När klippan väl hade formats med dynamit, kunde de fina ansiktsdragen huggas ut med bl.a. hammare och mejsel.

Mount Rushmore: Galen skulptör löpte amok i granit

År 1925 anlitar South Dakota en beryktad skulptör för att skapa ett enastående monument, Mount Rushmore, som ska locka turister till delstaten. En ekonomisk kris, ett världskrig och bildhuggarens galenskap hotar att sätta krokben för drömmen.

7 september 2015

Skulptören Borglum fascineras av Mount Rushmore

Bergtagen är ett stort ord, men det var exakt det som Gutzon Borglum var när han i september 1925 för första gången besteg den 1 745 meter höga granitklippa som gick under namnet Mount Rushmore. Klippan skilde sig från alla andra i närheten, det hade han genast märkt. Ytan var vågig och rundad, som om den redan bar de ansikten som Borglum nu skulle hugga ut i den massiva graniten – för delstaten South Dakotas räkning.

Utsikten från toppen, där besökare kunde blicka ut över fem delstater och tusentals kvadratkilometer skogar och fält, var överväldigande. Klippan låg perfekt. ”Ingen annan än den allsmäktige kan stoppa mig från att slutföra detta arbete”, utbrast skulptören Borglum.

Och han skulle komma att behöva all entusiasm han kunde uppbåda. Under arbetet med att skapa ett gigantiskt monument över fyra av USA:s mest berömda presidenter skulle han nämligen stöta på utmaningar utöver det vanliga. Vittrande klippor, den största ekonomiska krisen i USA:s historia och ett hotande världskrig var bara några av de problem som Borglum ställdes inför under de 16 år det tog honom att hugga ut en av USA:s mest kända nationalklenoder.

Turister till Mount Rushmore skulle rädda delstaten

Mount Rushmore var annars långtifrån självskrivet för rollen som nationellt monument. Omkring 50 år tidigare tillhörde berget inte ens USA, för enligt ett avtal från år 1868 ägdes området ”för evigt” av det lokala indianfolket, siouxerna.

”För evigt” varade dock bara fram till den dag guld hittades i området. Nybyggare strömmade till och snart fylldes bergen av det värsta som vilda västern stod för: Mord, rån och prostitution härjade i de nya städerna där bland andra ”Wild Bill” Hickok och ”Calamity Jane” Canary gjorde gator och salooner osäkra.

Allt detta hade emellertid South Dakota lagt bakom sig när Borglum gjorde entré i mitten av 1920-talet. Delstaten hade faktiskt blivit ganska tråkig och relativt fattig. Guldgruvorna var tömda, och de turister som annars vid den här tiden rullade ut på vägarna i sina nya ­auto­mobiler undvek South Dakota, som inte hade mycket till sevärdheter utöver den vackra naturen.

”Turister blir snabbt trötta på vackra omgivningar, om inte något annat och större kan göra platsen mäktig”, hävdade Doane Robinson, South Dakotas statshistoriker.

Han föreslog en stor skulptur i ett bergsområde, och började genast leta ­efter en skicklig bildhuggare. En av de konstnärer som Robinson kontaktade var Gutzon Borglum, som redan hade gjort sig ett namn med sina pompösa, patriotiska skulpturer.

”Särdeles intresserad av ditt förslag. Fantastisk plan. Håll fast vid den”, svarade Borglum på Robinsons förfrågan i ett telegram i augusti 1924.

Borglum fick pantsäta sitt hus

Satt, skallig och med en intensiv blick ovanför den buskiga mustaschen, utstrålade Borglum beslutsamhet och viljestyrka. Att han var rätt man för jobbet tvivlade varken Robinson eller den svenskättade senatorn Peter Norbeck på. ”Borglum är en av de största, om inte den störste skulptören i världen”, utbrast Norbeck vid en presskonferens. Skulptören var kapabel ”att efterlämna monumentala verk, som skulle stå kvar i evig tid”.

Senatorns goda intryck av Borglum berodde inte bara på hans konstnärliga talang. Skulptören var känd för att ha kontakter med de rika och berömda – bland andra presidenter – och hade under sitt första besök i South Dakota mer än antytt att han kunde få fram pengar till Mount Rushmore-projektet, som ännu inte var finansierat. Borglum hade nonchalant påpekat att han hade mängder med vänner ”med ett par miljoner dollar över”.

Men det visade sig snabbt att Borglum hade lovet lite för mycket. Hans många tiggarbrev förblev obesvarade och för att överhuvud taget ha råd att sätta i gång med arbetet tvingades Borglum pantsätta sitt eget hus.

Först när en kongressledamot lyckades locka president Calvin Coolidge att åka på semester till South Dakota, och tala vid en ceremoni som skulle markera arbetets inledning i augusti 1927, tog penninginsamlingen fart.

