Nybyggd villa, 1920-talet.

© Sjöberg Bild

Villans genombrott – bostadsrevolution i Sverige Clone

Kring förra sekelskiftet var det få i Sverige som hade hört talas om »villor». Torp och gårdar på landet eller trånga lägenheter i stan var det som stod till buds för gemene man. Men med ökad urbanisering och en ny framväxande medelklass förändrades boendeidealen.

24 september 2017 av Anne Ralf Hållbus / Populär Historia

År 1800 bodde drygt 90 procent av Sveriges befolkning på landsbygden. Med ett invånarantal på 2,3 miljoner betydde det att cirka 230 000 svenskar var stadsbor. Hundra år senare, vid sekelskiftet 1900, hade befolkningen mer än fördubblats till drygt fem miljoner – och nu levde över en miljon svenskar i städer.

Någon form av gård eller stuga på landet eller en lägenhet i stan var med andra ord de alternativ som stod till buds för dem som levde i det sena 1800-talets Sverige. Begreppet villa var fortfarande okänt för den breda allmänheten.

I Tyskland däremot, hade välbärgade medborgare ända sedan början av 1800-talet spatserat runt i trädgårdarna utanför sina villas (ordet hade de hämtat från antikens och renässansens lustslott med tillhörande jordbruk), medan krösusar i England vid samma tid skröt om sina country houses och fnös åt just villor, som av engelsmännen förknippades med tätt hopträngda småhus vid storstädernas utfarter.

Två i varje rum

I lilla fattiga och avsides belägna Sverige, som på allvar nåddes av industrialismen först i mitten av 1800-talet, var det få som vid denna tid ens kunde föreställa sig ett liv i hus med egen trädgård, men utan arbetskrävande djur, skog och åkrar. 

NÄR LORT-SVERIGE FICK BADRUM

Om man flyttade från ett slitsamt och fattigt liv på landet var det oftast till ett trångt och lika fattigt liv i stan. Över 70 procent av Stockholms bostadsbestånd utgjordes vid sekelskiftet 1900 av smålägenheter, det vill säga tre rum och kök eller mindre.

I genomsnitt bodde två personer i varje rum, inklusive köket, men i de minsta lägenheterna var trångboddheten större än så. Ofta bodde en hel familj i ett enda rum, utan rinnande vatten och med dass på gården.

Trångboddheten i städerna var ett sanitärt problem omkring sekelskiftet 1900. I Stockholm var det inte ovanligt att en hel familj fick samsas i ett och samma rum.

© Nordiska museet

Lämnade innerstan för Årstadal

Åren 1900 och 1902 gjordes två bostadsundersökningar i Stockholm genom dåvarande Kungliga statistiska centralbyrån, som visade att i bostäder som bestod av enbart kök utan rum (alla sov och levde i köket) bodde i genomsnitt 3,6 personer, medan det i rum utan kök (här lagades maten på fotogenkök) i medeltal trängdes 3,5 människor. Motsvarande siffra för ett rum och kök var 4,9 personer.

SVENSKARNA SOM UTVANDRADE TILL AMERIKA

De första som lämnade innerstadens smuts och trångboddhet för vad som ännu inte kommit att kallas förorten, var de som 1877 bosatte sig i Årstadal strax söder om Stockholm. Något villaområde var det knappast tal om, snarare en illa beryktad kåkstad dit de som hade det allra sämst tog sin tillflykt.

Sundbyberg första förorten

Men bara ett år senare, 1878, gjordes den första riktiga ansatsen för att skapa ett välplanerat samhälle strax utanför staden, där arbetare och hantverkare skulle få mer utrymme och bättre hygienisk standard. Det handlar om Sundbyberg, som kom att bli Sveriges första förort med villabebyggelse. 

KARL XIV JOHAN – MARSKALKEN SOM BLEV KUNG

Grundare var ägaren av den aktuella marken, Anders Petter Löfström, som styckade av småtomter som han sålde billigt. Förhoppningen – som infriades – var att de nyblivna husägarna skulle locka fler arbetare ut från staden och få ortens småindustrier att blomstra.

Arbetarklassen ville bort från de större städernas kärnor av akuta hälsoskäl – de fattiga bodde i de mörka husen inne på bakgårdarna, dit solen aldrig nådde, under svåra sanitära omständigheter. 

De bättre bemedlade inte lika bråttom att ta sig utanför stadsgränsen. De led inte av trångboddhet utan levde ett bekvämt liv med tjänstefolk i sina stora ljusa våningar som låg ut mot gatan. Dessutom hade de ofta sommarställen där de vistades under årets varma månader. Någon rusning uppstod därför knappast när de första stora villorna stod till salu i Djursholm 1889.

