De ”avlidna” lades på bårar varifrån de rent teoretiskt kunde resa sig ifrån de döda. 

© Bridgeman Images

Skräckslagna européer ville undgå förfärligt begravningsfenomen

Lik med träflisor under naglarna, döda med stora avrivna hårtussar mellan fingrarna och gravida kvinnor som födde barn i kistan. I 1700-talets Europa berättades det fasansfulla historier om levande begravda. Skräcken för att vakna upp under ett kistlock var så utbredd att folk gjorde allt för att gardera sig mot detta rysliga öde.

13 oktober 2017 av Stine Overbye

När Margorie McCall år 1705 avled efter flera dagars feber beslöt hennes man att låta begrava henne snabbt för att de övriga i familjen inte skulle smittas. 

Margories kista sänktes ned i jorden i norra Irland bara några timmar efter att hon dött.

Men gravfriden blev kortvarig. Efter mörkrets inbrott smög sig några gravplundrare in på kyrkogården för att stjäla­ den döda kvinnans vigselring av guld. Ringen satt ordentligt fast så männen tog fram en kniv och började skära av fingret.

I samma sekund slog den döda kvinnan upp ögonen och öppnade munnen i ett öronbedövande skrik. Utan att vända sig om flydde gravplundrarna i fullständig panik från kyrkogården. 

Margorie McCall kravlade sig upp ur kistan och med blodet rinnande från handen och de vita likkläderna fladdrande i vinden stapplade den chockade kvinnan hem genom nattens mörker. Där knackade hon försiktigt på dörren.

När den sörjande änklingen hörde den välbekanta knackningen sade han till sina barn: ”Om er mor inte nyss hade dött skulle jag kunnat svära på att hon kom hem nu!”

Han öppnade dörren, och där utanför stod hans fru – livs levande.

Historien om Margorie McCall som begravdes levande är bara en av många som florerade i Europa på 1700-talet.

I en tid då läkarna inte visste tillräckligt om anatomi för att säkert kunna avgöra om en person var kliniskt död eller bara djupt medvetslös var det inte ovanligt att folk kvicknade till nere i kistan – påstods det.

Det var ingen slump att historierna började spridas just vid den här tiden. Tidigare hade det varit vanligt med kremering, men på 1700-talet blev det modernt med kistbegravningar. 

Därmed fanns en risk att folk kunde begravas för tidigt, och under 1700- och 1800-talen kunde dödgrävarna berätta hårresande historier om uppgrävda kistor som hade klösmärken och torkat blod på insidan av locket; den döde hade tydligen inte varit riktigt död när kistan sänktes ned i jorden.

I hela Europa berättades det om lik som hade träflisor under naglarna eller sönderslagen panna efter att ha bankat huvudet mot kistlocket i ett förtvivlat försök att ta sig ut. 

Andra döda höll tjocka hårtussar i händerna, eller hade avbitna fingrar sedan de skadat sig själva i ångestattacker.

De fasansfulla berättelserna orsakade hemska mardrömmar, och de allra flesta människor oroade sig för att bli begravda i förtid. 

Den danske författaren H.C. Andersen (1805–75) hade ett eget sätt att försäkra sig om att inte bli levande begravd: varje kväll fäste han en lapp på sin nattskjorta, med texten: ”Jag är bara skendöd.”

Det hände att gravar öppnades av gravplundrare på jakt efter bland annat smycken.

© Polfoto

Inte prenumerant? Köp tidningen här:

Den döde skulle kittlas med fjädrar

På 1700-talet ansågs frånvaro av andhämtning och puls vara säkra dödstecken. 

Problemet var bara att djupt medvetslösa personer, som inte visade minsta livstecken, riskerade att hamna i samma ”hög” som de verkligt döda, även om de fort­farande levde. 

Risken för sådana misstag var överhängande. År 1740 skrev den danske anatomen Jacob B. Winsløw en bok om osäkerheten kring dödstecken.

Inledningsvis konstaterade han att ”döden är säker, i så måtto att den är oundviklig, men samtidigt osäker då dess diagnos ibland är felaktig”. Han fortsatte:

”Erfarenheten har lärt oss att många förmodat döda har visat sig vara vid liv, då de rest sig ur sina kistor eller rentav ur sina gravar.”

Winsløw ansåg att det enda säkra dödstecknet var att kroppen började ruttna, och han rekommenderade därför att ingen skulle begravas före ”tre hela dagar av livlöshet”.

Det förmodade liket skulle i stället läggas i en varm säng och utsättas för en rad tester. Man kunde t.ex. kittla den livlösa kroppen med en fjäder och gnugga tandköttet med vitlök. 

Om inte det hade effekt borde man ta till nyspulver, piskning och eventuellt lavemang. Ett annat knep var att utsätta den döde för ”hemska skrik och överdrivet oväsen”.

