Läs också

Afrikas stjärna

De Beers i dag 20 000 anställda. Bolaget är världens största diamantproducent.

Diamanter: Så fick De Beers världsherraväldet

Inom loppet av bara 22 år bygger britten Cecil Rhodes upp gruvbolaget De Beers som kontrollerar all handel med diamanter. Men hans enorma framgångar grundas på hot, manipulering av priser och underbetalda arbetare.

20 augusti 2015 av Mette Iversen

De Beers skyr inga medel i jakten på diamanter

Som ett jättelikt spindelnät hänger långa rep kors och tvärs över De Beers gruva mitt i Sydafrika. I repen hänger korgar med jord och stenar, som hissas upp till markytan från gruvans djup. När som helst kan något av repen brista och korgens innehåll rasa ned i huvudet på gruvarbetarna 50 meter längre ned, och döda eller skada dem svårt.

Nere i gruvan sliter tusentals arbetare i gångarna. Med hackor, borrar och spadar gör de stora hål i gruvgångarnas väggar i jakten på diamanter. Men förtjänsten på de dyrbara stenarna hamnar sällan i gruvarbetarnas fickor. I stället håller vinsterna från världens största diamantfyndighet på att förvandla ett nystartat bolag till ett dominerande jätteindustri.

De Beers heter bolaget som inte skyr några medel i jakten på profit. Från år 1880 och 22 år framåt köper bolaget systematiskt upp mark från fattiga gruv­ägare, hotar sina konkurrenter, fuskar med priserna och blir gruvligt rikt på sitt världsomfattande monopol på diamanter.

Afrikas stjärna lockade lycksökare

Diamantäventyret började år 1866 då en bonde hittade en gnistrande sten i närheten av Orange River, 30 mil från Sydafrikas kust. Stenen hann byta ägare åtskilliga gånger innan den hamnade hos en expert, som konstaterade att det rörde sig om en diamant på 21,25 carat.

De första lycksökarna skyndade genast till Sydafrikas inre, och när diamanten Afrikas stjärna på 82 carat dök upp tre år senare ur marken vid Orange ­River utlöste fyndet en flodvåg av folk som kom till området med spadar, hackor och drömmen om att bli rika. Inom loppet av tio år fördubblades mängden vita invånare i Sydafrika – och tullintäkterna tredubblades under samma period.

Nära Orange River hade bonden Johannes Nicolaas De Beers sin farm. Han var en kristen och förnöjsam man som med förakt betraktade de giriga diamant­grävarna. Han och hans bror Diederik ­Arnoldus hittade också diamanter på ­sina marker, men de tänkte inte låta sig svepas med i diamantfebern.

Bröderna sålde sin jord. Johannes fick 6 000 guineas, vilket var mindre än hälften av vad Afrikas stjärna kostat. Efter hand som spannvis med diamanter grävdes upp på De Beers forna egendomar, ångrade sig den olycklige säljaren och tyckte att han borde ha begärt sex miljoner guineas i stället.

År 1880 började britten Cecil Rhodes köpa upp den ena jordlotten efter den andra på De Beers gamla farm. Diamantpriset hade då störtdykt eftersom de syd­afrikanska gruvorna var så proppfulla med ädelstenar att världsmarknaden översvämmades med drygt ett halvt ton diamanter – varje år.

De förut så sällsynta stenarna värderades nu som halvädelstenar i linje med topas eller turkos. Många gruvägare gick i konkurs när priserna sjönk, men den 27-årige Rhodes såg en chans att tjäna stora pengar. Han bildade ett bolag som han uppkallade efter markens forna ägare: De Beers Mining Company Limited.

Pengarna han köpte mark för hade han tjänat på att sälja isblock till svettiga gruvarbetare, och på att pumpa vatten ur översvämmade gruvgångar. Rhodes köpte upp De Beers-gruvan bit för bit.

 

 

Cecil Rhodes stal genial idé

Rhodes befann sig i ett permanent priskrig mot ett antal konkurrenter – många av dem var betydligt större och rikare än hans eget bolag, De Beers. När politikern J.X. Merriman år 1886 kontaktade honom för att presentera ett intressant förslag, var Rhodes därför synnerligen lyhörd.

