Först efter nio månaders frossande stoppades de båda människoätande lejonen av Pattersons kulor.

© Field Museum

Glupska lejon åt upp mer än 100 personer

I Kenyas ödemark håller ett arbetslag på att lägga ut järnvägsräls åt den brittiska kolonialmakten. Men arbetarna är inte ensamma. I det höga gräset lurar två hungriga lejonhannar och om nätterna går de på människojakt i tältlägret.

7 februari 2017 av Hans Henrik Fafner

Han sov i tält, precis som alla de andra arbetarna som deltog i byggandet av den provisoriska järnvägsbron över Tsavofloden i Öst­afrika. 

På kvällen hade han gått och lagt sig på sin vanliga plats närmast öppningen, men nästa morgon var han spårlöst försvunnen.

Han hade varit en flitig man som sparat sina pengar. Därför trodde järnvägsingenjören Ronald O. Preston att den saknade kunde ha mördats av någon missunnsam kollega. 

Preston skickade ut flera män för att leta och snart hittade de liket. Preston insåg genast att det inte var frågan om något vanligt mord.

”Jag har sett många olyckor med ödesdigra konsekvenser där de stackars offren blivit svårt lemlästade”, skrev han senare i sin dagbok. 

”Men skelettet, där allt kött brutalt hade slitits bort, var den värsta syn man kan tänka sig.”

Preston var säker: arbetaren hade dödats av ett lejon. Ingenjören gav order om att liket skulle begravas på platsen och därefter ägnade alla resten av dagen åt att hägna in hela tältlägret med en hög boma – ett stängsel av taggbuskar som lokalbefolkningen använde kring sina byar som skydd mot de vilda djuren.

Järnväg genom slaktplatsen

”Vinden frambringade bara ett trist rasslande eller knakande, fullt av sorg, som om den sade 'här är allting död och elände'.” 

Så beskrev äventyraren Joseph Thomson området när han kom dit år 1883 för att på uppdrag av Royal Geographical Society hitta den bästa sträckningen för järnvägen.

Arbetet på Ugandabanan hade påbörjats år 1896. Den hade sin början i Mombasa och slutstationen skulle byggas vid Victoriasjöns strand i Afrikas ­inre. 

Många arbetare hade mist livet under spårläggningen genom Taruöknen. Sträckan mellan städerna Voi och Ndi hade varit särskilt svår på grund av den stora mängden akaciaträd.

De flesta av de 3000 arbetarna kom från Indien – de brittiska kolonialmyndigheterna hade inte lyckats hitta någon kvalificerad arbetskraft i Afrika. 

Indierna drabbades hårt av afrikanska tropiska sjukdomar och under arbetet i öknen hade det varit svårt att skaffa fram rent dricksvatten. Det måste transporteras från Mombasa – en sträcka på 20 mil.

År 1898 tycktes svårigheterna vara över. Järnvägen hade dragits fram till området kring Tsavofloden där det var grönt och lummigt. 

Dricksvatten var ­inte längre något problem och klimatet betydligt behagligare.

Projektledarna visste att Tsavo betydde ”slaktplatsen” på det lokala språket kikamba. Här angreps byarna då och då av massajer och de tog inga slavar – de slaktade sina fiender. 

De brittiska ingenjörerna betraktade angreppen som interna motsättningar mellan afrikanerna och såg dem inte som något hot mot järnvägsbygget. 

Efter strapatserna i ­öknen var Tsavo rena paradiset.

Mindre än en vecka efter den första attacken väcktes männen i sina tält av ett rytande lejon. Sedan blev det tyst. Männen lade sig att sova igen och litade på att deras boma skulle hålla de vilda djuren borta. 

Men plötsligt dök ett stort lejon upp i en av tältöppningarna. Arbetarna hade låtit tältet vara öppet för att få in lite frisk luft. 

Med en snabb rörelse tog lejonet tag om strupen på den man som låg närmast öppningen och släpade ut honom. Männen i tältet hörde hans panikslagna skrik. Lejonet bet till, och skriken tystnade.

