Totalt miste tio människor livet i samband med The Dole Air Race år 1927.
© Claus Lunau/Historie

Dödsrace på Hawaii slutade i tragedi

För att marknadsföra ananas på burk utlovar den förmögna affärs­mannen James Dole år 1927 en stor summa pengar till vinnaren av ett livsfarligt flygplansrace som ska gå från Kalifornien till Hawaii. Inget går som planerat och tävlingen utvecklar sig till en tragedi.

7 januari 2017 av Thomas Hebsgaard
Medan Arthur Rogers gjorde sig redo i cockpiten till sitt hemma­snickrade flygplan Angel of Los Angeles betraktade hustrun Anna honom på avstånd. 


Hela morgonen hade hon packat makens koffert med allt han kunde tänkas behöva. Nu stod hon tyst vid ­han­garen och skulle snart se sin unga make lyfta. Grannen passade deras ­endast sex månader gamla dotter i familjens hem i förorten.

Angel of Los Angeles hade aldrig tidigare flugit. Jungfrufärden skulle gå från den lokala flygplatsen i Vail utanför Los Angeles till Oakland. 


Därifrån skulle ­Arthur sätta kurs mot Hawaii för att delta i sin tids största och till dags dato mest riskabla flygplansrace – The Dole Air Race. 

En 3800 kilometer lång färd över öppet vatten med 35000 dollar i prispotten som motivation. 

Starten skulle gå fyra dagar senare, den 16:e augusti 1927.

Provturen slutar i katastrof

Motordånet från Angel of Los Angeles steg i ett vrålande crescendo då ­Arthur Rogers trampade gasen i botten och planet började rulla ner längs startbanan. 


Bredvid Anna stod en liten grupp män som sammanbitet såg på. En av dem var flygplans­konstruktören Lee Bryant som i veckor hade slitit tillsammans med Arthur för att färdig­ställa planet.

Det 30 fot långa mono­planet accelererade snabbt, körde mot vinden, lättade, sjönk en bit igen och lyfte så upp i luften med ett dån. 


Plötsligt vände det tillbaka mot startbanan som för att cirkla runt, men svängde så snävt i motsatt riktning och ökade höjden ytterligare. 

Anna kände ett hugg av fasa då planet några sekunder senare åter vände tillbaka mot startbanan och började tappa höjd medan oljudet från motorn tilltog.

Männen började skrika och sprang över startbanan medan planet störtade mot marken. Ett ögonblick senare hördes ett enormt, förkrossande dån då farkosten träffade banan och studsade upp igen för att till sist landa i ett moln av svart rök och gulaktigt damm. 


En liten, hjälplös varelse som fastnat i fallskärmens linor släpades efter planet. Linorna hade fastnat i maskinens stjärt.

"Arthur, Arthur!" skrek Anna, medan hon sprang mot vraket. Hennes dotter hade inte längre någon pappa. 

Den 12:e augusti testade Arthur Rogers sitt plan Angel of Los Angeles. Motorn slutade dock fungera och Rogers kraschade.

© San Diego Air & Space Museum

Redaktörer knäcker idén

The Dole Air Race skulle gå av ­stapeln först om fyra dagar, men ­piloten ­Arthur Rogers var redan loppets tredje dödsoffer. 


Två andra hoppfulla deltagare hade några få dagar tidigare krockat med en klippa och planet hade exploderat.

Idén till flygplansracet hade kommit till några månader tidigare på en tidnings­redaktion på Hawaii. 


Redaktörerna Riley Allen och Joe Farrington från Honolulu Star-Bulletin såg stora möjligheter i den världsomspännande flygfebern som flygpionjären Charles Lindbergh hade utlöst i maj 1927 i och med sin ensamflygning över ­Atlanten, från Long Island till Paris.

"Med Lindberghs atlantflygning i åtanke menar vi att Stilla havet nu är spelplatsen för en storslagen luftfartserövring", skrev de två redaktörerna i ett telegram till en av Hawaiis mest inflytelserika män, "Ananas­kungen" James D. Dole. 


Han hade gjort den hawaiianska ön Lanai till en gigantisk ananasplantage och exporterade stora mängder ananas på burk till hela USA. 

