I ett ombyggt bombplan från första världskriget försökte två krigsveteraner flyga över Atlanten – äran och 10000 engelska pund stod på spel.

Världens Historias årsbok: Veteraner flög ombyggt bombplan över Atlanten

1919:John Alcock och Arthur Brown har flugit under första världskriget och saknar äventyret. Under sommaren lyfter de från Kanadas östkust i jakten på en enorm prissumma, ett nytt flygrekord och berömmelse. Målet är att bli de första som korsar Atlanten utan stopp – men överraskande dåligt väder och oprövad utrustning skickar planet i spinn rakt ned mot havet.

24 oktober 2017 av Historie Årbog

Planet slingrar från sida till sida på startbanan, medan det kommer upp i fart – en hård västanvind pressar hårt mot skrovet och de breda vingarna. 

Banan utgörs av en ojämn gräsplan, och ojämnheterna får planet att studsa upp och ned. Hastigheten stiger och stiger, tills hjulen släpper banan. 

Det ombyggda bombplanet har använt ­nästan varenda en av startbanans 275 meter och är skräckinjagande nära att slå i trädtopparna, när det passerar över skogen i änden av banan. 

I sittbrunnen vänder ­navigatören Arthur Brown sig till höger mot piloten. John Alcocks ansikte är ­alldeles blött av svett.

Klockan är 14 på eftermiddagen den 14 juni 1919, när Alcock och Brown lyfter från flygplatsen utanför St. John’s – huvudorten i Newfoundland. 

Framför männen väntar 3000 kilometer öppet hav och deras livs största utmaning. Männen har för avsikt att bli de första människorna som flyger över Atlanten i ett sträck.

Den lilla besättningen har alla förutsättningar för att genomföra uppgiften. 

>>Nytt vittne från Nazityskland klev fram 2017 – läs berättelsen bakom i Världens Historias årsbok 2017

Både Alcock och Brown är besatta av flygning och har tjänstgjort i flyget under första världskriget. 

Under luftstriderna blev båda männen nedskjutna och tagna till fånga, Alcock i Turkiet och Brown i Tyskland. 

Upplevelserna avskräckte emellertid inte britterna från att ta plats i planet. Männen är långtifrån ensamma om den fascinationen – flygning, en revolutionerande teknisk uppfinning, utvecklas i rasande fart. 

Endast 16 år tidigare hade de ameri­kans­ka bröderna Wright blivit de första ­någonsin som lyft med ett flygplan. 

 Bedriften sporrade åtskilliga våghalsar att experimentera med flygmaskiner, och flygfarkosterna blev allt bättre. 

Publiken strömmade till uppvisningar, och berättelser om rekordförsök fick tidningarnas upplagesiffror att stiga brant. 

År 1912 utlovade den brittiska tidningen Daily Mail en belöning på hela 10000 pund till ”den första pilot som på under 72 sammanhängande timmar – i en flygmaskin – korsar Atlanten från en punkt i USA, Kanada eller Newfoundland till vilken plats som helst i Irland eller Storbritannien”.

Första världskriget fördröjde försöken att sätta rekord, men å andra sidan gjorde användningen av flyg i kriget att flygplanen blev bättre och att skickliga och modiga piloter och navigatörer – bland dem John Alcock och Arthur Brown – utbildades, och krigsveteranerna är redo att ta sig an utmaningen.

>> Vikingagrav hittades under 2017 – läs om vikingarnas begravningsritualer i Världens Historias årsbok 2017

Radion går sönder

Alcocks och Browns plan är ett ombyggt Vickers Vimy – ett bombplan från första världskriget – som fabriken i England har plockat isär, packat i stora lådor och skickat med båt till Newfoundland, där tekniker satt ihop planet igen. 

Förutom navigations-utrustning har männen kaffe, smörgåsar, choklad, öl och whisky med ombord.

Hittills ser allt bra ut. De båda Rolls-Royce-motorerna mullrar på tryggt, och Brown griper radiomikrofonen för att rapportera till stationen i St. John’s att allt är bra. 

