Den 381 meter höga Empire State Building innehade rekordet
som världens högsta skyskrapa fram till år 1970, då det nya
World Trade Center invigdes.
© Polfoto/Ullstein Bild

Empire State Building: Världens åttonde underverk

Under år 1930 växte 365000 ton stål och aluminium upp mitt på Manhattan. På rekordtid byggdes Empire State Building av 3000 djärva arbetare. Det var det högsta byggnad­s­verk som världen någonsin hade skådat.

22 december 2016 av Pelle Stampe
Hörnet av femte avenyn och 34:e gatan var fullt av nyfikna New York-bor denna majmorgon 1931. 


De flesta av dem hade gått förbi regelbundet under det senaste året. Med nackarna långt bakåtböjda hade de kikat upp på arbetarna som balanserade på det tunna stålskelettet långt där uppe i diset. 

Men denna dag var det på marken som saker och ting hände. Flera tusen åskådare hade kommit för att vara med om den officiella invigningen av Empire State Building, USA:s främsta byggnadsverk som hade skjutit i höjden på rekordtid, mitt under den värsta ekonomiska krisen i mannaminne.

Framför den förväntansfulla publiken stod en herre i grå kostym. Även om Al Smith hade stått inför stora folkmassor tidigare under sin tid som guvernör i delstaten New York och som presidentkandidat för demokraterna, var det något särskilt med just denna dag. 


Tre år tidigare hade han förlorat presidentvalet till Herbert Hoover men i dag stod politikern som segrare. Stolt blickade han upp mot Empire States 102 våningar.

”Jag kommer nu att låta mina barnbarn klippa bandet som en symbol för att denna byggnad är ett monument till framtida generationer”, deklarerade Smith. 


Klockan 11.29 klippte de två barnen det röda sidenbandet med en gyllene sax – och jublet bröt ut. 

Nästan samtidigt, 33 mil söderut i Washington D.C., lämnade USA:s president Herbert Hoover sitt kabinettsmöte och satte sig vid ett bord med en elektrisk strömbrytare. Som avtalat tryckte han på knappen klockan 11.30, och ljusen tändes samtidigt i alla skyskrapans 6500 fönster.

Till ljudet av åskådarnas entusiastiska jubel tog Smith fram en silvernyckel och låste upp entrén. 


Empire State Building förklarades öppnad. Det var ingen som tvivlade på att de just hade bevittnat en historisk händelse. 

”Världens åttonde underverk”, som pressen hade döpt den himlasträvande byggnaden till, sände ut ett budskap om att inte ens bistra ekonomiska tider kunde knäcka USA. 

Politikern Al Smith (t.v.) och aktiespekulanten John Raskob (t.h.) var huvudmännen bakom uppförandet av skyskrapan.

© Polfoto/Corbis

Vill vinna kapplöpningen mot himlen

Bara ett och ett halvt år tidigare hade stadsbilden längs femte avenyn sett helt annorlunda ut. Här hade det vackra Waldorf-Astoria tronat. 


Lyxhotellet var gediget byggt och bara 26 år gammalt när Al Smiths vän och affärspartner, aktiespeku­lanten John Raskob, köpte det 1929.

Trots att ingen av dem hade byggt så mycket som ett skjul tidigare, hade Al Smith och John Raskob stora planer för tomten i Manhattans midtown. 


Hotellet skulle jämnas med marken så att Raskob och Smith en gång för alla kunde vinna kapplöpningen mot himlen.

De skulle bygga världens högsta och vackraste skyskrapa – som ett monument över de båda männens framgång och som en säker investering när hyresintäkterna började strömma in. Multimiljonären John Raskob finansierade bygget och politikern Al Smith var projektets pr-man.

Redan innan den första tegelstenen var riven på Waldorf-Astoria, drog Al Smith igång uppmärksamheten kring projektet. På en presskonferens den 29 augusti 1930 tillkännagav han stolt att han och Raskob skulle ”bygga en 333 meter hög kontorsbyggnad med 80 våningar – världens högsta”.