Merriman föreslog att alla Sydafrikas gruvbolag i diamantbran­schen skulle gå samman. Bara några veckor senare lät Rhodes trycka stora annonser i Sydafrikas tidningar. Här beskrev han alla fördelar med att bilda ett enda stort sydafrikanskt diamantbolag för att kunna sätta höga priser på ädelstenarna – och han tog själv åt sig hela äran för idén. Merriman blev både arg och besviken och kallade Rhodes för ”listig och nyckfull” och för en person som han hellre ville ha som motståndare än som vän, ”för då vet man var man har honom”.

Men Rhodes kunde vara ännu mer utstuderad. Vid ett tillfälle då han behövde pengar, sålde han en stor låda diamanter till sin ärkerival Barney Barnato. De ­båda männen undertecknade avtalet, och Barnato såg redan fram emot att kunna mätta marknaden med sina nya diamanter och därmed tvinga Rhodes på knä.

Men när Rhodes sträckte sig fram för att skaka hand med Barnato, välte han ­lådan med noggrant sorterade diamanter. Rhodes fick det hela att se ut som en olyckshändelse, och genom den incidenten fick han själv sex veckor extra på sig att sälja sina egna diamanter till högt pris och tjäna en förmögenhet – så lång tid skulle det ta för Barnatos anställda att sortera alla de utspillda diamanterna.

År 1888 gick Rhodes plan i lås, och Sydafrikas fyra största diamantföretag slog sig samman i bolaget De Beers Consolidated Mines. Rhodes fick det övergripande ansvaret, och med fula metoder rodde han hem förmögenheter åt sig själv och de andra ägarna.

För att kontrollera utbudet av diamanter bildade Rhodes fingerade bolag; utifrån såg det därför ut som att den fria marknaden reglerade priserna. Men i själva verket kontrollerade Rhodes utbudet och priserna som om han regisserade en marionetteater. Om priset på en viss typ av diamant blev för lågt, skickade han inte ut den på marknaden på ett tag. Då blev de diamanterna en sällsynt och exklusiv vara för konsumenten.

De Beers monopol kostade även ­arbetstillfällen eftersom Rhodes avskedade tusentals gruvarbetare för att minska bolagets omkostnader. De arbetslösa gruvarbetarna marscherade i protest till De Beers huvudkontor i Kimberley, där de brände en docka som liknade Rhodes.

En av arrangörerna höll ett hatiskt tal: ”Lågorna kommer nu att förtära de sista dödliga resterna av Cecil Rhodes – fusio­nernas general och diamanternas kung. Låt oss utbringa ett trefaldigt leve för girighetens villiga redskap. Må Gud förgöra honom.” Efter den protestmarschen hade Rhodes oftast poliseskort när han reste till och från Sydafrikas gruvstäder.

Rhodes blev även ovän med butiksägarna i gruvstäderna, eftersom han låste in De Beers alla svarta arbetare bakom taggtråd i stora läger. De fick bara vistas i gruvorna och i själva lägret, och tvingades därför köpa sin mat och andra saker i De Beers butiker inne på lägerområdet.

 

De Beers styrde Sydafrika

År 1890 stod De Beers för 90 procent av världens diamantproduktion. Genom intäkterna blev bolaget även en politisk maktfaktor. Året därpå, då ett nytt stort diamantfynd gjordes i Syd­afrika, hotades emellertid det höga diamantpriset på nytt. De Beers ville därför köpa upp gruvan, men arbetslösa gruvarbetare krävde förköpsrätt.

Sydafrikas premiärminister tillsatte en kommission för att utreda vilken köpare landet hade mest glädje av. Kommissionen rekommenderade De Beers. Det var inte något särskilt överraskande val; Sydafrikas premiärminister hette Cecil Rhodes.

6 regler ger De Beers världsherraväldet över diamanter

1. Kamma fram ädelstenarna

 

Svarta arbetare, som övervakades av vita kontrollanter, sorterade ut diamanter ur jorden.

 

Sydafrika hade världens största diamantfyndigheter. Men det krävdes stora resurser för att hitta de små men dyrbara ädelstenarna.
På 1880-talet utfördes arbetet för hand. Nere i gruvorna hackade arbetarna loss den porösa jorden, skyfflade upp den i stora korgar och hissade upp materialet till mark­ytan. Där stod andra arbetare och pulvriserade materialet med spadar och klubbor.