Om inte heller den behandlingen hade effekt kunde man sätta in mer drastiska metoder, som att till exempel hälla varm urin i personens mun, skära honom under fötterna, sticka in spikar under tånaglarna eller hälla kokande vax på den livlöses panna.  

Svensk låg 16 timmar under isen

Winsløw var välkänd i läkarkretsar men det var tack vare den franske läkaren Jean-Jacques Bruhier som danskens bok nådde en bredare publik. 

Bruhier översatte boken till franska och lade till en mängd fantastiska historier om folk som blivit levande begravda. 

Bruhier berättade om ”lik” som bankat förtvivlat på kistlocket, om män som vaknade upp och skrek av smärta när läkaren började obducera dem, och om personer som återfått medvetandet när deras grav öppnats av gravplundrare. 

Men de flesta historierna handlade om levande begravda som inte klarat sig: döda som hittats i onaturliga ställningar i kistan eller med sönderriven liksvepning.

För att bevisa att en person faktiskt kan vara vid liv trots att andhämtning och puls saknas, fyllde Bruhier på med en mängd uppseendeväckande exempel. 

Fransmannen beskrev bland andra en svensk trädgårdsmästare som vintern 1646 hamnat under isen och legat där i 16 timmar men överlevt. 

Han berättade också om en ung tysk som klarat sig trots att han varit under vattenytan i 15 dagar.

Bruhiers bok gavs ut år 1742 och blev genast en bästsäljare. Läsarna slukade boken och de sammanlagt 181 fallen som Bruhier redovisade var så skrämmande att ingen kunde glömma dem igen. 

Några år senare översattes boken till flera andra språk och snart hade Bruhier skrämt upp människor i stort sett hela Europa.

I kölvattnet på Bruhiers bok följde en mängd småskrifter och tidningsartiklar om förtida begravningar. Berättelserna var oftast författade av skribenter med mer känsla för dramatik än för källkritik. 

I synnerhet historier om små barn som plötsligt reste sig ur kistan var populära, och de hade alla det gemensamma att barnets mor dog av chock efter den oväntade återuppståndelsen. 

Det fanns även många personer som kunde berätta om hur de personligen räddats ur gravens djup i sista sekunden. 

Ingen litade på läkarna

Alla dessa ögonvittnesskildringar från dödsrikets farstu ledde – tillsammans med Bruhiers böcker som ständigt trycktes i nya upplagor – till att det infördes en ny praxis i nästan alla länder i Europa. 

De döda lades inte i graven förr­än tidigast efter ett dygn, och oftast inte förrän efter 48 timmar. Detta var en markant förändring; tidigare, och i synnerhet i samband med epidemier som pest och kolera, hann folk knappt dra sin sista suck innan de begravdes.

Bruhier hade sått fröet till en folkhysteri, och ingen vågade längre lita på att läkarna kunde se skillnad mellan liv och död. 

Över hela Europa började folk skriva testamenten där de bad om att bli uppskurna innan de lades i graven. 

Hos välbeställda i Storbritannien blev det populärt att testamentera sin för­mögenhet till husläkaren – om han lovade att kontrollera så att den avlidne verkligen var riktigt död.

I slutet av 1700-talet skänkte till ­exempel den brittiske antikvarien Francis Douce 200 guldmynt till sin läkare som betalning för att läkaren skulle skära ut hjärtat ur kroppen före begravningen. 

En lady Dryden från North Hampshire gav sin husläkare 50 pund, en hel förmögenhet, som tack för att han skulle skära halsen av henne innan hon placerades i kistan. 

Och en annan kvinna, Elizabeth Thomas, beordrade sin läkare att slå en lång metallspik genom hjärtat på henne.

Tre säkra dödstecken

  1. Likstelhet i musklerna kommer oftast efter två-tre timmar – först i käken.

  2. Likfläckar – en röd­aktig missfärgning på kroppens lågt belägna delar. Syns efter ca 30 min.


  3. Förruttnelsen startar genast efter döden och kroppen börjar lukta redan efter några timmar.

Läkarna var inte överens

Medan européerna försökte gardera sig mot att bli instängda i ett underjordiskt fängelse – vissa krävde rentav att få en pistol med sig i kistan för att kunna skjuta sig själva om det behövdes – diskuterade läkarna osäkerheten kring dödstecknen. 

Läkarna var långtifrån eniga, och delade upp sig i tre oförsonliga läger. 

En grupp insisterade på att det var enkelt att skilja mellan levande och döda, en annan grupp hävdade att förruttnelse och likstelhet var de enda säkra dödstecknen, och den tredje gruppen påstod tvärsäkert att endast förruttnelse var ett säkert tecken på att personen i fråga var död.

Den italienske professorn Pietro Manni tröttnade på diskussionen och utfärdade en stor summa pengar som belöning till den läkare som kunde presentera en säker metod att påvisa dödstecken.