Nästa morgon hittade en sökpatrull den stackars arbetarens illa åtgångna lik hundra meter från lägret. Rovdjuret hade bara lämnat kvar huvudet och fötterna.   

Både arbetarna och de brittiska cheferna bodde i tält. Lejonen hade bara att ta för sig. 

© Field Museum

Ingenjör var erfaren lejonjägare

En tid efter de första attackerna kom översten John Henry Patterson till lägret. Han var ingenjör och skulle leda bygget av en permanent stålbro på stora stenfundament över Tsavofloden. 

Han hade tidigare konstruerat järnvägsbroar i Indien och därifrån kände han väl till det hemska ­dilemmat med människo­ätande tigrar. 

När han hörde talas om de glupska Tsavo­lejonen bestämde han sig för att genast åtgärda problemet.

Patterson byggde en så kallad ”machan” – en liten plattform i ett träd som man använde under tigerjakt i ­Indien. 

Där satte han sig med sitt gevär och hoppades få syn på den livsfarliga fienden. Natt efter natt satt han där – och varje natt lemlästades ännu en arbetare av ett lejon.

Så småningom förstod Patterson att det rörde sig om två lejon – och att de samarbetade under attackerna. 

Det ena lejonet jagade i lägret medan det andra väntade utanför. När bytet fällts delade de på bytet. 

Patterson försökte hitta ett mönster i lejonens attacker men varje gång han flyttat sin machan närmare platsen för den senaste attacken, hördes nästa skrik från en annan del av lägret.

”Pass på, bröder, djävulen är över oss”, ekade ropet i natten när ett lejon smög omkring i lägret. 

De indiska arbetarna trodde aldrig att Patterson skulle kunna göra något åt den livsfarliga fienden. De trodde att lejonen var avlidna stamhövdingar som ville sätta stopp för järnvägsbygget genom deras land.

Djuren levde på människokött 

Trots den envisa jakten lyckades Patterson inte stoppa dödandet. I april 1898 hade lejonen tagit 16 indiska arbetare samt ett okänt antal afrikaner som arbetade som vattenbärare eller vedhuggare. 

Järnvägsbolaget förde ingen statistik över dödade afrikaner eftersom de fick sin lön in natura och därför inte stod med på lönelistorna.

Men Patterson visste hur många som dött. Han uppskattade att ett hungrigt lejon kan äta 40 kilo kött om dagen, och utifrån det räknade han sig fram till att de båda lejonen i första hand levde på människokött. 

Han kom också fram till en anledning till överfallen. Tsavo låg utmed en av slavhandelns viktigaste rutter. 

När en slav i en karavan visade svaghetstecken lämnades han kvar i terrängen. På så vis hade lejonen fått smak för människokött.

Trots sin dödsångest fortsatte indierna sitt arbete och snart flyttades lägret vidare, ut från lejonens revir. 

Patterson stannade kvar med några hundra ­arbetare som skulle få stålbron klar och han hade blivit tvungen att ge dem en rejäl löneförhöjning för att få dem att stanna bland mördarlejonen. 

En indisk kuli förklarade för honom att risken för att bli uppäten av ett ­lejon hade varit begränsad när det fanns 3000 man i lägret. Nu kom saken i ett annat läge.

Patterson intensifierade jakten. Han utlovade en belöning på 200 rupier till den som lämnade in ett lejonskinn – vilket kan jämföras med en månadslön på 45 rupier för en stenhuggare och 12 för en kuli. 

Boman kring lägret gjorde uppen­barligen ingen nytta. Patterson gjorde den högre och hängde upp tomma burkar i träden som vakten skulle slå på för att skrämma bort lejonen. Men samtidigt bytte lejonen taktik. 

Nu började de jaga inne i lägret båda två.

En natt var Patterson nära att skjuta ett av lejonen. Tillsammans med lägerläkaren, dr Brock, ställde han sig i en godsvagn på järnvägen. De lämnade dörren öppen för att kunna hålla utkik i den kolsvarta natten.

