Problemen hopade sig under planeringen och byggandet av Taj Mahal. Sankmark hotade fundamentet, arbetet innebar en kamp mot klockan och regntiden, och stenbrottet kunde inte hänga med.

Taj Mahal står säkert på osäker mark

När Shah Jahans favorithustru, Mumtaz Mahal, dog 1631 beslutade den indiske stormogulen att låta bygga ett mausoleum som skulle hylla hennes skönhet för alltid. I en kamp mot klockan började en armé av slavarbetare arbetet med att skapa Taj Mahal.

29 juni 2015 av Natasja Broström

Taj Mahal skulle byggas som minne över hustrun

Med bekymrad min betraktade arkitekterna Mir Abd al-Karim och Makramat Khan floden Yamuna som slingrade sig genom den indiska staden Agra. Vattnet var heligt för Indiens många miljoner hinduer som färdades till staden för att sprida sina avlidnas ­aska i Yamuna.

Men den över 1 300 km långa bifloden till Ganges var livsfarlig. På väg genom Agra kröktes den 200 meter breda floden flera gånger och bytte riktning med 90 grader. När smältvatten från Himalayas bergs­toppar vällde ned genom flodbädden i augusti, svämmade Yamuna upp över sina bräddar, ofta hundra meter in över land. I värsta fall slukade floden allt i sin väg: hus, människor och till och med stora palats.

På just en sådan plats, vid en krök på Yamunas leriga strand, ville härskaren över Indiens mogulrike bygga ett jättelikt mausoleum. De båda arkitekterna visste att uppgiften skulle bli deras livs största utmaning.

I svalkande skugga, under en röd baldakin, väntade Shah Jahan spänt på ­sina arkitekters förslag. Stormogulen, vars namn betyder ”Världens konung”, var van att få sin vilja igenom, men som erfaren byggherre tvingades han erkänna att planen var ytterst ambitiös.

Samma sommar, år 1631, hade stormogulen förlorat sin favorithustru, Mumtaz Mahal. Förkrossad av sorg hade Shah Jahan svurit att bygga ett gravmonument åt henne, vars skönhet och storlek skulle överträffa alla andra mausoleer i mogulernas rike.

Trots att Shah Jahan var muslim, ville han ge hustrun en sista viloplats vid hinduernas heliga flod. Därifrån skulle alla som färdades förbi mausoleet kunna beundra monumentet – och få en bild av Shah Jahans stora makt.

Samtidigt skulle byggnaden spegla det multietniska Indien. Ritningarna ­visade persisk-inspirerade lökkupoler, islamisk kalligrafi, stram hinduisk symmetri och en klassisk mogulisk vattenträdgård med kanaler och fontäner.

Frågan var hur ett flera ton tungt mausoleum i sten och marmor skulle kunna byggas alldeles intill den brusande floden som varje år orsakade översvämning och förödelse. Stormogulen såg förväntansfullt på sina två arkitekter.

Taj Mahal-bygget översvämmas av arbetare

Mir Abd al-Karim och Makramat Khan började skissa på en plan: Världens vackraste mausoleum skulle byggas på smala pelare av sten och murbruk. Pelarna skulle grävas djupt ned i jorden och göra grunden stabil. Idén var våghalsig, men Shah Jahan godkände planen.

Kort efter mötet med arkitekterna under hösten 1631 började vattennivån i Yamuna att sjunka och torkan satte in. Under månaderna som följde blev marken vid flodbrädden så fast att arbetet med mausoleets grund kunde påbörjas. Arkitekterna och deras medhjälpare ritade upp byggets olika områden med vit krita på den röda jorden.

Över 17 hektar, eller 176 000 m2 land upptogs av projektet. Ryktena om den storslagna anläggningen hade spridit sig till hela Indien och på bara några månader vällde arbetare som kom långväga ifrån in i Agra. Den första vågen bestod främst av okvalificerat folk, och deras uppgift blev att gräva den 300 x 150 meter stora gropen för grunden.

Femtusen jobbare var varje dag fullt sysselsatta med att gräva. En del av jorden användes för att anlägga en skyddsvall ut mot floden Yamuna. Många arbetare hade tagit sina familjer med sig eftersom byggandet skulle pågå i många år. De flesta slog sig ned i den närliggande staden Mumtazabad. På Shah Jahans order var staden indelad i två korsande huvudvägar, som bildade fyra separata marknadsplatser.