Prospekt för Hornsbergs villastad, bankmannen Henrik Palmes misslyckade projekt på Östermalm, från 1886. Samma Palme valde några år senare att satsa på villabebyggelse
på Djursholm, med stor framgång.

Henrik Palme

Det natursköna området, beläget vid Värtan strax norr om Stockholm, tillhörde i århundraden Djursholms slott, uppfört i början av 1500-talet. När godsets siste ägare, Robert Montgomery-Cederhielm, dog 1888 köptes den stora egendomen för en halv miljon kronor av bankmannen Henrik Palme. Han hade länge kastat lystna blickar på tyskarnas villor och engelsmännens country houses.

Redan 1870 försökte han entusiasmera förmögna svenskar för villalivet genom att uppföra ett antal stora enfamiljshus norr om Humlegården i Stockholm, ett område som fick namnet Villastaden. Men skyhöga tomtpriser gjorde husen så dyra att de allra flesta kom att bebos av fler än en familj, och Palme fick den gången ge upp sina villadrömmar.

SVERIGES FÖRSTA STÄDER

I Djursholm gick det bättre.Tillsammans med tre kompanjoner bildade Palme bolaget Djursholms AB och satte omedelbart igång att bygga upp den nya villastaden. Här var tomterna stora – mellan 2 000 och 4 000 kvadratmeter – och husen placerades långt in i trädgårdarna för att invånarna inte skulle störas av varandra. 

En tomt med hus kostade 13 000–16 000 kronor och det fanns ett tiotal olika typhus att välja mellan. Den som ville kunde betala 3 000 kronor direkt vid köpet och betala av resten under tjugo år. I dag räcker det knappast med tusen gånger den ursprungliga totalinsatsen för att köpa något av dessa hus.

Självklar segregering

Djursholm och Sundbyberg var två av Sveriges första villaområden, båda belägna norr om huvudstaden, men vitt skilda från varandra, både socialt och inkomstmässigt.

Att olika samhällsklasser skulle behöva se så lite som möjligt av varandra ansågs självklart kring förra sekelskiftet och när byggbolagen annonserade ut tomter i de nya villaområdena var man noga med att framhäva vilken sorts människor man tänkte sig skulle bo här.

SVENSKARNA SOM UTVANDRADE TILL BRASILIEN

I Djursholmsannonserna såg man sig tvungen att berätta att inte bara förmögna utan även vanliga tjänstemän fanns bland de boende i området, medan Tullinge redovisade yrken som professor, konstnär, läkare och lärare bland sina nybyggare. 

I tjänstemannasamhället Storängen skröt man om närheten till förmögna Saltsjöbaden, medan Täby framhöll förbudet mot hyreskaserner och industribebyggelse som ett argument att flytta dit. Det motsatta, närhet till industrin, angavs däremot som ett starkt vägande skäl att flytta till arbetarförorten Gröndal.

Villa Alphyddan på Djursholm byggdes på 1890-talet i nationalromantisk stil, som en av de första villorna längs Strandvägen. 

© Bengt Orling

Nya spår

En förutsättning för de nya villastädernas framväxt, oavsett var i den sociala rangordningen de befann sig, var kommunikationer. Man förutsatte att familjeförsörjaren, läs mannen, arbetade i stan dit han måste kunna ta sig någorlunda smidigt. 

Några enstaka villor i Djursholm och Saltsjöbaden försågs med stall och kuskbostad när de uppfördes, men i huvudsak var det järn- och spårväg som gällde för att locka folk att flytta utanför tullarna.

HUNGERKRAVALLERNA I SVERIGE

Villabebyggelse för arbetare planerades till redan befintliga järnvägsbanor, medan konsortierna som ägde marken i de mer burgna områdena Djursholm, Saltsjöbaden och Lidingö lät anlägga särskilda banor dit ut. Kring dessa banor uppstod sedan nya villasamhällen.

Trädgårdsstaden

I början av 1900-talet introducerades svenskarna för ett nytt begrepp: trädgårdsstaden. Idén kom ursprungligen från England, där samhällsreformatorn Robert Owen redan i början av 1800-talet propagerat för samhällen med blandad, småskalig bebyggelse med flertalet invånare boende i småhus eller radhus med tillhörande nyttoträdgårdar. 

Senare kom Bournville utanför Birmingham och Port Sunlight vid Liverpool att utgöra framstående exempel på trädgårdsstäder, uppförda för arbetarna vid Cadburys chokladfabrik respektive tvålfirman Lever Brothers.

