Muren ringlar sig uppför bergskammen. Där fick vaktposterna bästa möjliga överblick.

Kinesiska muren: Från grymt försvarsverk till turistattraktion

Under 1 800 år uppförde kinesiska slavar, bönder och hantverkare Kinesiska muren – och mer än en miljon av dem avled under arbetet med historiens största byggnadsverk.

2 juni 2016 av Ib Salomon

Din hustru får ta hand om jorden. Kejsaren behöver dig. Och det nu! Du är beordrad att arbeta med muren. Vi måste kunna skydda oss mot barbarerna.”

Ungefär så lät det för omkring 2.200 år sedan när kejsar Qin Shi Huangdis trupper sökte upp bönderna i byarna. De skulle tvångs­rekryteras. Och om någon satte sig på tvären och vägrade att lyda kejsarens order blev han avrättad.

Böndernas arbetskraft behövdes i det enorma projekt som kejsaren hade planerat: En 5.300 kilometer lång mur som skulle skydda det unga kejsardömet mot de centralasiatiska stammar som angrep Kinas landsortsbefolkning.

Kejsar Qin Shi Huangdi hade enat flera kungariken som i många hundra år hade krigat mot varandra. Sedan hade han utropat sig själv till Kinas förste kejsare. Det nya riket var världens största och kejsaren utnyttjade sin enorma makt till fullo. Han tvingade inte bara sina undersåtar att uppföra den gigantiska muren, tusentals andra medborgare byggde hans mausoleum och en hel armé av terrakottasoldater som skulle bevaka det.

Muren var ingen ny idé 

Idén att skydda sig bakom en mur var verkligen inte något nytt i Qin-kejsarens Kina. Arkeologer har funnit konstruktioner som byggts för omkring 6.000 år ­sedan och när Qin Shi Huangdi blev kejsare var nästan alla städer omgärdade av murar. 

Städer och murar är så nära förknippade att det kinesiska tecknet för stad även betyder mur, och ett gammalt talesätt säger att en stad utan mur är som ett hus utan tak. Bakom de höga murarna kunde invånarna leva i skydd mot angrepp, framför allt från nomadfolken i norr där landet inte har någon naturlig gräns. Allteftersom städerna samlades i riken växte murarna i omfattning. Några sträckte sig över hundratals kilometer.

Men kejsaren hade större ambitioner än så. Han deklarerade att han ville bygga en mur som var 10.000 li lång – över 5.300 km. En betrodd general och 300.000 soldater sattes att leda arbetet. 

Kinesiska muren tog livet av var tjugonde kines

Generalens första uppgift var att skaffa fram arbetskraft. Massvis med arbetskraft. Man tror i dag att omkring en miljon bönder tvångsrekryterades och sändes norrut mot byggarbetsplatserna. Även ett stort antal fångar beordrades ut ur fängelserna och tvingades norrut. För att skilja dem från bönderna bar de kedjor. Deras huvuden rakades och de brännmärktes i ansiktet.

Kejsar Qin Shi Huangdis mur var upp till 9 meter hög och 6–9 meter bred, tjockast längst ned. Byggmaterialet var jord som arbetarna packade så hårt att vallen kunde stå emot väder och vind.

Bortsett från några små metallspadar hade arbetarna inga verktyg. Med tunga stenar slog de först ned mängder med pålar i marken. Kineserna hade ännu inte uppfunnit skottkärran och jorden till muren hämtades i korgar. Den kastades in mellan pålarna och packades noggrant. Efter hand som muren blev högre klättrade arbetarna upp för smala bambustegar med de tunga jordkorgarna. När en sektion var klar drog de upp ­pålarna och fortsatte med nästa.

Det var oerhört slitsamt. Soldater såg till att arbetarna kämpade under dygnets alla ljusa timmar. De tillfälliga lägren gav nästan inget skydd mot regn, slask och snö. Förnödenheterna kördes till arbetslägren i vagnar dragna av åsnor, hästar eller människor, och om förråden var välfyllda fick arbetarna en skål ris och en portion gröt om dagen. Men muren gick ofta genom oframkomlig terräng och det blev hela tiden allt svårare att få fram tillräckligt med mat och material. Då fick arbetarna svälta och gå nakna om deras kläder slitits ut.

Dödligheten på byggarbetsplatserna var extremt hög. Ingen vet exakt hur många som dog, men historiker räknar med att minst en miljon arbetare omkom under arbetet. Vid den här tiden bodde det runt 20 miljoner människor i landet.

Med tiden befolkades hela byar av ­bara änkor men inte ens kvinnorna kunde känna sig säkra. Om deras män hade dött på bygget beordrade kejsarens män ofta änkan att ta över mannens plats i arbetslaget. Då tvingades hon helt enkelt att lämna sina barn.