Uppfyllda av patriotisk entusiasm samlades snart 42 000 dollar in i South Dakota – ett belopp som Coolidge fann så imponerande att han vid hemkomsten till Washington D.C. lade in Mount Rushmore i statsbudgeten.

Håll markören över de röda prickarna och läs om monumentets berömda ansikten:

Arbetet med Mount Rushmore krävde starka nerver

Skulpturen, som Borglum började arbeta med i oktober 1927, skulle när den var färdig visa fyra presidenter: George Washington, Thomas Jefferson, Abraham Lincoln och Theodore Roosevelt. Alla skulle huggas ut så att de avbildades från midjan och uppåt, som om de sträckte sig ut ur klippan.

Under hösten hade Borglum byggt upp en hel liten stad på berget. Kök, matsalar och latriner till arbetarna låg utspridda överallt. I baracker fanns bl.a. en smedja, åtta hissanordningar och kompressorer för de stora luftborrarna.

Högst uppe på berget tronade Borglums kontor, samt ett hus där ”pekaren” bodde – en specialutbildad medarbetare som genom ett sinnrikt system såg till att skulpturerna höggs ut korrekt i förhållande till modellerna.

Washingtons huvud skulle huggas ut först, och arbetarna började spränga bort stora klippblock med dynamit. Sprängämnet packades och placerades ut på förmiddagen och detonerades medan arbetarna tog lunch. På eftermiddagen upprepades proceduren.

I nästa fas använde arbetarna tryckluftsborrar för att få bort överflödigt berg, ned till 15 cm från det färdiga ansiktet. Borrarna vägde omkring 40 kilo och kändes med sina kraftiga vibrationer nästan levande. För att styra dem fick arbetaren hålla borren mellan fötterna, samtidigt som han tog spjärn mot klippan. På samma gång lutade han sig bakåt, vilket gav en känsla av att sväva fritt, endast kvarhållen av en 1,5 centimeter tjock vajer från hissanordningen. Många vande sig vid känslan, andra greps nästan av panik.

”Jag gjorde det i tre, fyra dagar, och jag vaknade på natten och höll mig fast i sängen allt vad jag kunde för att jag trodde att jag höll på att ramla ned från berget”, berättade en arbetare.

Washingtons ansikte drog turister till Mount Rushmore

Sakta men säkert tog Washingtons ansikte form, och den 4 juli 1930 kunde Borglum välkomna besökare till den första invigningen på Mount Rushmore.

Intresset för monumentet visade sig vara enormt, och under de följande månaderna vallfärdade tiotusentals nyfikna till området. Berusad av uppmärksamheten deklarerade Borglum att resten av skulpturerna skulle vara färdiga redan år 1934. Så blev det dock inte. Redan under 1931 började arbetet på Mount Rushmore gå Borglum emot.

Enligt originalskissen till skulpturerna skulle Lincoln visas till vänster om Washington och Jefferson till höger. Uthuggningen av Jefferson hade redan börjat när Borglum 1931 reste på semester och överlät arbetet till sina medhjälpare. När han kom hem väntade en obehaglig överraskning. I hans frånvaro hade hans betrodde assistent, Hugo Villa, haft fullt upp med att dricka vin och jaga kvinnor. Aktiviteterna hade gått ut över Villas förmåga att arbeta så till den grad att Jeffersons panna hade huggits alldeles för platt och näsan hade blivit 15 cm för kort.

Borglum var rasande och hävdade att han kunde se felen på flera kilometers håll. Beskyllningar om ”grova fel” och ”olydnad” kastades mot Villa, innan Borglum ilsket började hugga ut en ny Jefferson – den här gången till höger om Washington. Den förstörda figuren sprängdes strax efteråt i luften.

Även på sin nya plats skulle Jefferson visa sig vara en utmaning. När Borglum påbörjade arbetet med presidentens näsa upptäckte han en bekymmersam spricka vid höger näsborre. Av rädsla för att sprickan skulle samla fukt, som skulle frysa till is och sedan förstöra presidentens näsa, valde Borglum att låta hela ansiktet vridas några grader mot norr, och böja ned det. Då undvek näsan sprickan.

Borglum lyckades locka president Franklin D. Roosevelt att närvara när Jeffersons huvud avtäcktes år 1936. Foto: AP/Polfoto

Krisen räddade Mount Rushmore

Snart skulle det dock visa sig att Borglum hade värre problem än Jeffersons näsa. Året före, i oktober 1930, hade de senaste årens högkonjunktur i ett enda slag förbytts i djup depression då börsen i New York kraschade. Företag gick omkull och miljontals människor skickades ut i arbetslöshet och ovisshet.

Redan vid invigningen av Washington hade kritikerna muttrat över nationens bidrag till monumentet. Om den sortens dyra projekt utan vidare fick fortgå i dessa kristider, ”kommer vi inte länge beskåda milda, tröstade berg, utan i stället tvingas betrakta de stränga anletsdragen hos chefen för USA:s nationalbank”, skrev en journalist.