Carl Lindhagen och Enskede

I Sverige var Carl Lindhagen, politiker och borgmästare i Stockholm 1903–30, en av dem som starkast drev frågan och den första svenska trädgårdsstaden, Gamla Enskede söder om Stockholm, är till stor del hans verk. 

KATA DALSTRÖM – STRIDBAR AGITATOR

Lindhagen drev igenom att Enskede skulle anläggas helt utan vinstintresse från stadens sida och att området skulle bli så attraktivt som någonsin möjligt, med en väl sammanhållen bebyggelse och goda kommunikationer – allt för att uppmuntra invånarna till ett friskt och moraliskt högtstående leverne.

Marken tillhörde Stockholms stad och området blev det första i Sverige med tomträtt, vilket innebar att marken hyrdes ut till tomträttsinnehavarna för en billig penning och med en kontraktstid på 60 år.

Duvbo i Sundbyberg var ett av de tidigaste villaområdena avsedda för arbetarklassen. Det anlades av Anders Petter Löfström som 1869 köpte Sundbybergs gård med Duvbo.

© Sundbybergs museum

Örgryte och Bromma följde efter

Gamla Enskede har i efterhand av många kommit att betraktas som det mest framstående exemplet på god samhällsplanering. Snart fick den uppföljare, som Örgryte trädgårdsstad, Landala egnahemsområde och Bagaregården i Göteborg, samt Bromma trädgårdsstad i Stockholm. Södra Ängby, byggt 1933–39 och känt för sina stora vita villor i funkisstil på naturtomter, räknas som den sista av Stockholms stad planlagda trädgårdsstaden.

SUPERKÄNDISEN VERNER VON HEIDENSTAM 

En bärande tanke med trädgårdsstäderna var att de skulle befolkas av såväl arbetare som tjänstemän. I Gamla Enskede var 62 procent av de första som flyttade in år 1908 arbetare. 1914 hade antalet arbetare sjunkit till 48 procent och 1922 till 42 procent. 

I dag krävs inkomster i de absolut högsta skikten för att köpa hus i Gamla Enskede och Bromma, och även i andra delar av landet är bostäder i trädgårdsstäder hett eftertraktade.

Egnahemsrörelsen

En avgörande förutsättning för de villastäder som växte fram från början av 1900-talet var egnahemsrörelsen. År 1904 beslöt riksdagen att inrätta en egnahemsfond för att hjälpa mindre bemedlade arbetare att förvärva egna hem på landsbygden – delvis i syfte att motverka utflyttningen till USA. 

Många arbetsgivare inom industrin stödde egnahemsbildningen bland sina anställda; tanken var att ett ”eget hus på fri och egen grund” skulle få folk att rota sig och fostra sina barn att bli fosterländska och inte emigrera. 

GUSTAV V BLEV KUNG MAKTLÖS

Låntagaren skulle vara svensk medborgare, man eller kvinna, äga ”god frejd” (det vill säga inte på grund av straff ha blivit av med arbete, rösträtt, eller dylikt) samt i huvudsak ha sin inkomst av kroppsarbete. Biståndet skulle i regel inte lämnas till den som var under 25 eller över 50 år.

1908 blev det möjligt att använda de förmånliga egnahemslånen också för att bygga i storstadsområdena. Många kommuner engagerade sig och upplät mark till tomträtter. Ända fram till 1960-talet skapades det sedan mängder av egnahemsområden runt om i Sverige.

Villor på rad i Enskede, 1930. Trädgårdsstaden började byggas omkring 1910 och betraktats som ett föredöme i stadsplaneringssammanhang. 

© Stockholms stadsmuseum

Drömde om egen trädgård

Villabyggandet i Sverige har gått i vågor, i takt med ekonomins upp- och nedgångar. Sedan de första villaområdena etablerats under sent 1800-tal och 1900-talets första decennium, avtog byggandet och efter första världskrigets utbrott 1914 stod det i princip still. 

Men många hade börjat drömma om ett eget hus med trädgård – inte minst för möjligheten att bli självförsörjande på grönsaker i en tid då många svalt – även om få hade möjlighet att realisera drömmen.

SÅ FICK SVERIGE SKOLPLIKT

Villalivet som ideal underblåstes också av både av politiker och fastighetsbolag, och trots kriget planerades nya bostäder. När freden slöts 1919 låg därför nya stora områden färdiga att bebyggas i anslutning till de större tätorterna.

Statens byggnadsbyrå

I början av 1920-talet var bostadsbristen i städerna katastrofal och många krafter samverkade för att byggandet skulle ta fart igen. 