Redaktörerna argumenterade för att det skulle vara en "exceptionell möjlighet" att marknadsföra såväl Hawaii som Doles ananas om Dole var villig att bidra med prispengar till vinnaren.

"Vi väntar med spänning på ett positivt svar, och kommer i så fall att publicera nyheten. Värdesätter snabbt svar per telegram", avslutade de.

Dole kunde se fördelarna med idén.

"Låt oss göra ett race av det", sa han. Och den 25:e maj 1927, endast fyra dagar efter att Lindbergh landat i Paris, publi­cerades nyheten i Star-Bulletin:

"Eftersom han uppfattar Charles A. Lindberghs extraordinära bedrift över Atlanten som banbrytande för eventuell transpacifisk lufttransport utlovar James D. Dole 25000 dollar till den första piloten och 10000 dollar till den nästa som utan stopp tar sig från den nordamerikanska kontinenten till Honolulu inom ett år från den 12:e augusti 1927."

Ingen hade någonsin tidigare flugit den långa sträckan.

James Dole grundade sin verksamhet år 1901. Dole Food Company är idag världens största fruktproducent.

© Manu Antiques & Corbis/Getty Images

Lärarinna tjatar sig med

Nyheten om loppet spred sig som en löpeld över hela USA och eggade fantasin hos en brokig skara människor som drömde om luft under vingarna.

I bilstaden Flint i Michigan hade den charmiga 22-åringen Mildred Doran länge fantiserat om att byta ut sin grå vardag som skollärarinna mot en till­varo som hyllad flyghjältinna. 

Då Mildred hörde talas om Doles lopp bönade och bad hon affärsmannen och vännen Bill Malloska om att anmäla en flygmaskin som kunde ta med henne som passagerare. Malloska var mycket välbeställd och brukade sponsra flygshower.

Han lät sig övertalas och köpte ett rött, vitt och blått Buhl Airsedan-biplan. Planet döptes till Miss Doran efter Mildred och skulle flygas av den 24-åriga piloten Augy Pedlar.

Militären tjuvstartar

Totalt 15 deltagargrupper skickade en representant till lott­dragning om start­numren hos racets kom­m­itté i Oakland den 8:e augusti 1927. 


Under tiden hade två unga löjtnanter inom flygvapnet berövat de andra deltagarna möjligheten att bli de första att flyga från Kalifornien till Hawaii. 

Den 26:e juni landade Lester J. Maitland och Albert F. Hegenberger på Wheeler Air Field nordöst om Honolulu.

En civil postpilot upprepade till och med bedriften endast två och en halv vecka senare då han tillsammans med sin navigatör nödlandade i en törnbuske på ön Molokai som tillhör Hawaii.

Två dagar innan loppet skulle dra igång började olyckor kasta skuggor över tävlingen. Onsdagen den 10:e augusti flög två av de anmälda del­tagarna in i en klippa nära San Diego och omkom i en rasande brand. 

Många av de anmälda planen hade heller inte klarat de höga tekniska säkerhetskontrollerna.

Tävlingskommittén var bekymrad och efter att ha rådgjort med James Dole beslutades att starten skulle skjutas upp fyra dagar. 


Två dagar senare kom nyheten om Arthur Rogers tragiska död. Men arran­görerna och resterande deltagare var orubbliga – loppet skulle genomföras. 

Den 22-åriga lärarinnan Mildred Doran anmälde ett plan till racet: Hon hoppades bli berömd.

© San Diego Air & Space Museum

Starten drog storpublik

Uppemot 100000 människor strömmade den 16:e augusti in på det dammiga flygplatsområdet i Oakland då startdagen äntligen kommit. Startfältet bestod nu av åtta plan som hade levt upp till kvalifikationskraven. 


Det första planet skulle rulla ner för den dammande startbanan exakt klockan 12:00, varefter resten av planen skulle följa med en minuts mellanrum.

Publiken exploderade i ett öron­bedövande jubel då det första av de åtta planen började gasa. Oklahoma var ett stort och lite klumpigt monoplan från tillverkaren Travel Air. 


Planet som var tungt lastat med bränsle med tanke på den långa turen brummade fram längs den breda startbanan och lyfte utan några problem. Racet var igång!