I ett försök att stänga ute lejonen byggde arbetarna en ”boma” – ett högt stängsel av taggbuskar – runt lägret. 

© Field Museum

Efter flera timmars väntan hörde de hur en torr gren knäcktes i mörkret. ­Båda lejonen smög omkring runt godsvagnen. 

Plötsligt såg Patterson och Brock en stor skugga i långa språng rakt mot dörren. De båda männen avfyrade sina gevär samtidigt och skuggan stannade till. Sedan försvann den ut i natten.

Nästa morgon såg de spår efter lejontassar men det fanns inga spår av blod. De hade inte träffat rovdjuret.

Under sommaren och hösten fortsatte lejonen sin jakt och bron över Tsavofloden var fortfarande inte klar när de indiska arbetarna gick ut i strejk den 1 december. 

De hade kommit till Afrika för att arbeta, inte för att sluta som lejonmat, sade de. Patterson blev ensam kvar i lägret tillsammans med en liten grupp tjänstefolk och medhjälpare.

Nu när byggnadsarbetet låg nere ­ägnade Patterson all sin tid åt lejonjakten. Två dagar senare hade han tur. 

Patterson hade byggt en stor bur av plankor. Buren hade två rum och i det innersta rummet placerade han två indier som lockbete. Nattmörkret sänkte sig.

Mitt i natten närmade sig det ena ­lejonet. Det gick in i buren och utlöste falluckan som stängde in djuret. 

Men ­lejonet löpte amok i buren och innan de vettskrämda indierna tagit sig samman och avfyrat gevären de fått av Patterson hade lejonet flytt ut i friheten igen. 

Lejonet kunde slå ned Patterson

Några dagar senare satte sig Patterson åter på sin machan, som nu vilade på några höga stolpar. 

Han var ensam eftersom hans ordinarie vapenbärare, Mahina, hade svår hosta och skulle ha skrämt bort lejonen. 

Den natten kom ett av ­lejonen ända in under hans rangliga jakttorn. Lejonet skulle kunna välta tornet med ett enda slag med tassen. 

Patterson var nervös. Han tog sikte på lejonet, lyckades få kontroll över and­hämtningen och när han efter en stund anade konturerna av lejonet precis under plattformen tryckte han av.

Lejonet gav upp ett ursinnigt vrål och sprang haltande iväg mot ett buskage. Patterson sköt mot buskaget och hörde en tung duns mot marken.

Strax därpå hördes högljudda rop från lägret. ”Mabarak, mabarak!” Ordet betyder ”den välsignade”, en synonym för ”lejon”. 

Medan Patterson klättrade ned från sin machan kom männen fram mot honom. De hade lyktor med sig och slog på trummor för att skrämma bort det andra lejonet. 

Männen hittade det döda djuret och släpade det med sig in i lägret.

Patterson byggde en plattform i ett träd och därifrån spanade han efter de hungriga lejonen, natt efter natt.

© Field Museum

Kulor stoppade inte lejonet

Jakten på det andra mördarlejonet gick vidare. Några nätter senare satt Patterson i sin machan när det andra lejonet närmade sig. 

Sikten var god. Månen stod högt på en molnfri himmel. Patterson sköt mot lejonet. Det blev bara skadskjutet men nästa dag följde Patterson och Mahina blodspåren till lejonet.

När de fann människoätaren gick djuret till attack. Patterson sköt två skott men lejonet stannade inte. 

Han bad Mahina om ett nytt gevär men assistenten hade flytt upp i ett träd. Patterson hann i säkerhet i sista sekunden. Han höjde sitt gevär och sköt mot djuret igen. Den här gången föll besten ihop på marken.

Lejonen hade dödat 28 indiska arbetare och kanske drygt 100 afrikaner inom loppet av nio månader. 

Patterson tog djurens skinn och kranier som troféer och sålde dem 1924 till Field Museum i Chicago i USA. Där kan man än i dag beskåda människoätarna från Tsavo.

Kanske är du intresserad av...