elisabet I även fått ensamrätt på valjakt på världshaven. Monopolet erkändes inte av andra länder, men det hindrade inte Muscovy Company från att hävda sin rätt vid varje tillfälle som gavs. Därför sände kompaniet ut sjömän för att även utforska Svalbard.

År 1607 färdades sjöfararen Henry Hudson norr om ögruppen för kompa­niets räkning. I likhet med Barents vädrade även Hudson rikedom när han fick syn på de många valarna längs Svalbards kust: ”Jag tror att detta land kommer att vara profitabelt för alla som vill utforska det”, skrev Hudson i sin loggbok.

Hans rapport mottogs med entusiasm hos Muscovy Company, och efter att flera expeditioner under åren som följde kunde rapportera samma sak skickades de två första valfångstfartygen till Svalbard år 1611.

Genom dimma och drivis tog sig de båda fartygen Elizabeth och Mary Margaret fram till Svalbard i maj samma år. Expeditionsledaren Jonas Poole hade tänkt ”döda en till tre valar och sedan resa norrut för att utforska”. Men man stötte på hinder ganska snabbt.

Medan Jonas Poole på Elizabeth ­utforskade området fastnade Mary Margaret i drivisen. Besättningen, som arbetade på stranden med att koka späck, kunde bara hjälplöst se på när fartyget drev ut till havs. Som tur var hittade Poole den strandade besättningen, och man seglade sedan mot den vik där det drivande skeppet senast hade setts till.

Men nu var Poole och hans män inte ensamma längre. Nära det övergivna Mary Margaret låg ett engelskt skepp från staden Hull, en så kallad medlöpare, som struntade blankt i kompaniets monopol – och andras liv, skulle det visa sig.

Poole gav order om att Mary Margaret skulle tömmas, men under arbetet fick det plötsligt slagsida. Poole, som befann sig i lastrummet, träffades av tunga öltunnor men räddade sig ut i sista stund: ”Mitt huvud var nära att krossas”, ­sade han senare. De överlevande tog sig upp i tre båtar och rodde över till skeppet från Hull.

Där fick de inte gå ombord utan motades bort med båtshakar. Först efter löften om en ”rundhänt belöning” togs de emot. Poole och hans män var skakade när de kom hem till England, men de hade lärt sig av läxan. Svalbard var en plats där endast den starkes rätt respekterades.

 

Läger där valfångarna ut­­vann valolja sköt upp som svampar längs Svalbards kuster.

© getty images

Följ med Världens Historia på arktiskt äventyr på Svalbard

Engelsmän avlossar första skottet

Det var inte bara engelska medlöpare som ägnade sig åt valfångst på Svalbard de här åren. Även fransmän, spanjorer och holländare seglade på haven kring ögruppen. Till Muscovy Companys stora irritation byggde de företagsamma holländarna helt öppet valfångststationer på Svalbard, där de raffinerade och lastade hundratals tunnor med valolja.

När Muscovy Company år 1613 ännu en gång sände iväg en expedition till Svalbard tänkte man försvara sitt monopol. Utöver de sex valfångstfartygen skickade de därför även ut krigsfartyget The Tiger lastat med 21 kanoner.

I Sir Thomas Smith’s Bay på västkusten mötte engelsmännen de första utlänningarna. The Tiger fick fullt upp med att upprätthålla Muscovy Companys
egna lagar. På bara några veckor jagade de bort inte mindre än 17 skepp. Kaptenerna fick order om att överlämna sin last av späck och olja, men två holländska och ett spanskt skepp vägrade.

”Vi bestämde oss för att ta till vapen. Däcket rustades för strid och vi gjorde ammunitionen klar”, berättar underofficer Robert Fotherby från The Tiger i sin rapport om händelsen. De tre kaptenerna gav sig dock, lämnade över sin värdefulla last till engelsmännen och lämnade Svalbard utan strid. Värre gick det för ett tredje holländskt fartyg, som engelsmännen mötte i södra Svalbard. Den kaptenen vägrade att lämna över sin last.

”Vår general beordrade artilleriet att beskjuta honom”, berättade styrmannen på The Tiger, William Baffin.När tre-fyra kanonskott hade fläkt upp sidan på det holländska fartyget kapitulerade holländarna och skeppet tvångs­inskrevs i handelskompaniets tjänst.