Han får dock en hemsk överraskning – radion är död. Apparaten får ström från en liten propeller, som sitter på planets undersida. 

För att se propellern måste Brown luta sig till hälften ut ur sittbrunnen, medan den hårda vinden pressar hans huvud bakåt. Hans farhågor besannas.

I motorbullret kan männen inte prata med varandra, så Brown tar fram papper och penna.

”Generatorn till radion är trasig. Propellern är borta”, skriver han till Alcock. Efter 70 minuter i luften är de avskurna från omvärlden.

 Krigsmaskin blev långdistansplan: Bombplanet Vickers Vimy byggdes om så att det fick plats med mer bränsle, och all onödig utrustning plockades av.

Tjock dimma överraskar

Framför dem dyker en oroväckande syn upp – en stor dimbank breder ut sig som en mur framför planet. 

Synen kommer som en överraskning, för meteorologerna hade lovat klart väder hela vägen. Britterna har bara en möjlighet om de vill fullfölja rekordförsöket: att flyga rakt genom den grå massan. 

Innan planet försvinner in i dimman försöker Brown mäta maskinens position. Med ombord har navigatören en sextant, men instrumentet kräver att han kan se antingen solen eller stjärnor. 

Planets instrumentbräda består av i stort sett endast en höjd- och en hastighetsmätare. Först några år senare får flygnavigatörer hjälp av den konstgjorda horisonten, ett instrument som hjälper piloten att hålla planet på rätt kurs genom dimma och moln.

”Jag kan inte observera något. Räknar med att vinden håller, och navigerar efter bestick”, skriver Brown och visar meddelandet för ­Alcock. 

Strax därpå är planet insvept i en dimma så tjock att männen inte ser ens propellrarna på motorerna.

”Instängda som vi var från både luft och hav var flygningen en väldigt ensam affär”, berättade Alcock senare om färden genom dimbankarna, som ­försvinner först sent på eftermiddagen.

När dimman väl lättar väntar en annan obehaglig överraskning: Från styrbords motor hörs ett högt, knackande ljud. 

Brown minns med fasa att en annan flygplansbesättning en månad tidigare störtade i Atlanten på grund av motor-problem.

Besättningen överlevde, men fick vänta i sju dagar på att räddas av ett last­fartyg. Brown lutar sig fram och granskar motorn. 

En del av avgasröret har spruckit, och metallen glöder – först rött och sedan vitt. Lågor från röret står nu rakt ut och får även en av de stålvajrar som håller vingarna på plats att glöda rött. 

Om vajern går av blir vingen av med sitt stöd, och då kommer planet sannolikt att störta. Innan navigatören ­hinner avsluta tanken faller avgasröret av. 

 Metallstycket virvlar ned mot havet, och vajern på planets vinge blir ­metallgrå igen. 

Motorljudet blir markant högre, och en konstant låga från grenröret påminner besättningen om hur sårbart flygplanet faktiskt är.

Planet är nära att störta

Efter fyra timmar i luften sticker planet upp nosen över det översta molnlagret, och Brown mäter position och kurs. Under ­strapatserna har planet flugit lite för långt ­söderut. 

Alcock hinner korrigera planets riktning, innan molnen skuggar solen på nytt. Trots att piloten stiger till en och en halv kilometers höjd kommer planet inte loss ur molnlagret. 

Snart sänker mörkret sig. Endast belysningen i instrumentbrädan och en ensam lampa i kompassen sprider ett svagt sken i sittbrunnen. 

Männen äter smörgåsar, dricker öl och gör det så behagligt som möjligt i det lilla utrymmet, medan planet brummar fram genom det sammetsmjuka mörkret med kurs mot ­Europa och gryningen i öster. 

Klockan tre på natten börjar Brown så smått förbereda sig på soluppgången och justerar kursen mot den irländska väst­kusten, där ­männen har planerat att landa.