Tanken var att den symmetriska staden skulle ingå i den södra delen av mausoleumkomplexet. Här skulle framtidens pilgrimer kunna handla och bo i de många gästhusen. Mumtazabad fick snabbt sitt eget liv. Varje dag myllrade folk in till stadens fyra marknader. Utöver Mumtazabads ständigt sjudande liv hördes ett oavbrutet oväsen från byggplatsen. Men den 8 januari 1632 stannade allt upp. Arbetarna lade ned sina verktyg och köpmännen stängde marknaderna.

Shah Jahan gräver upp sin avlidna hustru

För första gången på flera månader spred sig en tystnad över byggarbetsplatsen och folk från hela området samlades i andäktig bön. Långsamt närmade sig en enorm procession söderifrån. Längst fram red prins Shah Shuja, son till Shah Jahan. Bakom prinsen marscherade elefanter med täcken av guld och sammet.

Vaggande på djurens rygg satt medlemmar ur kungafamiljen och landets adliga elit. Sakta böjde åskådarna på sina huvuden inför alla i processionen som var klädda i vitt – den färg som symboliserade sorg och begravning. Bakom elefanterna gick flera tusen soldater med vita baner och i mitten bar tio män en täckt, förgylld plattform. Under baldakinen låg den döda Mumtaz Mahal.

Tvärtemot seder och bruk hade Shah Jahan tagit sin avlidna hustru från hennes grav i Burhanpur 70 mil bort. Men ingen vågade kritisera stormogulens beslut. Efter ceremonin, då heliga män läste texter ur Koranen, begravdes Mumtaz Mahal på nytt i närheten av byggtomten, redo att inta sin framtida gravvård.

Katastrofen väntar i juni för Taj Mahal

Efter begravningen återupptogs bygget. I januari 1632 slet arbetarna vidare trots den 38-gradiga hettan. Byggplatsen genljöd dagligen av huggande spadar och dova dunsar när sand och jord kastades upp på de väntande kärrorna. Det hade inte regnat på två månader, och rött damm virvlade runt i luften när de oxdragna kärrorna körde bort jorden till en depå strax utanför staden.

Till våren började arbetarna ta sig ned genom flodbäddens många lager, kladdig gyttja avlöstes av hårt packad jord. Arbetet var en kamp mot klockan och förmännen pressade sina män till det yttersta. I juni väntades monsunvindarna som skulle dra in med kraftiga skurar över Agra och förvandla hela byggarbetsplatsen till en enda lervälling. Om Yamuna steg över sina bräddar skulle den ännu inte färdiga grunden börja glida och försvinna ut i den rasande floden.

Enligt Shah Jahans officiella krönike­skrivare, Lahori, gjorde arbetarna allt för att förhindra katastrofen: ”Med kraftiga armar och händer som stål, tog sig de skovelsvingande grävarna med en hejdlös insats ned till vattnets nivå”, skrev han.

När grävarna nått ned till 12 meters djup var gropens botten på samma nivå som flodbädden. Nu var det dags att uppföra de stödpelare som Shah Jahans två rådgivande arkitekter hade föreslagit innan arbetet påbörjades.

”De skickliga murare och arkitekter, som redan var kända för sina makalösa bedrifter, byggde nu ett stadigt fundament av sten och murbruk, som nådde ända upp till markens nivå”, beskrev Lahori arbetet.

Duktiga hantverkare skapade fundamentet för Taj Mahal

Stenpelarna fick sitt fundament i öppna kistor av mahogny. Och kistorna grävdes ännu djupare ned i jordlagret när de fick fäste i den stadiga marken under flodens nivå. Sedan fyllde arbetarna upp dem med grus, skärvor och vattenfast murbruk, som höll ihop blandningen när den stelnade. Själva pelarna byggdes upp ovanpå kistorna, och mellan dem spred arbetarna ut ett tätt packat lager grus.

