Storbritanniens lagar är skonings­lösa och sätter fattiga bakom galler för minsta förseelse. I fängelset utsätts fångarna för omänskliga ­grymheter, och cellerna är ­dödligare än bödelns galge. 

© Bridgeman Images & Heritage image/Age

Newgate-fängelset i London var helvetet på jorden

Ohyra, svält och tortyr präglar vardagen i Newgate. Från 1188 till 1902 fungerar fängelsets primitiva celler som en mänsklig soptipp, där en brokig skara av mördare, landsvägsrövare och ficktjuvar försmäktar, innan de slutar i galgen. Fångarna måste dessutom själva betala för sin usla kost och logi.

15 december 2017 av Stine Overbye

Att gå på golvet i Newgate är som att gå på en grus­stig. 

Det knastrar under fötterna, men inte av småsten. Golvet kryllar av ohyra och som allt annat i fängelset är det klibbigt och äckligt. 

I hörnen stinker det av urin, väggarna är bruna av avföring, och överallt ligger kedjade människor med glasartad blick.

Stanken från den mänskliga soptippen sticker i näsan, men trots det står Londons invånare varje söndagsmorgon i kö för att få komma in. 

De är till och med beredda att betala för det. 

En fångvaktare tar girigt emot deras mynt, och snabbt fylls fängelsets kyrkobänkar med nyfikna människor, som har kommit för att se döden i vitögat.

Söndagsgudstjänsterna på 1770-talet är alltid välbesökta. Söndagar tvingas de förbrytare som ska avrättas på månda­gen att komma till kapellet och lyssna på sitt livs sista predikan. 

Som åskådare till sin egen begravning sitter de i en ring runt en tom kista, som prästen symboliskt har burit in i det karga kyrkorummet. 

Han tittar mästrande på den handfull fångar, vars liv abrupt ska avslutas inom bara några timmar.

Några av de dödsdömda är bara barn, som i ett svagt ögonblick har stulit lite kläder eller mat. Nu är de paralyserade av rädsla. 

De vuxna tacklar däremot situationen med en portion galghumor. 

Många av dem är påtagligt berusade och skämtar med varandra, andra svär och förbannar prästen, som blir tvungen att skrika sig genom sin predikan.

Prästen uppmanar gång på gång ­fångarna att ångra sina synder, och åskådarna sträcker på halsen för att få en skymt av de dödsdömda, som nästa dag ska göra sin sista resa – till galgen. 

”Catherine Hayes skar av sin makes huvud”. ”Svindlerska bränd på ­bål”. Så löd några av titlarna i en av 1700- och 1800-talets populäraste publikationer: The Newgate Calendar. 

© Petra & Panther Books

Newgate är död och lidande

Ända sedan Newgate i slutet av 1100-­ talet slog upp portarna för de första ­förbrytarna, har fängelsets namn alltid förknippats med död och lidande. 

Under de strax över 700 år som fängel­set hinner existera byggs det om och till i åtskilliga omgångar, men för de många olycksaliga män­niskor som genom ­århundradena hamnar bakom galler är döden en ständig cellkamrat.

I Newgate har döden många orsaker. Somliga bränns på bål, andra blir av med huvudet, och drygt tre kilometer från fängelset, i Tyburn – som ligger i ett hörn av dagens Hyde Park – står galgarna.

Överlever fångarna inlåsningen slutar de sina dagar i Tyburn. 

Många får dock aldrig tillfälle att sätta sig i den skumpande kärra som ska transportera dem genom storstadens myller till avrättningsplatsen – de dukar i stället ­under för sjukdomar eller misshandel.

Att Londonborna beskriver fängelset som ”helvetet på jorden” och ”de levandes grav” är inte utan skäl. 

New­gate är en stinkande och överfylld fängelsehåla, och en varm sommardag tränger dunsten av kloak och ruttnande människo­kött ut genom alla springor och ut i ­omgivande gator och byggnader.

Butiksägarna i grannskapet är tvungna att stänga när stanken är som värst, fotgängare skyndar förbi murarna, me­dan de håller för näsan, men mördarna, tjuvarna, småsvindlarna och landsvägsrövarna har ingen nåd att vänta: 

De får finna sig i lukten och eländet, tills rätten har beseglat deras öde.

Fängsling är en bra affär

Många av fångarna i Newgate är ännu inte dömda för sina brott – de har satts bakom galler, medan de inväntar sin dom i domstolen. 