Pulvret finkammades med en kam – under sträng övervakning av en förman. Metoden var inte särskilt effektiv och kostade gruvägarna många diamanter, som antingen aldrig hittades – eller stals av arbetarna. De Beers motdrag var att tvinga svarta arbetare att arbeta nakna under finkamningen, och utsätta dem för obehagliga kontroller i alla kropps-
öppningar innan de tilläts lämna arbetsplatsen. Vita arbetare vägrade acceptera sådana förödmjukelser.

2. Lås in dina anställda

Svarta gruvarbetare hade fyra gånger mindre i lön än sina vita kolleger, och De Beers hade ett osnyggt avtal med den sydafrikanska polisen: Alla svarta män som greps för dagdriveri skulle låsas in i läger som drevs av De Beers. Där tvingades de skriva på ett kontrakt för 6–12 månader. De var tvungna att arbeta i diamant­gruvorna dagarna i ända och tilläts inte lämna lägret innan deras kontrakt hade löpt ut.

3. Överlåt slipningen till specialisterna

 

Sliparen klöv diamanten med klubba och mejsel för att skapa en vacker ädelsten.

På grund av de sydafrikanska boernas historiska band till Nederländerna skicka­des De Beers rådiamanter till Amsterdam för att slipas till gnistrande stenar. Under århundradena hade den religiösa toleransen i staden lockat dit skickliga judiska hantverkare som kunde klyva och slipa diamanter utan spill.

1. Frakt till Europa
Råa diamanter ser inte ut som de gnistrande ädelstenarna i juvelerarnas skyltfönster. Stenarna skickades därför till skickliga slipare.

2. Klyvning
Erfarna slipare visste exakt var de skulle klyva diamanten för att få fram dess förtjänster. Om de gjorde fel, splittrades stenen eller blev matt.

3. Slipning
Diamanten göts fast i bly för att hållas stilla under slipningen. Sliparen använde diamantpulver för att forma stenen.

4. Polering
Poleringen gjordes på samma sätt som slipningen, men nu putsades stenens sidor tills de gnistrade.

4. Låt en kartell styra priset
De Beers insåg snart att priset på ädelstenar hade med tillgången att göra. Och eftersom hela 90 procent av världens diamanter kom från gruvor som bolaget ägde, kunde priset på t.ex. små diamanter hållas uppe genom att bolaget helt enkelt släppte ut färre till försäljning. Genom en mängd mindre bolag, exempelvis Central Selling Organization, fick De Beers det att verka som om bolaget konkurrerade med andra – men de ägdes av De Beers allihop.

Bara kungligheter bar diamanter

 

 

Innan gruvorna växte fram i Sydafrika var diamanter oerhört sällsynta. Världsproduktionen låg på bara ett par kilo om året, och priset var skyhögt. Det var bara kungligheter som hade råd med ädelstenen, som hämtades upp ur floder i Indien och Brasilien. Sayajirao, som mellan 1875 och 1939 var maharaja i den indiska staten Baroda, ägde t.ex. en diamant på 262 carat (vikt: 52 g).

5. Krossa alla konkurrenter

Om andra gruvor eller diamantgrossister vägrade att sälja sina diamanter via De Beers, tog bolaget till hårdhandskarna. Ett av De Beers mest effektive vapen var att översvämma marknaden med precis den sortens diamanter som den besvärliga konkurrenten sålde.

När priset då störtdök hotades konkurrentens existens. De Beers själv kände knappt av prissänkningen eftersom bolaget sålde mängder av olika typer av diamanter.

6. Reklam gör sten till ett tecken på kärlek

 

I en reklamkampanj gjordes diamanten till kärlekens ädelsten. Efterfrågan ökade dramatiskt.

 

Diamanter konkurrerade med rubiner, smaragder och andra ädelstenar om att vara de mest eftertraktade. När reklamens inflytande ökade under 1900-talet drev De Beers en annonskampanj som gjorde diamanterna till något speciellt.

År 1947 kom den amerikanska reklambyrån N. W. Ayer på en passande slogan till De Beers: a diamond is forever – en diamant är för evigt. Deras slogan ackom­panjerades av bilder på förlovningsringar, och snart kunde inte en enda amerikansk friare tänka sig att ge flickvännen något annat än en diamant – hans kärlek skulle ju vara för evigt, precis som diamanten. År 1999 utsågs a diamond is forever till århundradets bästa reklamslogan.

 

Kanske är du intresserad av...