Kejsar Qin Shi Huangdi fick aldrig sin 10.000 li långa mur, men på bara sju år lyckades han med våld och tvång få omkring 2.400 kilometer mur färdig. 

Vill du veta ännu mer? Så byggdes Kinesiska muren!

Kinas förste kejsare, Qin Shi Huangdi tvångs­rekryterade ungefär var tjugonde kines till arbetet med det jättelika försvars­verket. Kejsaren var trött på överfall från de stammar som härjade i rikets norra utkanter. Muren bestod av packad jord, och i dag finns spår kvar bara på några få platser. 

© Polfoto/Corbis

Barbariska grannar

Qin-kejsarens försvarsverk fungerade. De krigiska nomadstammar som tidigare hade härjat i de kinesiska bondbyarna i gränstrakterna vågade inte ens låta sina hästar beta i närheten av muren. För en tid upphörde angreppen.

Byggandet av den respektingivande muren hade vållat bönderna ett stort lidande, men skräcken för nomadfolken var ännu större. Samtidigt som de kinesiska bönderna levde på sitt torftiga jordbruk, tränades nomadfolken – eller barbarerna som kineserna kallade dem – upp i stridskonst redan från barnsben. De kom att bli skickliga ryttare, och de genomförde både små och stora räder in i Kina.

Bönderna förstod sig inte alls på nomadernas livsstil. En kinesisk historiker skrev till exempel förundrat om dem att ”de förflyttar sig i sökande efter vatten och betesmark, de har inga städer med murar omkring eller fasta bosättningar, och de bedriver inget jordbruk och vet ingenting om rättvisa”. 

Kinesiska muren är i harmoni med naturen

Bönderna var i stort behov av ett försvarsverk. Men bara för att det var bråttom byggde de inte bara upp en mur från öst till väst så snabbt de kunde. Muren byggdes enligt feng shui-principen för att bevara balansen mellan människan och naturen. Muren följer konturerna i landskapet och tar till och med omvägar runt vissa områden.

Detta förlängde arbetstiden och när kejsar Qin Shi Huangdi oväntat dog år 210 f.Kr. gick arbetet i stå. Den hårt packade jorden var visserligen förvånansvärt hållbar, men muren började ändå att förfalla. I dag finns ytterst små rester kvar av den första kinesiska muren.

Det dröjde många år innan en kinesisk härskare vågade föreslå nya byggprojekt i samma storleksordning. Hundra år senare, under Han-dynastin, uppstod dock behovet av en ny mur. Kinas folkmängd hade ökat till ca 50 miljoner, och kejsaren kommenderade ut upp­emot en fjärdedel av befolkningen för att förstärka och bygga ut den gamla ­muren. Han-kejsarens soldater hade lagt beslag på stora landområden och muren skulle förhindra fienden att ta tillbaka det man erövrat.

Jordmuren byggdes ut efter en noggrant uttänkt plan. Det fanns regler för hur tätt vakttornen skulle ligga och hur många större fästningsverk som skulle uppföras. Stampad jord var fortfarande det främsta byggmaterialet men tekniken hade förfinats. Till exempel lade man tunna lager av kvistar eller halm mellan lagren av hårt packad jord. 

Resultatet blev en mur som var lika hård som betong. Delar av Handynastins mur står kvar än i dag, och på några ställen kan man tydligt se lagren av kvistar mellan jordlagren. Det har gått 2.000 år men grenarna ser fortfarande friska ut.

Vissa sektioner av muren är byggda av sten och har stått sig extra väl. Byggarbetarna staplade stenarna med stor noggrannhet och mindre stenar placerades så att de låste fast de större.

Även under Han-dynastin tvångsrekryterades bönder till byggarbetet. Man har inte hittat några skildringar om omänskliga arbetsförhållanden, vilket kan tyda på att arbetarna inte behandlades så illa som när Qinmuren byggdes. 

Om fienden lyckades storma den höga muren kunde vakterna söka skydd inne i tornen.

© Osprey & Mikkel Juul Jensen

Kinesiska muren skyddade handelsresande

Den nya, förlängda kinesiska muren fick en ny och oväntad roll. Kina låg inte längre i krig med sina grannar, däremot härjade rövarband i de öde områdena. Av rädsla för överfall färdades därför de handels­resande med sin värdefulla last av siden, papper, te, kryddor och jade längs med muren. Här såg soldater till att de var skyddade.

Soldaterna fick också en ny roll. De fungerade som lokala poliser och tulltjänstemän och kontrollerade trafiken genom murens portar. Många soldater slog sig ned nära muren där de bildade familj och började bruka jorden.

År 220 e.Kr. kollapsade Handynastin. ”Barbarerna” från norr bosatte sig på den kinesiska sidan av muren och blev med tiden en del av det kinesiska samhället. Allteftersom åren gick vittrade muren sönder, och förföll så småningom till en lång, borglömd ruin.