Fängelset fungerar helt enkelt som en förvaringsanstalt, inte som en byggnad att avtjäna frihetsstraff i, och de ofrivilligt inkvarterade får själva betala för vistelsen.

Fängelset drivs i privat regi, och arrendatorn tar bra betalt för sina tjänster. 

Från det ögonblick då fången förs till fängelset tills han eller hon lämnar det igen – död eller levande – är den intagne eller dennes släktingar tvungna att betala stora summor.

”Fångvaktarna destillerar pengar ur de stackars fångarnas tårar”, klagar en intagen på 1700-talet. 

När fången kommer till fängelset kräver portvakten ett belopp som ska täcka ljus, kol och de cirka 20 kilo tunga kedjor, som ska fjättra fången vid cellgolvet. 

Människor utan pengar får betala med sina kläder, och de som har råd, kan köpa lättare kedjor. Fångar med gott om pengar kan till och med slippa kedjorna helt och hållet.

Förnödenheter som tvål, kläder, säng och en filt måste de intagna själva betala, men förmögna fångar behöver inte oroa sig för att vara tvungna att gå ned i levnadsstandard – de kan köpa sig till en lyxvistelse med privat bostad och tjänstefolk, som lagar mat och tvättar kläder, och med prostituerade som tillfredsställer de mer intima behoven.

En av dessa förmögna fångar beskriver år 1717 hur han strax efter sin ­ankomst – och efter att ha erlagt en smärre förmögenhet – bjuds på ett stort glas brännvin av en kraftig kvinna, som informerar honom om att han snarast kommer att serveras en varm middag

”Sir, jag förstår att Ni är en gentleman, som är alltför välutbildad för att bo i en källare bland tjuvar, mördare och landsförrädare. 

Ni kommer att inhysas i ett rum som i ett privat hus, där Ni kommer att erbjudas den bästa konversation med likasinnade”, garanterar fångvaktaren – och håller sitt ord.

Varje kväll får mannen ta emot besök av andra välbeställda fångar och av vänner och släktingar utifrån, och på programmet står umgänge med kortspel, drinkar och djupsinniga samtal.

Kistor används som sängar

Medan de rika får känna sig som hemma och till och med har möjlighet att inhysa makar, barn och hundar i ­fängelset, är de fattiga hänvisade till becksvarta, råttfyllda och fuktiga grottor under jorden. 

Där får de sova på iskalla stengolv utan särskilt mycket kläder, med kedjor fästa runt armar och ben och utan någon filt att dra över sig.

”Där ligger de, som svin på marken, den ena ovanpå den andra, jämrande och ylande”, som en besökare beskriver förhållandena i fängelset. 

Newgate är efter ombyggnaden i slutet av 1660-talet avsett att hysa högst 150 fångar, men innehåller i stort sett alltid minst det dubbla. 

I de trånga cellerna ligger fångar­na därför ovanpå varandra, om de inte är hänvisade till att tillbringa natten i en kista. 

Fängelsets snickare har alltid gott om sådana på lager, och jämfört med de fångar som stuvas ihop med ruttnande lik av avlidna medfångar är de som sover i kistor faktiskt rätt så privilegierade.

Även maten får fångarna betala ur egen ficka, och de fattiga får hålla till ­godo med det lilla som barmhärtiga personer tar med till fängelset. 

Ofta når maten emellertid inte fångarna, som får svälta, eftersom fångvaktarna stoppar undan all maten till sig själva.

Drycker kan man köpa i fängelsets livliga och alltid öppna bar, men till hårresande priser. 

De som inte har råd att släcka törsten i rena drycker som gin och öl, får därför klara sig med grumligt vatten ur en hink – med risk för att drabbas av smittsamma sjukdomar. 

Jack Ketch var Newgates mest fruktade och ökände bödel. Hans blodiga avrättningar lockade flera tusen åskådare.

© Bridgeman Images

Vill du läsa fler hemska historier?

Så få HISTORIE lige til døren! Her får du de bedste tilbud

Fängelsefebern härjar

I stort sett samtliga fångar i Newgate plågas av löss och loppor, och ohyran skiljer inte mellan hög och låg. 

De små parasiterna orsakar inte bara en svår klåda, utan även den dödliga sjukdomen tyfus. 

Den går under namnet gaol fever, ”fängel­sefeber”, och utbrotten är så vanliga att var fjärde av Newgates intagna dukar under, innan de hinner avrättas. 