Krigsfartyg stred utanför Svalbard

Händelserna utlöste en diplomatisk kris i Europa. Holländska delegationer for till London för att ”kräva återupprättelse”, medan Frankrike beskyllde England för ligistfasoner. Men engelsmännen tänkte inte ge sig. Inte heller förslaget att göra havet kring Svalbard till mare liberum – ett fritt hav – tänkte de stödja. Muscovy Company höll fast vid sitt monopol.

När valfångssäsongen år 1614 närmade sig rustade holländarna därför till strid. De 14 valfångstfartygen som satte av mot Svalbard den våren, följdes av tre mäktiga fregatter – alla med order om att bruka våld om någon försökte hindra besättningarna från att fånga valar.

Skepps­kanonerna fick holländarna dock ingen användning för det året. Klokt nog valde engelsmännen att hålla sig på avstånd – även när holländarna plötsligt, som om de ägde platsen, byggde en permanent station på Svalbard. Den holländska expeditionen vittnade om en ny tid på ögruppen: ett fångstfartyg som ville fiska i säkerhet måste eskorteras av krigsfartyg. Och om ett fångstfartyg seglade för långt bort var det utlämnat åt sitt eget öde.

År 1617 slog engelsmännen bland annat till mot det ensamma holländska fartyget Noahs Ark och lade beslag på 200 tunnor olja. Engelsmännen hotade enligt en holländsk rapport att ”hänga fångarna från bog­sprötet eller binda dem till händer och fötter och kasta dem i havet”.

Året därpå gav holländarna igen genom att plundra och bränna en engelsk valfångststation. Muscovy Company krävde 5 000 pund, i dag nästan tio miljoner kronor, i ersättning. Senare samma år avfyrade den holländske kaptenen Abraham Leverstein kanonsalvor mot en grupp engelska valfångstfartyg och tvingade ledaren, kapten Heley, att komma ombord på det holländska skeppet. Enligt Heley ”hotade de flera gånger med att segla iväg och sänka vårt skepp medan vi konfererade”.

Holländarna släppte dock Heley, bara för att ett par dagar senare ”avfyra en serie mindre skott och bredsidor”. Skotten dödade en man i skeppets utkikspost. Engelsmännen gav igen med nya bredsidor men de var i numerärt underläge och snart var deras fartyg så förstörda att striden upphörde.

Holländarna äntrade skeppen och ”stal allt de kunde lägga vantarna på”, berättade kapten Heley. Förutom valolja stal holländarna männens överrockar och, nästan värst av allt, förrådet av öl. Förlusten var enorm, hävdade engelsmännen: 66 000 pund, eller över 125 miljoner kronor i dagens penningvärde.

 

Valfångarna måste skära igenom den 40 cm tjocka huden för att nå in till det värdefulla späcket.

© ullstein bild

Miljonförlust tvingade fram lösning

Den blodiga sammanstötningen var inte den sista. Under åren som följde var strider en plåga för valfångarna både på land och till sjöss. Det var inte bara sjömän och soldater som miste livet, man förlorade även varor och intäkter.

När holländarna år 1623 hade blivit fast etablerade med sin egen valfångststation på norra Svalbard, var tiden mogen för vapenvila. Nu skulle Svalbard delas upp och alla nationer få fiska i fred. Även om engelsmännen inte höll med fick de till slut ge med sig – flottan kunde inte avvara fartyg bara för att ­patrullera Svalbard.

När det engelska inbördeskriget utbröt år 1642 släppte landet sitt grepp om Svalbard, och havet kring ögruppen blev i praktiken mare liberum. Vid den tiden hade man dock utvecklat bättre utrustning. Valarna gick att fånga på öppet hav och späcket kokades på fartygsdäcken i stället för på land. ­

Under de följande hundra åren utplånades de enorma valbestånden på grund av överfiske. Med dem försvann även de flesta valfångare från Svalbard och i dag är det bara fiskarnas övergivna valfångststationer som vittnar om en svunnen storhetstid.

Följ med Världens Historia och National Geographic på en unik upplevelsekryssning till midnattssolens och isbjörnens rike: Ögruppen Svalbard. Läs mer och boka din hytt nu.

Kanske är du intresserad av...