Att satsa enorma resurser för att ­bygga, bemanna och underhålla en ­gigantisk mur blev sedan en orimlig tanke för de kinesiska ledarna – tills Djingis khan på 1200-talet blev mongolernas härskare.

Djingis khan och hans män hann erövra omfattande områden i Kina innan kineserna med stor möda lyckades driva ut dem ur landet igen. Kineserna tyckte inte om mongolerna, som de betraktade som ett folk utan kultur, och när Mingdynastin kom till makten år 1368 beslutade kejsar Hongwu att muren skulle återuppföras så att mongolerna inte skulle kunna komma tillbaka.

Det var ett kontroversiellt beslut och de styrande i landet var inte eniga. Vissa såg muren som en nödvändig säkerhetsåtgärd för det kinesiska riket, andra hävdade att det var en alldeles för kostsam och oflexibel lösning, och att den var för dyr att underhålla. Hongwu beordrade ut 40.000 man att bygga mur, fort, ­utkikstorn och vakttorn.

De över tusen år gamla sektionerna av den första kinesiska muren var i dåligt skick. Det var bara på ett fåtal ställen som det lönade sig att låta ruinerna av den gamla muren ingå i den nya.

Isiga ramper förenklade arbetet

Under de följande 276 åren byggde Mingkejsarnas undersåtar 6.300 kilometer mur, varav stora delar står kvar än i dag. Den här gången byggdes i stort sett hela muren i sten och med moderna hjälpmedel gick arbetet betydligt ­lättare. 

Tack vare bättre transportmöjligheter kunde arbetarna hugga ut stenblock från stenbrotten i närheten och sedan transportera dem till byggarbetsplatsen. Där kunde arbetarna via ramper eller vinschar baxa upp de upp till 500 kilo tunga blocken på plats. På vintern hände det att man avsiktligt blötte ned ramperna på dagen så att de täcktes av hal is över natten.

De stora stenblocken bildade en stabil grund för hela muren bortsett från de ställen där muren löpte över berghällar. Där behövdes ingen grund. Vissa delar av muren hade som tidigare en kärna av packad jord. 

På andra ställen fyllde arbetarna Mingmuren med grus och sten. Bränt tegel var det material man föredrog, men i de områden längs muren där jorden inte var lerhaltig fick man nöja sig med soltorkade block av lösare lera. För att slippa frön och gräs i tegel­stenarna grävde arbetarna fram leran en bra bit under markytan.

Tegelstenarna brändes vanligtvis i ugnar som byggdes i närheten av muren. Teglet transporterades för hand i mänskliga kedjor till byggarbetsplatsen, eller med det moderna redskapet skottkärran.

Bågskyttar godkände Kinesiska muren 

Till skillnad från de två första murarna byggdes Mingmuren av specialister. Det ambitiösa projektet krävde yrkeskunskap, både när stenarna i grunden skulle­ huggas till med mejsel och hammare, och när murbruket skulle blandas.

Murbruket tillverkades av kalk, lera och en ingrediens som var hemlig i flera hundra år. Först på senare år har analyser avslöjat att den mystiska ingrediensen var ett rismjöl som gjorde murbruket markant starkare. Materialet är så starkt att murbruket på vissa ställen är det enda som finns kvar. Tegelstenarna har för länge sedan vittrat bort.

För att försäkra sig om att murverket var tillräckligt starkt var kvalitetskontrollen sträng: När ett nytt avsnitt stod klart sköt en bågskytt mot muren. Om pilen bara studsade av muren var allt i sin ordning. Kilade den sig fast i murbruk eller tegelstenar var muren för svag.

Anläggningsarbetet sysselsatte en hel armé av skickliga arkitekter, och i synnerhet en – Yi Kaizhan – sägs ha haft stor tillit till sina egna beräkningar. När han skulle bygga ett fort längs muren räknade han ut exakt hur många tegelstenar arbetet krävde och beställde sedan det exakta antalet. När hans överordnade frågade om han inte borde beställa extra tegel, för säkerhets skull, beställde han en enda tegelsten till. Den står i dag utställd vid muren. Yi Kaizhan hade naturligtvis räknat helt rätt.

Murens sträckning och hur den skulle se ut var i stora drag bestämt på förhand, men arkitekterna satte sin personliga prägel i byggnadsverkets detaljer. Till exempel lade ­arbetarna till rännor så att regn­vatten skulle ledas bort från muren i stället för att sippra ned och sakta men säkert förstöra den. Alla rännorna ledde ut på den sida av muren som var vänd in mot Kina så att regnvattnet inte gynnade växtligheten utanför muren. Då hade det varit lätt för ­angripare att klättra upp.