Under 1726 slutar 21 fångar sina dagar i galgen, medan 83 dör av tyfus.

Ett flertal andra sjukdomar florerar i fängelset, däribland smittkoppor, och Newgate är en så ohälsosam och ohygienisk plats att läkare vägrar att sätta sin fot där – av omsorg om sin egen hälsa. 

Alla som har varit i närheten av de kriminella bör omedelbart efter besöket se till att tömma magsäcken och tarmarna. 

Endast på så sätt kan man vara säker på att bli av med de motbjudande sjukdomar och ruttna substanser som med största sannolikhet har slagit klorna i kroppen, förmanar läkarna.

Hantverkare som arbetar i fängelset får betala ett högt pris för att utföra sitt arbete: 

När stanken från fängelset år 1750 blir så olidlig att grannarna inte längre står ut, anlitar Newgate elva man som ska tvätta väggarna med vinäger. 

Sju av männen smittas med fängelse­feber och dör. Deras insats visar sig dessutom vara förgäves.

Febern fortsätter att härja som aldrig förr och sprider sig till och med till grannbyggnaden, brottsmålsdomstolen Old Bailey, där 60 personer, inklusive Londons borgmästare, smittas och avlider.

Tunga stenar ger erkännanden

Newgate är ökänt för den uppsjö av smärtsamma dödsorsaker som de intagna drabbas av, och de som döms till hängning kommer lindrigast undan. 

Misshandel av fångarna hör till dagordningen, och medan de intagna väntar på att få sin dom utsätts de för allt från brännmärkning med glödande järn till piskning och annan tortyr.

Under fängelsets första år riskerar de intagna rent av att kastreras, få ögonen utpetade eller händerna avhuggna, men en av Newgates mest fruktade och bes­tialiska tortyrmetoder tillämpas i det så kallade pressing room, ”pressrummet”, som används ända fram till 1772. 

I försöken att tvinga fram ett erkännande blir fången avklädd och fastspänd vid golvet med armar och ben utsträckta åt sidorna. 

Medan han ligger på rygg, får han en planka över sig, och på den läggs det blytyngder eller stenar.

Trots den omänskliga smärtan väljer de flesta att tiga och därmed dö – av omsorg om sina släktingar. 

I samma ögonblick som en fånge erkänner sitt brott har staten nämligen rätt att konfiskera allt som han och hans familj äger. 

Om fången där­emot går i döden utan att ha yppat något, räddar han sina anhöriga från ekonomisk ruin.

En av de fångar som vägrar att erkänna sin skuld är major Strangeways, som år 1659 står anklagad för att ha mördat sin systers make. 

Inför rätten förklarar Strangeways sig oskyldig, och förs därför till pressrummet för att tvingas att erkänna. 

Bland åskådarna till tortyren finns en grupp av majorens vänner, som ryser av fasa, när de hör hans revben knäckas och ge efter för tyngden.

Vännerna andas ut, när de hör major Strangeways stöna ”Herre Jesus, ta emot min själ”. 

De tror att majoren nu är på vippen att dö, men mot förväntan dör han inte. 

I desperation beslutar vännerna sig för att hjälpa stackaren på traven – de sätter sig på brädan för att genom sin tyngd sätta stopp för majorens plåga. 

Efter åtta–tio minuter under press utandas Strangeways sin sista suck.

Kokta huvuden visas offentligt

Som med alla andra avlidna Newgatefångar förvaras Strangeways lik i fängelset, tills de efterlevande betalar för att få lov att hämta kroppen. 

En del lik hämtas aldrig, utan får lov att ruttna i fängelset. Andra lik styckas i ett slaktrum, så att huvudena kan sättas på pålar och visas upp som varnande exempel – antingen på fängelsemuren eller på välbesökta ­offentliga platser som London Bridge. 

En fånge i Newgate, Thomas Ellwood, blir år 1662 vittne till det makabra arbete som utförs i slakt­rummet, och han beskriver efteråt proceduren, som fyller honom med avsky:

”Bödeln fiskade upp huvudena ur en smutsig avfallskorg och placerade dem vid sidan av några fångar. Han och ­fångarna lekte och skojade med huvudena. 

De tog tag i håret, hånade och spottade och skrattade åt dem, och sedan – efter att ha kallat dem fula namn – slog de dem på öronen och kinderna. 

När de gjort det, stoppade bödeln huvudena i sin gryta och kokade dem med kamfer, så att de inte började ruttna”.