Tankarna fick gehör, och snart försvann statsbidragen till Mount Rushmore. Hösten 1931 kunde Borglum konstatera att projektets kommission bara hade 500 dollar kvar, men skulder på 16 000 dollar. Snart upphörde arbetet helt.

Ironiskt nog var det den kraftiga ekonomiska krisen som blev Mount Rushmores räddning. I ett försök att få fart på den amerikanska ekonomin igen, beslutade president Herbert Hoover år 1932 att satsa pengar på offentliga byggnadsarbeten.

Mount Rushmore fick 100 000 dollar. Samtidigt blev området kring Mount Rushmore en nationalpark under den federala regeringen – ett drag som säkrade att regeringen även i fortsättningen skulle satsa pengar på projektet.

På våren 1933 – efter att ha stått stilla i ett halvår – kunde arbetet på Mount Rushmore återupptas. Ekonomin var säkrad, men utmaningarna långt ifrån över. De största problemen orsakade dock Borglum själv. Skulptören var notoriskt svår att ha att göra med. Avsked och hot hörde till vardagen på Mount Rushmore.

Dessutom hade Borglum en ovana att spendera alla pengar han kom i närheten av. Skulptören förde aldrig bok, och privat stod han på ruinens brant.

Ekonomin var en enda röra

John Boland, ordförande för den kommission som skötte Mount Rushmores finanser, höll länge Borglum om ryggen. När Borglums kontrakt för år 1938 skulle förnyas, och kongressen började ställa obekväma frågor, kunde han inte längre dölja sakernas verkliga tillstånd.

”Det egentliga problemet var inte vad Borglum tjänade utan vad han gjorde av med. Hans lön placerade honom bland de mest högavlönade i landet, och ändå är han alltid pank”, avslöjade Boland.

Trots Borglums privatekonomiska kaos förmådde Boland övertala kongressen att förlänga Borglums kontrakt, och våren 1939 hade Borglum den största budgeten i historien. Det gav honom möjlighet att leja det största arbetslag som någonsin varit aktivt på Mount Rushmore.

Arbetet skred sakta framåt. Lincoln invigdes i september 1937, och i juli 1939 hade turen kommit till den siste presidenten, Theodore Roosevelt. Invigningen hölls på en söndag och antalet besökare överskred alla förväntningar: 3 000 bilar och 12 000 personer hade tagit sig till Mount Rushmore denna dag.

Borglum själv blev känd över en natt. Hans ansikte började synas i annonser för bland annat huvudvärkstabletter. Under en bild av Borglum hängande intill Lincolns näsa, deklarerade texten: ”Ihållande borrande och många problem betyder huvudvärk. Han säger: Jag tar alltid Bromo-Seltzer mot huvudvärk. Det hjälper även mot spänningar och dålig mage.”

Mount Rushmore blev en samlingspunkt

Borglum fick god användning för huvudvärkstabletterna för han hade börjat bli sjuklig. År 1940 låg han på sjukhus i Colorado Springs ”för att genomgå lättare kirurgi och komma i bättre form”, som hustrun Mary beskrev det. Men ryktena sade att Borglums tillstånd var kritiskt och efter hemkomsten från sjukhuset anställde hustrun en privatsjuksköterska för att ta hand om maken.

Trots att han var sjuk pressades Borglum hårt av regeringen, som bekostade Mount Rushmore. De krävde att Borglum som skulptör själv skulle sköta finputsningen av ansiktena, och låg också på för att få Borglum att offentliggöra sin budget och sin slutgiltiga tidsplan.

Borglum undvek frågorna men i februari 1941 stod det klart att pengarna började tryta. Han fick återigen gå och tigga hos kongressen. ”Jag tvivlar inte på att nationen kommer att gå oss till mötes med det belopp som krävs för att slutföra arbetet”, deklarerade Borglum – innan kongressen avfärdade honom. De folkvalda var trötta på hans tomma prat. Några dagar senare fick skulptören en blodpropp i lungan. Han överlevde, men efter ytterligare en propp några veckor senare avled Borglum.

Alla räknade med att monumentet skulle gå i graven. Men i stället klev Borglums son Lincoln fram och deklarerade att han skulle slutföra faderns arbete. Den strama budgeten tvingade honom dock att ge upp den ursprungliga planen. Det fanns inga pengar att hugga ut presidenterna från midjan – Lincoln fick nöja sig med att finputsa ansiktena.

Monumentet stod klart den 31 oktober 1941. Fem veckor senare gick USA in i andra världskriget och patriotismen var stark. För många amerikaner blev den orubbliga klippan med de fyra presidenterna en symbol för ett starkt och enat USA. Snart strömmade turister till South Dakota i stora horder – och så är det än i dag. Varje år besöker över två miljoner människor Mount Rushmore-­monumentet i South Dakota.

Läs mer om bygget och hur Mount Rushmore blev till i 5 steg.

Kanske är du intresserad av...