Kampen om att bygga New Yorks högsta skyskrapa var stenhård, och Smith tonade medvetet ned höjden på den nya byggnaden. 

Empire State Buildings verkliga höjd skulle än så länge förbli en hemlighet – så att ingen annan skulle bygga en högre skyskrapa. Dagen efter presskonferensen basunerade New York Times ut att ”Smith bygger världens högsta skyskrapa” med stora bokstäver på förstasidan.

Under månaderna som följde fyllde stadens journalister tidningarna med artiklar om den kommande skyskrapans storlek och skönhet. Med svepande gester berättade Smith att byggarbetet skulle bli banbrytande. 


Han lovade att Empire State Building skulle växa fram i ett tempo som ingen trodde var möjligt. Skyskrapan skulle stå klar 20 månader senare, i maj 1931.

Pressen svalde vartenda ett av den karismatiske Smiths ord, och innan det första spadtaget hade tagits hade jour­nalisterna utropat Empire State Building till New Yorks framtida land­märke.

Waldorf-Astoria rivs av 600 man

redan från början. Av hänsyn till stadens invånare hade New Yorks stadsförvaltning utfärdat ett förbud mot stora rivningsgrävskopor på Manhattan. 


Tegelborgen Waldorf-Astoria fick därför rivas för hand. Med släggor och kofötter plockade 600 man bort sten för sten. 

Till och med om nätterna genljöd den projektorupplysta byggarbetsplatsen av borrar och hammarslag.

Medan arbetarna slet i skift höll Al Smith långa möten om tidsplanen med sina ingenjörer och entreprenörer. 


För att vinna tid bestämde Smith att utgrävningen av grunden skulle påbörjas innan tomten var helt röjd. Så snart arbetarna hade forslat bort en del av hotellet från tomten, ryckte mark- och betongarbetarna in. 

Medan rivningsarbetarna raserade resterna av Waldorf-Astoria kunde de bara några meter längre bort se hur mark- och betongarbetarna sprängde sig ned i Manhattans granitberggrund.

Beväpnade med tryckluftsborr gjorde de stora hål i berggrunden och fyllde dem med dynamit. 


En arbetare i en liten grävmaskin täckte sedan hålen med tunga mattor av sammanflätat stål. Mattorna hindrade bergssplitter från att flyga ut på femte avenyn, men hjälpte ingalunda mot larmet på byggarbetsplatsen.

I flera månader fick grannarna intill leva med oväsen från tryckluftsborrar och tunga lastbilar som var fjärde minut körde upp längs rampen från bygg­arbetsplatsen.

Efter fem månaders arbete lastades det 28529:e och sista lasset med bråte, granit och jord på en lastbil. Den kördes sedan till New Yorks hamn där man dumpade lasset på en pråm som tippade allt 30 kilometer ut i vattnet.

Rivningen av Waldorf-Astoria tog nästan ett halvår. Att bygga Empire State Building tog bara åtta månader.  

Byggnaden levereras som byggsats  

I mars 1930 var Waldorf-Astoria borta och arbetarna hade grävt sig 12 meter ned till berggrunden och gjutit 210 betongfundament som skulle bära upp Empire State Building. Nu var det dags att bygga sig uppåt.

Lastbilarna rullade snart in på Manhattan med byggmaterial. Samtliga delar till byggnaden hade redan hos leverantören märks med en kod som markerade delarnas placering i byggnaden. 

De var också förtryckta med numret på den kran som skulle hissa upp dem. Som en gigantisk byggsats anlände byggmateria­let till byggarbetsplatsen. Allt levererades efter ett strikt körschema av ett ändlöst antal lastbilar.

Inne på själva byggarbetsplatsen var arbetet minst lika minutiöst planerat. Som ett första steg hade arbetarna fäst 210 lodräta stålbågar i betongfundamenten. 