Nästa flygmaskin såg jämförelsevis ganska sliten ut. El Encanto var ett litet, silverfärgat monoplan som satts ihop av reservdelar från uttjänta krigsplan.

Planets ägare Norman Goddard drev till vardags ett litet flygsällskap och hop­pades kunna spendera prissumman från Dole-racet på nya plan till sin firma. 

Drömmen gick i kras innan planet kom till startbanans slut. 

Den lilla maskinen började snabbt kränga våldsamt från sida till sida tills den ena vingen tog i marken och krossades. Ingen skadades men planet var totalkvaddat.

Nästa plan i turordningen klarade sig inte mycket bättre. Breese-­planet Pabco Pacific Flyer körde ryckigt iväg men startbanan tog slut innan det kunde komma upp i luften. 


Piloten tvingades stänga av motorn och låta planet långsamt sänka hastigheten.

Till skillnad från de två föregående lyfte Lockheed-maskinen Golden Eagle utan problem. 

Detsamma gällde Mildred Doran, Augy Pedlar och deras navigatör i Miss Doran – men bara för ett tag.  

Fyra plan flyger mot Hawaii

Efter en kort stund i luften upptäckte den 24-åriga Pedlar att motorn inte kom upp ordentligt i varv. 


Han vände snabbt om, landade och lämnade maskinen till mekanikerna som konstaterade att det var fel på tändstiften.

Strax därefter kom ännu ett plan som hunnit starta under tiden tillbaka. Med ett stycke av flygplanskroppen löst hängande från maskinen landade piloten Bill Erwin sitt monoplan Dallas Spirit. 


Senare kunde publiken se ytterligare ett plan vid horisonten som kom tillbaka med en svans av svart rök efter sig. Det var den stora Travel Air-maskinen Okla­homa som också tvingades nödlanda.

Klockan 20 minuter över ett försökte piloten i Pabco Pacific Flyer komma upp i luften igen, men det lyckades inte. 


Planet hoppade och krängde innan det började snurra runt och välte sedan över på den ena vingen varpå brandbilar med tjutande sirener hördes.

Ungefär trekvart senare gjorde sig den outtröttliga Mildred åter­igen redo för ett startförsök med Miss Doran som hade fått nya tändstift. 


Flera åskådare menade senare att de såg den unga kvinnan blinka bort tårar då hon leddes ombord. Hon viftade bort navigatören Cy Knopes försök att övertala henne att stanna på marken med orden "Var inte så larvig Cy, självfallet ska jag med igen".

Strax efter klockan två hade Miss Doran kommit upp i luften igen. Därmed var det fyra deltagare som hade lyckats få sina maskiner i luften med kurs mot Hawaii. 


Utöver Miss Doran var det stuntpiloten Art Goebel i sin stora, blåmålade Travel Air-maskin Woolaroc, Lockheed-maskinen Golden Eagle med Jack Frost och till sist den hawaiianska hemmafavoriten, stunt- och turistpiloten Martin Jensen, som med nöd och näppe hade skrapat ihop tillräckligt med ­pengar för att ­ställa upp med sin blomster­dekorerade ­Breese-maskin med namnet Aloha.

Både El Encanto och Golden Eagle var gjorda av metall – men bara Golden Eagle lämnade flygplatsen i Oakland.

© San Diego Air & Space Museum

Hawaiian väjer för ångfartyg

Nu väntade en lång och påfrestande flygtur. De första cirka 16 milen kunde piloterna räkna med dimma eller låga moln. Sedan skulle molntäcket bli kraftigare och inte lätta förrän i närheten av öarna.

Omkring klockan åtta på kvällen skulle mörkret falla och solljuset inte synas igen förrän omkring klockan halv sex på morgonen – om de fortfarande var i luften då.

Nattflygning i täta moln och mörker var både svårt och farligt. 


Även den mest erfarna piloten kunde under sådana förhållanden bara med nöd och näppe flyga planet med full kontroll. 

Martin Jensen flög lågt och hade allt sitt fokus på kompassen för att hålla den kurs som navigatören Paul ­Schluter hade stakat ut före avfärden. 