Slaktrummets genomträngande stank av kamfer och kokt människokött är outhärdlig och hänger i luften som en kons­tant påminnelse till de dödsdömda om det öde som väntar dem.

Skulle de för ett ögonblick lyckas förtränga att de lever på lånad tid, ser klockaren i den närbelägna kyrkan St. Sepulchre-without-Newgate’s ­Chur­ch till att de inte glömmer det.

1780: The Gordon Riots, ett blodigt uppror mot Storbritanniens katoliker, bryter ut. Under oroligheterna sätter en folkmassa eld på Newgate. Stora delar av ­fängelset förstörs och får ­återuppbyggas. 

© Bridgeman Images

Sorgklockan klämtar

Måndag är alltid den dag då de dödsdömda avrättas, och vid midnatt kvällen innan kommer klockaren på besök i fängelset, där han slår tolv sorgeslag på sin medhavda klocka och reciterar en dikt som skrivits för just den stunden.

”Förbered er, för i morgon kommer ni att dö. Var på er vakt, och be att den timme kommer när ni ska stå inför den allsmäktige. 

Granska er själ, ångra er i tid, så att ni inte förpassas till de eviga lågorna”, mässar klockaren.

I gryningen befrias de dödsdömda från sina bojor, och de får lov att klä på sig sina finaste kläder. 

De som kan väljer att ta på sina bröllopskläder, andra har inget annat än det de står och går i. Oavsett klädsel är nästa anhalt klar: galgen utanför staden.

Utanför fängelseporten väntar en kärra, som ska transportera fångarna de drygt tre kilometerna till Tybyrn. 

Det kan ta tre timmar att färdas den korta sträckan, eftersom tusentals människor har samlats längs vägen för att få en skymt av fångarna.

På vägen till galgen sitter fångarna på sina egna kistor, och tillsammans med dem färdas även bödeln, som ska se till att de lämnar jordelivet.

Avrättningsdagar är rena folkfesterna. Människor går man ur huse, det jublas och skriks, mat och blommor kastas till de fångar som åskådarna hyser sympati för. 

Döda hundar och katter slungas ­efter de impopulära. 

Längs vägen till galgen stannar vagnen vid minst en pub, där fångarna serveras ett väl tilltaget glas gin och en öl, innan de i enlighet med traditionen ropar: ”Jag bjuder på en pint på vägen tillbaka”.

Vid Tyburn väntar i regel mer än 10000 åskådare. 

Som på ett idrottsstadion finns det läktare, där det går att köpa platser med bra utsikt över galgen, och de som har pengar kan förse sig med öl, tidningar och mat från försäljare, som tjänar stora pengar.

Dö bra ropar åskådarna

Innan fångarna hängs får de lov att tala från kärran. Somliga är kortfattade och nöjer sig med att be Gud om förlåtelse, andra talar och talar och bedyrar sin oskuld i evinnerlighet:

”Jag är ingen syndare, jag är oskyldigt dömd”, mässar fången i hopp om ett mirakel. Ibland inträffar miraklet att en dödsdömd benådas i sista ögonblicket – men det förekommer även att benådningen kommer för sent.

Inför en alltmer upphetsad och högljudd publik binder bödeln för ögonen på fången och lägger snaran om hans hals. 

När den dödsdömde ger tecken att han är klar dras kärran undan, så att han mister fotfästet.

”Good dying”, dö bra, ropar åskådarna, medan den olycklige fången sprattlar i galgen och flämtar efter andan. 

De allra flesta går en långsam och smärtsam död till mötes, och det kan ibland ta upp till en halvtimme, innan fången har strypts. 

Populära fångar kan få hjälp av bödeln, som hoppar upp på ryggen och genom sin tyngd får nacken att brytas, så att lidandet avkortas och döden påskyndas.

Bödeln lyfter ned den livlösa kroppen från galgen och lägger den i en kista. Även i döden tillhör fången Newgate, så nu går färden tillbaka till helvetet på jorden. 

Där kan den avrättade förpesta luften ytterligare, tills hans efterlevande har råd att hämta ut kroppen. 

Läs mer

Stephen Halliday: Newgate, London's prototype of hell, The History Press, 2009. Kelly Grovier: The Gaol – The story of Newgate, London's most notorious prison, John Murray Publishers, 2008. Anthony Babington: The English Bastille, Macdonald and Company Publishers, 2008. 

Kanske är du intresserad av...