I rasande tempo sattes de nu ihop med flera hundra vågräta stålbalkar i ett galler som växte sig allt högre.­ Bara 80 timmar efter att balkarna hade lämnat masugnarna i Pennsylvanias­ stålverk, satt de på plats i Empire State Building.

”När allt flöt perfekt kunde vi bygga 14,5 våningar på tio dagar. Stål, cement, tegelsten, allt. Byggandet liknade ett enda långt löpande band där det var monteringsbandet som rörde sig och den färdiga produkten som förblev stående”, förklarade en av arkitekterna. 

Glödande stål flyger genom luften

Med kranar placerades de vågräta stålbalkarna på de lodräta, och balkarna fästes ihop med stålnitar. ”Nitgubbarna” var skyskrapans mest sammansvetsade gäng. 


De tränade i timmar nere på marken för att hitta det perfekta sättet att fästa stålnitarna snabbt och effektivt. Och arbetslaget på Empire State var det bästa i hela USA.

Den så kallade kastaren värmde upp niten i ett glödbäcken tills den var rödglödgad. 


Han plockade upp niten med en meterlång tång, och i en enda rörelse svingade han med ett underhands­kast upp niten till fångaren, som på stålskelettet 25 meter upp i luften tog emot niten i en tennhink och därefter stack in den varma, mjuka niten i det avsedda hålet.

Den tredje arbetaren, hållaren, pressade med all sin kraft på mot den ena sidan av nitens huvud, medan pistolmannen hamrade den spetsiga änden platt med en tryckluftshammare. 

Under pressningen svalnade niten, utvidgade sig och smälte i det närmaste ihop med byggnaden. De bästa nitlagen kunde fästa över 500 nitar på en åtta timmars arbetsdag, mer än en nit i minuten, och deras tempo styrde hur snabbt arbetet fortskred.

Fem byggnadsarbetare omkom under arbetet, men endast en efter att ha störtat ned.
© Polfoto/Ullstein bild

Tretusen arbetare samarbetade

Så snart stålskelettet hade vuxit upp en våning, ryckte betongarbetarna in. 


De göt golvet, och innan betongen hade torkat, murade ett arbetslag den grova tegelstensvägg som skulle göra byggnaden brandsäker. Inomhus satte en hel armé av snickare, elektriker och målare fart. 

Sammanlagt 3000 arbetare slet samtidigt med 60 olika hantverk.

Arbetet gick så snabbt framåt att snickare och målare redan hade börjat lägga golv och spackla väggar innan våningens tak ens var klart. 


De största problemen med att hålla tidsschemat uppstod inte på byggarbetsplatsen, utan hos leverantörerna som inte hängde med i det uppskruvade tempot.

När ett amerikanskt marmorbrott inte­ kunde leverera i tid bröt Al Smith kontraktet på en gång, köpte ett helt marmorbrott i Tyskland och ”grävde­ ut skiten tonvis”, som han uttryckte sig.

Arbetarna blev New Yorks stjärnor

Den snabbt växande skyskrapan väckte uppseende bland New York-borna. Men sedan Smith stolt hade berättat om sina­ planer hade århundradets värsta finanskris drabbat USA. 


Efter kraschen på Wall Street år 1929 hade världsekonomin kollapsat och nu inleddes en tid med djup depression och arbetslöshet. 

För de fattiga New York-borna var byggarbetet en välkommen gratisföreställning. Med vördnad iakttog de stålarbetarna, som med dödsförakt kröp runt på stålskelettet – bokstavligt talat på randen till avgrunden, med flera hundra meter till marken. 

Arbetarna balanserade de flera ton tunga stålbalkarna på plats med milli­meterprecision: ”Likt spindlar spann de en väv av stål med himlen som bakgrund”, skrev tidskriften The New Yorker. Och trots att de jobbade så snabbt var arbetarna nästan helt förskonade från olyckor.

För att undvika att arbetare gjorde fel och för att slippa olyckor på grund av trötthet, hade man förkortat arbetsdagen från de normala tio timmarna till åtta, och med bara fem dagars arbetsvecka. 