I grevens tid fick han syn på ångfartyget SS Silver Fir en och en halv timme från Oakland. Jensen hann precis öka planets höjd och flyga över skeppets telefonmaster.

Goebels Woolaroc passerade ång­­fartyget kort därefter. Bill Davis, planets navigatör, var den enda i tävlingen som kunde hålla kursen genom att pejla radio­signaler mellan de två punkterna Fort Scott på fastlandet och Maui. 


Samtidigt kontrollerade han riktningen via radio­kommunikation med fartyget till havs vars positioner deltagarna fått reda på innan startskottet gick.

Bakom dem flög Augy Pedlar, Cy Knope och Mildred Doran i Miss Doran, ledsagade av lokala kaliforniska piloter som tagit sig upp i luften för att följa deltagarna den första biten över havet. 


Pedlar satt främst med en stråhatt på huvudet och bakom satt Knope på navigatörs­posten med Mildred bredvid sig. 

Hon log och vinkade till de andra planen som ett efter ett vände om och flög hemåt.

Jensen förlorar kontrollen tre gånger

Martin Jensen hade aldrig någonsin flugit i ett mörker liknande det som denna natt låg över Stilla havet. Inget ljus tog sig igenom molntäcket och han hade inget att gå på för att hålla maskinen på rätt kurs. 


De primitiva instrumenten var inte heller till någon större hjälp. Han var tvungen att ta sig upp ovanför molntäcket för att kunna navigera efter stjärnorna.

Med en klump i magen och halsen hopsnörd av skräck fattade stunt­piloten tag om styrspaken och började stiga upp genom det kilometertjocka moln­täcket. 


Uppstigningen tycktes honom pågå i en evighet. Plötsligt lade han märke till att motorljudet ökade i styrka och planet verkade falla fritt. Han var på väg nedåt!

Jensen hade tappat all rumsuppfattning i molntäcket men behöll besinningen och tvingade sig själv att genomföra en av de manövrar han kände till efter sina många timmar som stuntpilot: ett fritt, roterande fall.

I slutet av fallet lyckades han räta upp planet men det dröjde inte länge innan yrseln åter fick övertaget och han inte kunde uppfatta vad som var upp och vad som var ner. 

Totalt tre gånger tappade Jensen kontrollen över planet innan han kunde räta upp det ordentligt några få meter ovanför vågorna. Så fortsatte han vidare i natten.

Över 100000 människor hade samlats för att se starten i Oakland. Endast fyra av åtta plan kom upp i luften under den första dagen.

© San Diego Air & Space Museum

Hela Hawaii väntar med spänning

I Honolulu låg Martin Jensens hustru Marguerite sömnlös och stirrade upp i sovrumstaket. James Dole kunde inte heller sova och precis lika klarvaken var Bill Malloska, affärsmannen från Michigan som hade sponsrat Mildred Doran, Augy Pedlar och Cy Knope i flygplanet Miss Doran.

De första åskådarna började redan strax efter midnatt röra sig mot Wheeler Air Field utanför Honolulu, där det dagen till ära rests läktare för de första av de 30000 människor som förväntades komma för att ta emot de flygande hjältarna från Kalifornien.

De mest nyfikna hade tagit plats framför redaktionslokalerna för Honolulu-tidningarna Advertiser och Star-Bulletin, i hopp om att få senaste nytt från journalisterna som satt redo att ta emot radiomeddelanden från fartyg som hade sett eller hört planen på vägen. 


Några fartyg rapporterade att de hört flera flygplan men kunde inte säga något säkert om vem som låg först. 

Navigatör skjuter nödraketer

Art Goebel hade ont i hela kroppen efter de många timmarna i den trånga cock­piten när dagsljuset äntligen trängde fram. 


Bakom honom kastade navigatören Bill Davis ut en rökgranat för att kontrollera vindens riktning och styrka, och kunna justera kursen. 

Davis hade under färden blivit paniskt rädd för att planet skulle få slut på bränsle men lugn­ades då han till slut kunde se en pytteliten, otydlig prick vid horisonten: Maui!

