En stålpakt med nazisterna

Efter besöket blev Mussolini övertygad om att nazisterna var oövervinnliga och någonting att efterlikna. Därför införde han 1938, till sin judiska älskarinnas förtret, anti-judiska lagar liknande dem som fanns i Tyskland.

I maj året därpå ingick Mussolini och Hitler den så kallade stålpakten i vilken Italien och Tyskland förband sig att stötta varandra i händelse av ”krigiska förvecklingar” med tredje part. Den alliansen blev ödesdiger för Mussolini och Italien.

Redan före andra världskrigets utbrott var många italienare skeptiska till vänskapen med tyskarna. De fruktade att Hitlers evinnerliga prat om krig och ­expansion skulle bli verklighet och att han också skulle dra in italienarna i oöver­skådliga problem. De fick rätt.

Trots att Il Duce i största hemlighet hade låtit Hitler förstå att Italien inte var redo att gå ut i krig förrän ”i slutet av 1942” hade Führern inga tankar på att vänta så länge.

Den 1 september 1939 gick tyskarna in i Polen, varpå Storbritannen och Frankrike förklarade krig mot Tyskland. Andra världskriget hade börjat. Trots stålpakten drog sig dock Mussolini för att ge sig in i kriget.

Inte förrän tyskarna i maj 1940 hade plöjt genom Belgien, Holland och Frankrike kom han fram till att Italien borde hoppa på tåget på segerherrens sida om landet nu skulle få en bit av kakan.
Pietro Badoglio, arméns generalstabschef, varnade Mussolini för att armén var fullständigt oförberedd och inte hade tillräckligt med varken uniformer eller­ vapen. Men Mussolini avfärdade honom och lovade att kriget skulle vara över redan i september samma år.

”Vi behöver bara några få tusen döda för att kunna delta i fredsförhandlingarna­ som en krigförande makt”, försäkrade Mussolini.
I juni 1940 gav han sina trupper order om att angripa Frankrike.

Italiens krigsinsats en fars

Mussolinis karriär som fältherre blev ett fiasko. Han gav order om flera stora offensiver i Medelhavsregionen men överallt slutade krigstågen i misslyckanden. I Egypten tvingades italienarna tillbaka av en betydligt mindre brittisk styrka och i Grekland var det bara en omfattande hjälp från tyskarna som förhindrade en total katastrof.

Nederlag följde på nederlag och Mussolinis popularitet minskade i samma takt. Italienarna hade ont om mat och en total avsaknad av allt ifrån medicin till kläder. Soldaterna tvingades strida vid fronten trots en fullständig brist på både materiel och kartor och med en usel organisation för en sak som de inte riktigt trodde på. Tiotusentals soldater överlämnade sig åt fienden – många utan­ strid.

Mussolini reflekterade inte ett ögonblick över att just han var skuld till de katastrofer som drabbade landet. Han skyllde på sina officerare och tog till omfattande utrensningar. Diktatorn led av våldsamma humörsvängningar; ena dagen lovade han italienarna en snabb seger, nästa dag hånade han sina landsmän. Han anklagade dem bland annat för att vara ”en fårras” och ett ”känslosamt och ovärdigt folk”.

I augusti 1941 omkom hans son Bruno i en flygkrasch. Förutom sorgen plågades Mussolini av svåra magsmärtor och han tappade allt hår. På grund av hans skinande blanka hjässa fick han snart öknamnet ”provolone” efter en klotrund, gulaktig ost. Den en gång så mäktige ledaren ingav inte lika mycket respekt längre.

Den 10 juli 1943 landsteg allierade trupper på Sicilien och därmed blev det uppenbart att Italien hade förlorat. Två veckor senare kallade det fascistiska storrådet till krismöte i Palazzo Venezia i Rom. Trots att Mussolini plågades av magsmärtor deltog han energiskt i mötet. Han höll ett två timmar långt tal där han osammanhängande och med flera pauser försökte försvara sig mot den hårda kritiken – till ingen nytta. Efter en omröstning avsattes Il Duce som diktator, ett beslut som fick stöd av kung Viktor Emanuel III.

”Du är den mest hatade mannen i Italien”, sade kungen till Mussolini som arresterades och fördes till ett tomt skidortshotell på två kilometers höjd på Grand Sasso-platån mitt i landet.
Här, i det som ex-Ducen kallade ”världens högst belägna fängelse”, fördjupade han sig i Nietsches skrifter och skrev brev, bland annat ett till sin hustru. I det försäkrar han att ”i 21 år har jag arbetat oegennyttigt, utan uppehåll och med fullständig lojalitet gentemot Italien” och att hans ”samvete är rent”.

• Föregående Sida 4 av 5 Nästa