Statens byggnadsbyrå, inrättad 1917, upprättade typritningar för villor och de kommunala egnahemsorganisationerna jobbade för högtryck. Med hjälp av generösa statliga lån och eget arbete fick allt fler möjlighet att bo i villa, även om de nya egnahemsområdena i huvudsak befolkades av tjänstemän. Arbetarna hade inte råd.

Kataloghus blev ett allmänt känt begrepp och efter det tidiga 1900-talets vurm för nationalromantik och svulstig jugendstil kom tjugotalsklassicismen med renare linjer och ljusare färger.

SVERIGES SISTA AVRÄTTNING

Bekvämligheter som wc och badrum, och mot slutet av 1920-talet även gasspis istället för veddito, blev också vanliga.

Funktionalismen

Men så kom den stora börskraschen i USA 1929 och världen gick åter in i ekonomisk depression. I Sverige gjordes stora insatser för att stimulera ekonomin och hålla bostadsbyggandet vid liv samtidigt som ledande arkitekter gav sig in i samhällsdebatten och förespråkade en helt ny syn på stadsplanering och arkitektur. 

Funktionalismen, i dagligt tal kallad ”funkis”, var född och i täten gick arkitekter som Sven Markelius, Gunnar Asplund och Ingrid Wallberg. Nu byggdes villor med vitputsade asymmetriska fasader, befriade från all utvändig dekor. Invändigt var det ”ljust och fräscht” som gällde och standarden höjdes ännu ett snäpp när kylskåp och rostfri diskbänk blev standard i villalivet.

Färdiga byggnadsritningar och prefabricerade hus som beställdes ur kataloger gjorde villabyggandet tillgängligare. Resning av ett modulhus i Ängby, Stockholm, 1933.

© Stockholms stadsmuseum

Folkhemsbygget tog fart

Så kom andra världskriget och med det ännu ett tvärstopp i bostadsbyggandet. Även om den svenska ekonomin inte drabbades av kriget utan tvärtom blomstrade tack vare en omfattande råvaruexport till Tyskland, innebar ransoneringar av såväl virke som kol att mycket få hus byggdes under 1940-talets första hälft.

Men när kriget var över och Sverige stod starkt i ett Europa som för övrigt låg i spillror, kunde folkhemsbygget ta fart på allvar. Att bo i villa betraktades nu som en rättighet för alla, oavsett samhällsklass.

HAIJBYSKANDALEN OCH GUSTAV V

Optimismen och framtidstron ökade stadigt och när 1950-talet kom hade svenska hushåll det bättre än någonsin förr. Tack vare att egnahemslånen reformerades och staten garanterade en låg, fast ränta till den som byggde ett hus på högst 90 kvadratmeter (ytan ökades sedan till 125 kvadratmeter), vågade ännu fler ta steget att bli villaägare. 

Under 1950-talet byggdes det i genomsnitt 16 000 nya småhus varje år, i form av villor, kedjehus och radhus.

Miljonprogrammet

Med 1960-talet kom en närmast explosionsartad utveckling av industrin. Det medförde en lika explosionsartad inflyttning till städerna, vilket i sin tur gjorde att bostadsbristen åter blev akut. 1964 beslöt riksdagen att en miljon bostäder skulle byggas på tio år, samtidigt som mycket gammal bebyggelse skulle rivas i stadskärnorna. 

Miljonprogrammet förknippas av många i dag med nedslitna flerfamiljshus i problemtyngda områden, men faktum är att en tredjedel av de fastigheter som uppfördes inom programmet var villor och kedjehus.

DEN SVENSKA OVILJAN MOT SVAMPEN

Under slutet av 1980-talet uppfördes nära 30 000 villor varje år. 1991 tvärdog bostadsmarknaden till följd av fastighetskraschen. Att bostadssubventionerna avskaffades och Bostadsdepartementet lades ned gjorde inte saken bättre och under större delen av 1990-talet låg antalet nybyggda villor på bara några tusen om året. 

Men på andra sidan millenieskiftet är stora ljusa villor återigen högattraktiva objekt och det renoveras och byts kök som aldrig förr.

På drygt hundra år har vår livsstil förändrats avsevärt. I dag bor hälften av svenskarna i ett småhus man själv äger – av familjer med barn i skolåldern handlar det om 70 procent.

Publicerad i Populär Historia 6/2015

1960-talets miljonprogram kom till på grund av den akuta bostadsbristen. En tredjedel av de bostäder som byggdes var villor.

© Sjöberg Bild

Kanske är du intresserad av...