Navigatören brast spontant ut i rop och sång medan Goebel firade synen genom att gunga planet från sida till sida begeistrat. Davis bestämde sig så för att fira lite till genom att avfyra resten av nödraketerna som ett fyrverkeri.

Båda männen förundrades över hur öde Honolulu verkade ovanifrån då de flög över staden, men det var bara tills de fick syn på myllret av människor på Wheeler Air Field. 

Militärplan från flygbasen gjorde akrobatiska flygmanövrer för att fira det blåmålade Woolarocs ankomst. 

En av piloterna flög till och med nära inpå och stack ut ett finger i luften för att signalera att det stora blå planet med ­orangea vingar var det första att komma till Hawaii.

Efter 26 timmar, 17 minuter och 33 sekunder i luften landade Goebel säkert sin maskin inför de jublande människorna. 


På skakiga ben tog sig de två männen ner på marken. "Oh boy!" upp­repade de gång på gång för sig själva. 

"Vi klarade det, vi klarade det!" Först när Goebel och Davis tittat sig omkring och kunnat konstatera att ingen av konkurrenterna fanns där vågade de tro på segern: De hade vunnit 25000 dollar.

De två våghalsarna var snart om­ringade av människor som ville lyck­önska dem och ta dem i hand. En kvinna i 20-årsåldern med kort, lockigt hår tog sig igenom folkmassan. Med grötig röst fick hon fram:

"Min man – Martin Jensen. Har någon sett Martin Jensen?"

"Jag är ledsen, fru Jensen", svarade Goebel.

Vi har inte sett något av de andra, inte sedan igår."

Bill Malloska hade också trängt sig fram till Goebel och upp­repade misstroget: "Har ni inte sett till dem överhuvudtaget?"

Hustrun förlorar hoppet

Välkomsttalen till Goebel och Davis ära var sedan länge över och korvför­säljarna höll på att få slut på korv då ­Marguerite Jensens vän Holly kom gående mot den för­tvivlade hustrun som satt mod­stulen på en bänk med ansiktet dolt i händerna.

"Det är sant, Maggie", sa vännen. "Ett flygplan är på väg, och det kan vara Marty."

"Det kan också vara Golden Eagle eller Miss Doran”, mumlade Maggie som svar.


Först när hon hörde publikens jubel vågade Marguerite Jensen hoppas på att planet kunde vara hennes mans Aloha. Och inte förrän det gula planet var på marken och rullade mot henne kunde hon tro på det. 

Hon kände igen honom i cockpiten och sprang mot sin man. Han lyfte huvudet, log mot henne och började att fumla med sin hjälm och sina pilotglasögon.

"Martin Jensen, var i hela friden har du hållit hus?" utbrast Marguerite. Maken klättrade ner och slog armarna om henne med glädjetårarna blänkande i ögonen.

"Maggie Jensen", sa han. "Jag har ­aldrig någonsin i mitt liv sett så för­bannat mycket vatten!"

Medan Art Goebel jublade över sin vinst påbörjades sökandet efter de försvunna deltagarna. Inga av de försvunna återfanns.
© San Diego Air & Space Museum

Racet får ett tragiskt slut

Allteftersom eftermiddagen led mot sitt slut grusades allt hopp om att se fler plan närma sig från öst. 


Varken Miss Doran eller Golden Eagle hade tillräckligt med bränsle för över 30 timmars flygning. 

Insikten om de fem människornas tragiska öde smög sig på och lade sordin på kvällens feststämning då de två pristagarna skulle firas i Honolulu. Flottan skickade under de följande dagarna ut 40 fartyg för att leta efter de försvunna.

För att göra ont värre försvann ännu ett av tävlingens plan. Tre dagar efter starten fick Bill Erwin till slut upp Dallas Spirit i luften för att kunna fullfölja ­loppet, men planet nådde heller aldrig fram till Hawaii.

De försvunna planen återfanns ­aldrig och racet kostade tio människoliv. Statens utgifter för eftersökningen slutade på uppemot 67 miljoner ­dollar – en enorm summa som retade upp be­folk­ningen. 

Dole blev lika omskriven som de båda tidningsredaktörerna hade tänkt sig – men det var inte i ­positiva ordalag.

Kanske är du intresserad av...