Processen fortsatte ända tills den stora gropen var helt fylld igen. Samtidigt försågs grunden med ett system av dräneringsrör, som kapslades in i sten och vattenfast murbruk. Om vatten från Yamuna skulle välla in i gruslagret, skulle rören leda ut det igen.

När grunden var på plats, påbörjades arbetet med mausoleets röda sockel som skulle byggas av tegel och sandstensplattor. Teglet anlände med båt och sandstensblocken transporterades landvägen i oxkärror. På verkstäder i närheten av byggarbetsplatsen slog stenhuggare ned järnstänger i blocken. Med exakta slag kunde en skicklig stenhuggare klyva blocken lika lätt som om de vore vedträn och resultatet blev tunna, släta plattor.

Sedan knöt två män ett rep om en av de två meter långa plattorna och band fast det i en stark bambukäpp. Med käppen på sina axlar bar de två männen iväg plattan till sockeln, där den med pluggar och järnklämmor fästes vid plattorna omkring.

Lahori berättade: ”Sandstensplattorna var så jämnt uthuggna och sammanfogade med så stor hantverksmässig expertis, att inte ens närgångna inspektioner kunde avslöja skarvarna mellan dem.”
Arbetarnas insats var en stor framgång och redan samma år, innan regnperioden började, kunde Shah Jahan ta sockeln i bruk.

De rika festar på stensockeln till Taj Mahal

I juni 1632 höll stormogulen den första urs, årsdagen, för sin älskades död. Hovfolk, heliga män och adliga hade alla bjudits in till festen som hölls under stora baldakiner resta över den breda stensockeln. I flera dagar serverade tusentals uppassare mat och dryck till de manliga gästerna, som låg mjukt till bords på mjuka sidenkuddar. Lite avsides njöt de kvinnliga gästerna samma festmåltid i en avskärmad trädgård där marken var täckt av äkta mattor.

Även de nu nästan 20 000 arbetarna fick glädje av festmenyn. Enligt stormogulens persiske hovkrönikeskrivare, Jala-ud-Din Tabataba’i, firades Mumtaz Mahals minne på påbjudet vis: ”De heliga männen ägnade hela natten och dagen åt högtidlighållande. De reciterade Koranen, den första suran och bönerna och förlåtelse för de döda.”

Tabataba’i skrev att Shah Jahan gav ”mat till de fattiga och allmosor till de behövande”. Sammanlagt delade han ut 50 000 rupier – en enorm förmögenhet vid den här tiden.

Byggandet av Taj Mahal kräver stora mängder material

Knappt var festligheterna över förrän arbetet var i gång igen. Otåligt inspekterade stormogulen anläggandet av ännu en sockel, denna gång i marmor, samt mausoleet och de två sidobyggnaderna – en moské och ett gästhus. Alla väggar skulle uppföras av rött tegel. Även de stora byggnadsställningarna byggdes av tegel.

Ingenjörerna hade räknat ut att de skulle behöva så mycket tegel att bara ställningarna omkring huvudbyggnaden skulle ta ett år att montera ned igen. Shah Jahan hittade på en enkel lösning: När byggnaden stod klar skulle alla få plocka det tegel de behövde för eget bruk. Då skulle ställningarna snabbt tas bort. Legenden berättar att ställningarna försvann på en natt. I själva verket använde arbetarna mycket av teglet till moskén och gästhuset som flankerar Taj Mahal så ställningarna försvann helt naturligt under byggnadsprocessen.

Förutom tegel i massor krävde byggnadsarbetet många ton vit marmor. Mausoleets cirka 6 meter höga sockel, kupol och väggar skulle täckas av det dyrbara materialet. Tegel kunde man tillverka lokalt, men marmor fick hämtas från ett brott i staden Makrana, 40 mil bort. Varje lass måste dras av 30 oxar och när sändningen kom fram slet tiotusentals arbetare och tusen elefanter med att hissa upp blocken på plats. Till sin hjälp hade de ett sinnrikt system av bjälkar, taljor och trissor.

För att underlätta arbetet med att få upp materialet till toppen av sockeln gav Shah Jahan order om att en ramp av jord skulle byggas. Rampen, vars höjd och längd växte i takt med byggnadsarbetet, var till slut – efter 12 år – 16 kilometer lång. För att få plats med rampen, som skar in tvärs igenom Agra, måste hela kvarter i staden jämnas med marken.

