År 1909 fick Mauretania utmärkelsen Atlantens blå band för snabbaste trans­atlantiska överfärd.

RMS Mauretania: Ståljätten var havets snabbaste

När de byggde RMS Mauretania ville britterna visa vad de kunde prestera till sjöss. Skeppet var ett tekniskt underverk som fick legendstatus bland alla lyxfartyg.

10 januari 2012 av Jesper Rovsing

När RMS Mauretania lade till vid Liverpools kaj på sin jungfruresa år 1907, varslade hon om en ny era för passagerarfartygen. Skeppet var nästan dubbelt så stort som världens dittills största ångfartyg och fyllt med oerhörd lyx. Därtill kom den överväldigande motorkraften och banbrytande nya tekniken.

Allt var genomtänkt

I början av 1900-talet var ­Atlantångarna inte bara en oumbärlig livsnerv mellan Europa och USA. De var samtidigt själva symbolen för en nations styrka och kunnande. Men vid 1900-talets början hade Storbritanniens självkänsla fått sig en knäck; under många år hade världens största och snabbaste passagerarfartyg varit tyska. Därför kunde rederiet Cunard Line enkelt förhandla sig till ett avtal med den brittiska rege­ringen, som gav statligt stöd för att bygga Mauretania.

De djärva planerna för det nya fartyget överträffade allt man tidigare sett inom fartygstrafiken. Invändigt var Mauretania en studie i lyx och exklusiva detaljer. I matsalen för första klass kunde passagerarna t.ex. koppla av i mjuka länstolar i det naturliga ljuset från en stor glaskupol i taket. Om passagerarna inte orkade gå i trappor efter maten, kunde de ta hissen – en sällsynt konstruktion på den tiden. Och om någon ville avnjuta en drink serverade Verandah Café förfriskningar på däck i skydd för väder och vind – även detta var nytt.

Ingenting hade lämnats åt slumpen – inte ens panelerna som var snidade för hand ­av trehundra hantverkare från Palestina.

Ångturbiner satte farten

Med en vikt på nära 32 000 ton och en längd på drygt 240 meter var fartyget världens största. Trots det vågade Cunard installera en helt ny och nästan oprövad teknik i motorrummet: ångturbiner.

Bara tio år före Mauretanias jungfruresa hade ett litet prototypfartyg tilldragit sig stor uppmärksamhet under en kunglig fartygsparad, när det plötsligt stävat in bland flottans flaggskepp. För att demonstrera motorns kapacitet gav Turbinias kapten order om full fart fram, och med fartygets revolutionerande ångturbiner forsade det fram genom vattnet med en för den tiden rasande fart: långt över 55 km/h. Ingen i publiken hade sett något liknande. PR-kuppen var så övertygande att inte bara flottan utan även Cunard genast tog till sig ångturbinerna.

Satsningen gav utdelning, när Mauretania år 1909 korsade Atlanten med en genomsnittsfart på drygt 48 km/h. Därmed vann far­tyget Atlantens Blå band – en utmärkelse för den snabbaste färden över havet.

Det tog 20 år innan konkurrenterna lyckades slå rekordet. När tyska Bremen till sist lyckades år 1929, hade det gamla brittiska fartyget fortfarande så mycket krafter kvar att besättningen vägrade ge upp utan strid. Bremen förblev obesegrat, men Mauretanias gamla rekordtid förbättrades markant under ett nytt rekordförsök.

Tusentals tog farväl

Mauretania var det första brittiska fartyg som hade fyra skorstenar, och de enorma rören blev för många en symbol för kraft och styrka – faktiskt i så hög grad att rederiet White Star Line byggde tre lyxfartyg med en falsk fjärde skorsten. Marknadsavdelningen hade nämligen förvarnat om att de kunde förlora kunder om fartygen inte såg lika kraftfulla ut som dem med fyra skorstenar.

Fartyget var fyllt med en oerhörd lyx. Förutom en överdådig salong hade hon en bar på däck.

Mauretania hade även en annan detalj som kopierades: hon var försedd med vattentäta skott, och i annonser kallades hon fartyget som ”praktiskt taget är osänkbart”. Det påstods som bekant även när White Star ­Line använde samma teknik i Titanic – ocean­ångaren som sjönk under sin jungfruresa år 1912.

Mauretania klarade sig oskadd genom alla faror – såväl stormar som första världskriget – och gick i fast trafik över Atlanten ända fram till år 1930.

År 1934 gick ”The Grand Old Lady” – som hon med tiden kommit att kallas – till upphuggning. När hon passerade det brittiska varv där hon en gång byggts, stod tusentals människor på kajen och sjöng sången ”Auld Lang Syne”.

Kanske är du intresserad av...