”Så snart du ser solen gå upp ska du rikta planet rakt mot den, så att vi kan få en kompassmätning”, skriver Brown på en lapp till piloten. 

Innan solen går upp flyger britterna dock rakt in i en storm. Häftigt regn och hagel piskar mot planet. Den öppna sittbrunnen är helt oskyddad, och det finns inget sätt att undkomma kylan. 

Våldsamma vindbyar ­kastar flygplanet från sida till sida, som om det var en liten leksak.

Alcock drar styrspaken bakåt för att sänka hastigheten, men nålen i hastighetsmätaren står stilla. Till sin fasa upptäcker piloten att fukten har gjort att mätaren frusit fast. 

Faktum är dock att Alcock har sänkt hastigheten, så att planet nu flyger farligt långsamt. Plötsligt känner båda männen hur det suger till i magen. 

Planet virvlar mot havet. Brown förbereder sig på det värsta och hinner spänna loss säkerhetsbältet, innan Alcock lyckas dra upp planet ur den livsfarliga dykningen. ­

Höjdmätaren har passerat 150-meters­markeringen, och det forna bombplanet flyger nu på sidan. Männen stirrar rakt ned i de vittoppiga vågorna. 

Alcock rätar upp planet och drar styrspaken bakåt. ­Planet stiger. Det var i sista ögonblicket som de fick kontroll över planet. 

”Den salta smak vi senare kände på tungan var skum från havet”, berättade piloten. 

För att ha tillräckligt med bensin för de över 3000 kilometerna packade teknikerna in bensinbehållare i alla hålrum. Flygplanet hade till slut 3932 liter bensin med ombord.

Snö kväver nästan motorn

Prövningarna är emellertid inte över ännu, för hagelvädret blir till snö, och den tjocka, vita massan tynger ned vingar och skrov och hotar att täppa igen motorernas luftintag och filtret till förgasarna. 

Om snöandet fortsätter kommer de att få motorstopp. Brown ser ingen annan utväg än att sopa bort isen och snön för hand. 

Han ställer sig på knä på sätet och sträcker ut överkroppen ur sittbrunnen så att han precis når de största ansamlingarna av snö. 

Ansträngningen kräver all Browns viljestyrka, för den iskalla vinden piskar honom rakt i ansiktet, och han är tvungen att hålla sig i ett av ving­stagen för att inte tappa balansen. 

Brown får upprepa sitt sopande flera ­gånger, innan planet är ute ur ovädret.

>> Få alla historierna från Världens Historias årsbok 2017 – beställ nu

Isen på vingarna börjar smälta, och en mild, sydvästlig bris bär planet mot Irlands kust. 

Klockan kvart över åtta på morgonen den 15 juni får männen syn på land, och strax därefter flyger planet fram precis ovanför de gröna ­åkrarna vid Clifden i Irland.

Ännu en över­raskning väntar äventyrarna, när de landar i en mosse. Planets hjul och nos borrar sig ned i den mjuka marken. 

Både Alcock och Brown kan emellertid klättra ut oskadda – till jublet från en ditrusande folkmassa. Klockan 8.40 lokal tid sätter männen ­fötterna på fast mark.

Alcock och Brown har klarat av utmaningen från Daily Mail på 15 timmar och 57 minuter. De följande dagarna upplever de båda rekordinnehavarna rena ­triumftåget. 

Vid en ceremoni överräcker självaste Winston Churchill, Englands krigs- och luftfartsminister, prissumman på 10000 pund till flygarna. 

Dagen därpå blir Alcock och Brown adlade på Buckingham Palace. Tidningarna rensar sina förstasidor och kräver uttalanden från männen: 

”I går var jag i Amerika”, säger John Alcock kort efter landningen och ­fortsätter: ”Och det är jag den första ­människan i Europa som kan säga”.

I Irland landade äventyrarna i en mosse, och planets nos borrade sig ned i jorden. Vare sig Alcock eller Brown skadades vid landningen.

Kanske är du intresserad av...