Av samma anledning fälldes alla träd på den ”fientliga” norra sidan av kinesiska muren om de stod för nära.

Längs utsidan på den färdiga muren strödde vakterna ut sand så att de skulle kunna se fotavtrycken från en eventuell fiende när de patrullerade längs muren med sina vakthundar. Muren var dessutom försedd med särskilda schakt där försvararna kunde rulla ned tunga stenar över en eventuell angripare.

Efter hotet från mongolerna i norr på 1300-talet be­fallde Ming-kejsaren att den sista kinesiska muren skulle byggas. Muren är mycket mer avancerad än de tidigare och var så kostsam att bygga och underhålla att den aldrig blev klar. I dag underhåller man i princip bara delarna närmast Beijing.

© Image select/Alamy

Vakter hade bra överblick från Kinesiska muren

Muren uppfördes högt uppe på berget där den följer bergskammen. Dels för att vakterna hade den bästa överblicken därifrån, dels för att muren blev svår att angripa. Längs många sträckor är muren oerhört brant – på vissa ställen kommer lutningen upp i 70 grader. På de allra brantaste avsnitten har man fått bygga trappsteg. Den längsta trappan har 800 steg, lika många som ett 50-våningshus.

På de branta avsnitten fick byggherren kompromissa med arkitekturens ­estetik. Här är det bara grundens stenblock som följer terrängens lutning, medan tegelstenarna är placerade vågrätt. Allt annat hade blivit alltför tidskrävande att genomföra. På de allra högsta ställena är muren inte heller så bred – på vissa ställen bara en halvmeter.

Kinesiska muren är inte bara en enda lång mur utan en serie av mindre murar. På många ställen är det två murar som löper parallellt, på andra sträcker sig förgreningar över tio mil genom landskapet – för att sedan ta tvärt slut. 

Det beror bland annat på att det låg prestige i att ha en mur. Uppförandet av muren skapade sysselsättning, och den färdiga muren gav områdets invånare en känsla av säkerhet.

Den långa muren, som kineserna kallar den sammanhängande muren, är därför ”bara” 2.500 km lång, men med alla sina förgreningar uppgår murens totala längd till ca 6.300 km. Arkeologer hittar regelbundet nya och okända avsnitt av de gamla murarna, vilket gör att längden ständigt ökar. 

Fred öppnade portarna 

Syftet med muren var att dra en tydlig gräns, inte att bygga ett ogenomträngligt försvarsverk. Den skulle dessutom inte bara hålla främlingar ute – den skulle även hålla kineserna inne. Makthavarna menade att allting utanför muren var osäkert och farligt, och att skickas ut på fel sida om muren ansågs vara ett öde värre än döden.

År 1568 fick muren en ny chefsarkitekt, Qi Jiguang. Han var inte nöjd med skicket på försvarsverket. Det var alldeles för många avsnitt som inte hängde ihop, och som han skrev: Om det finns en svag länk och hundra starka, är hela verket svagt. Qi Jiguang bestämde sig för att låta täppa till hålen i muren och höja den byggtekniska standarden, men hans gigantiska projekt slutfördes aldrig.

Den politiska situationen i Kina förändrades och år 1571 slöt Kina ett fredsavtal med grannarna i norr. Murens portar slogs upp och under många utsattes muren aldrig för angrepp. Freden innebar att utbyggnaden av muren avstannade omkring år 1644, och muren började sakta förfalla. Stammar norrifrån fick så småningom mod att angripa och när Kinas sista dynasti föll år 1912 hade muren helt förlorat sin betydelse som försvarsverk. Endast några få utländska gäster intresserade sig för den långa muren.

Under Kinas kulturrevolution på 1960-talet använde man till och med både dynamit och grävmaskiner för att förstöra muren eftersom den var en symbol för kejsartiden. Hundratals kilometer mur förstördes. Andra delar av muren användes som stenbrott eller fick långsamt vittra sönder. 

Muren förlorade sin betydelse som försvarsverk på 1600-talet, men kinesiska soldater sökte ändå betäckning här under det kinesisk-japanska kriget år 1937

© AKG-Images

Kinesiska muren är Kinas främsta turistattraktion

Inte förrän 1984 ändrade Kina inställning till muren. ”Låt oss älska vårt land och restaurera den långa muren”, lät det från landets nye ledare Deng Xiaoping. Muren är nu med på UNESCO:s världsarvslista och delar av den har restaurerats. Andra delar ligger fortfarande i ruiner eller är så överväxta att de är svåra att hitta. 

De mest tillgängliga sträckningarna är å andra sidan populära utflyktsmål. Kinesiska muren räknas i dag som landets viktigaste turistattraktion. En av de populäraste sträckorna, ett bergigt avsnitt vid Badaling utanför Beijing, har till i dag haft över 130 miljoner besökare.

Kanske är du intresserad av...