Taj Mahal-bygget får slut på marmor

Med rampen kunde arbetet fortskrida snabbare men snart uppstod ett nytt problem: Stormogulens praktbygge höll på att få slut på marmorblock. Arbetarna i stenbrottet hann helt enkelt inte med.
I september 1632 fick adelsmannen Raja Singh, som ägde en del av brottet i Makrana, en skriftlig order: ”Ställ alla stenhuggare i Makrana till förfogande då saken är av yttersta vikt.” Singh fick ”inte avvika från denna order”.

Samma bryska ton gick igen i nya order år 1633 och 1637 då Singh uppmanades sända varje ledig stenhuggare till de kungliga representanterna i Makrana. Stormogulen ville färdigställa sin byggnad, och lät sig inte hejdas av brist på material.

Taj Mahals väggar pryds med ädelstenar

Grunden och socklarna hade visat sin stabilitet genom flera regnperioder och såväl arkitekter som ingenjörer och Shah Jahan själv fortsatte lugnt vidare till nästa fas: det 73 meter höga gravmonumentet.

För att kunna bära upp den planerade kupolen gjordes gravvårdens väggar flera meter tjocka. Konstruktionen skulle vara så stark att den kunde bära upp två mind­re kupoler och den stora, yttre lökkupolen på 13 000 ton. Vikten fördelades via 28 spetsbågiga valv, så kallade iwaner. Trots sitt bräckliga yttre fördelade bågarna trycket från toppen och spred vikten jämnt över grunden.

Utanpå sandstenen fäste nu arbetarna marmorplattor. Efter hand som de vita murarna stod klara, påbörjade kalligraferna och dekoratörerna sitt arbete. Från Persien kom några av världens bästa kalligrafer. Med stor precision och skönhet dekorerade de väggar och bågar med arabisk skrift i svart marmor.

Från Europa och Mellanöstern kom juvelerare som valde ut de vackraste och klaraste ädelstenarna och halvädelstenarna – från Afghanistans blå lapis lazuli till Kinas djupgröna jade. På verkstäderna väster om bygget slipade utsmyckarna de färgade stenarna för att de skulle passa in i de fint uthuggna ­håligheterna i marmorväggarna.

Shah Jahan glömde sig själv

Högst upp sköt gravvårdens två huvudkupoler upp. För att hålla teglet på plats fixerades de i ett tjockt lager murbruk av kalk. Det starka materialet bestod av kalk, vatten och sand som flera tusen kvinnor bar upp för ställningarna. Tack vare murbruket kunde man bygga båda kupolerna utan annan förstärkning än iwaner. Utvändigt och invändigt belades kupolerna med marmor.

Medan lökkupolen reste sig 35 meter mot himlen började man bygga sidobyggnaderna. För att bevara Taj Mahals strama symmetri, hade Shah Jahan själv ritat de två byggnader som skulle flankera gravmonumentet. Båda två fick kupoler, men invändigt kläddes de endast med vitt gips. Framför byggnaderna började arbetare anlägga en jättelik trädgård med kanaler och fontäner. Även trädgården skulle vara fullständigt symmetrisk.

Efter två år var den långa jordrampen borta. Taj Mahal stod klart att invigas, komplett med trädgårdsmurar och en stor entréport. Den 6 februari 1653 höll Shah Jahan en storslagen fest och firade samtidigt den årliga urs för Mumtaz ­Mahal – fyra månader för tidigt. Äntligen kunde hustrun få sin sista viloplats.

Efter Shah Jahans byggnadstriumf gick det dock bara utför för stormogulen. När han blev sjuk år 1658 tog sonen Aurangzeb makten, och kastade sin far i fängelse. Där dog den avsatte härskaren åtta år senare. Trots deras fiendskap begravde sonen sin far intill hans älskade Mumtaz Mahal. Shah Jahans kenotaf är det enda asymmetriska inslaget i Taj Mahal.

Arkitektoniskt var Taj Mahal inspirerat av Indiens många kulturer- gå på upptäcktsfärd i arkitekturen bakom det imponerande mausoleet i vår stora klickbara teckning.

Kanske är du intresserad av...