Ett säkerhetsnät, som skulle fånga upp fallande arbetare och material, spändes upp under de våningar där arbetarna befann sig. 

Nätet skyddade samtidigt Al Smith och John Raskob från att behöva betala ut ersättning till arbetare som skadade sig eller till förbipasserande på gatan som träffats av fallande materiel.

Sammanlagt omkom fem arbetare under arbetet och av dem var det bara en som föll från en byggnadsställning. 


En man blev överkörd av en lastbil när Waldorf-Astoria revs; en tredje omkom vid sprängningarna av granitgrunden; den fjärde föll ned i ett hisschakt och den femte träffades av en arbetshiss när han stack in huvudet i hisschaktet för att titta efter hissen.

Om Smith och Raskob sparade pengar på skadestånd, lade de desto mer pengar på arbetarnas välbefinnande. 


De två byggherrarna såg till att locka till sig den bästa och snabbaste arbetskraften genom att betala arbetarna på Empire State Building upp till 15 dollar om dagen – fyra gånger mer än på andra byggarbetsplatser i New York.

Med en sagolik utsikt över miljonstaden kunde de uppskattade arbetarna inta sin lunch på en av byggnadens fem cafeterior på 3:e, 9:e, 24:e, 47:e och 64:e våningen. 


Samtidigt sprang vattenpojkar runt på stålskelettet med vatten till arbetarna. Bara kostnaden för detta arrangemang uppgick till 25000 dollar, men å andra sidan slapp arbetarna långa turer ned efter vatten, något som kunde ha försenat bygget.

Det 48 meter höga tornet skulle fungera som ankarplats för luft­skepp. Kastvindarna på den höga höjden kullkastade planen. 

© Polfoto/Topfoto

Huset får 11,2 mil vattenledningar

Stålskelettet och fasaden på Empire State Building stod färdiga den 13 november 1930. På 242 dagar hade arbetarna murat, nitat och gjutit 102 våningar 381 meter upp i luften.

Det invändiga arbetet pågick i ytterligare fyra månader. Bland annat drog elektriker 762 km elkab­lar, och VVS-arbetare lade in 112 km rör i skyskrapan.

Den 1 maj 1931 kunde en stolt Al Smith äntligen inviga den 365000 ton tunga skyskrapan. 


Under invigningen fick han ett kortfattat telegram från en av arkitekterna, William Lamb, som hade lämnat New York med båt dagen innan: ”Jag är nu ett dygn bort och kan fortfarande se byggnaden”, stod det.

Efter åtta månader stod Empire State Builing klar. Höjd: 381 meter med spira. Antal våningar: 102
© New York Public Library

”Empty State Building” nära ett ras

Den festliga invigningen glömdes snart bort när depressionens vardag gjorde sig påmind. Arbetslösheten hade ökat explosionsartat och de flesta av de 3000 arbetarna tvingades stämpla när arbetet var över, utan hopp om nytt arbete.

Krisen drabbade även Smith och Raskob. Uthyrningen av kontoren skulle ha varit en guldgruva men ingen hade råd att flytta in i nybygget. 

Byggnaden som kostat 41 miljoner dollar (ca 600 miljoner i dag) stod tom, och sarkastiskt döpte New York-borna skyskrapan till Empty State Building. 

Al Smith lät dock lamporna i byggnaden vara tända dygnet runt för att lokalerna inte skulle se tomma ut och snart fylldes faktiskt den enorma marmorlobbyn av förväntansfulla människor. 

New York-borna strömmade nämligen till för att få åka hiss upp till utsiktsdäcket. Under 1931 plockade nära en miljon personer upp en dollar ur fickan för att få åka med de 70 sekunder det tog för hissen att komma upp till 86:e våningen och få titta ut över Manhattan.

Intäkterna från utsiktsdäcket räddade Raskob och Smith från konkurs, och Empire State Building blev en konkret symbol för att New York hade blivit världens ledande storstad.

Kanske är du intresserad av...