De flesta förslag som kom in var mer fantasifulla än genomtänkta. 

En läkare hade uppfunnit en lång nål med en flagga i ena änden – när nålen stacks in i hjärtat skulle flaggan veckla ut sig och fladdra om hjärtat fortfarande slog. 

En annan läkare presenterade en tång att nypa i bröstvårtorna med, och en tredje hade hittat på en termometer som skulle föras in i magen för att mäta om kroppstemperaturen var tillräckligt låg för en dödförklaring.

Inget av de förslagen imponerade på domarna. År 1848 utsågs fransmannen Eugène Bouchut som vinnare. 

Bouchut föreslog att läkaren genom att lyssna på hjärtat med stetoskop i två minuter skulle kunna avgöra om patienten var död. 

Metoden var lika enkel som praktisk, och Bouchut hyllades över hela Europa för sin banbrytande idé.

Tävling lockade galningar

Diskussionen om pålitliga dödstecken avtog emellertid inte med detta. Flera läkare vägrade att använda sig av Bouchuts metod, och fortsatte tänka ut nya sätt. 

En svensk föreslog t.ex. att man skulle stoppa in en insekt i örat på den livlösa kroppen. 

En fransman ansåg att läkaren borde stoppa likets finger i sitt öra – om patienten fortfarande levde borde läkaren kunna höra ett svagt susande från blodomloppet. 

En annan fransman uppfann en tungutdragarmaskin som skulle dra i den dödes tunga i tre timmar.

För att få ett slut på den eviga diskussionen om säkra dödstecken utlyste en fransk adelsman en ny tävling år 1868. 

En av de drygt hundra deltagarna var en frisör som ansåg att håret kunde avslöja om en person var död. 

En annan föreslog att man skulle undanröja alla tvivel kring skendöd genom att injicera in det dödliga giftet stryknin i den livlösa kroppen, och en tredje person rekommenderade att den dödes tinningar skulle brännas med glödande järn.

En del av de mer praktiska lösningarna gick ut på att förse kistorna med spade och stege så att de levande döda själva kunde ta sig upp ur graven. 

Eller så kunde man sätta en trumpet i munnen på den döde för att han skulle kunna blåsa en fanfar från underjorden.

Vinnare i tävlingen blev en tysk professor som föreslog att den livlöse skulle skrubbas med en hård borste ett par timmar efter dödsögonblicket. 

Om huden blev som pergament av behandlingen var personen garanterat död, konstaterade professorn.

Var tionde blev felaktigt begravd

Trots att läkarna med tiden fick allt säkrare metoder för att skilja levande från döda, kunde man med jämna mellanrum fortfarande läsa diverse mardrömshistorier om levande begravda i tidningarna. 

Ingen visste hur vanligt ­fenomenet var i verkligheten, men en tysk läkare gissade att var tredje person begravdes i förtid. 

Den siffran betecknades som överdriven av en brittisk och en svensk läkare, som båda på något sätt hade kommit fram till att det snarare rörde sig om en av tio.

Andra undersökte saken lite mer ingående innan de uttalade sig. En av dem var Eugène Bouchut, vinnaren i den första dödsteckentävlingen. 

Under 1860-talet gick han och några av hans kolleger igenom allt tillgängligt material om levande begravda – bland annat tidningsartiklar och medicinska tidskrifter – och drog den entydiga slutsatsen att historierna var rent påhitt, och att flera vetenskapliga artiklar i oroväckande stor utsträckning hade baserats på de utbredda vandringssägnerna.

Den franske professorn Paul Brouardel ägnade hela 20 år åt att gräva i historierna om levande begravda. 

Efter att ha rest från land till land och från stad till stad, och efter att ha intervjuat en mängd läkare, myndigheter och anhöriga, kunde han konstatera att inte en enda av ­alla de historier som publicerats i tidningarna hade någon förankring i verkligheten. 

Men, betonade de lärde, det fanns enstaka, väl dokumenterade fall av förtida begravningar. Den sortens hemska händelser var emellertid långt ifrån så vanliga som man skulle kunna tro.

Begravningsskräcken blev ett tema i böcker och senare i skräck-filmer.

© Mary Evans

Hund dog efter tre timmar

Det fanns inte heller några vetenskap­liga bevis för att människor kunde över­leva i timmar, eller rentav dagar, nere i graven som det berättades i vandringssägnerna. 

Redan på 1700-talet hade den tyske vetenskapsmannen Ernst Hebenstreit räknat ut att en kista innehöll syre för högst en timme, och år 1859 undersökte hans landsman, läkaren von Röser, saken i ett experiment: han stängde in en stor hund i en lufttät kista med glaslock. 

Efter tre timmars dödskamp dog hunden. von Röser konstaterade att hunden tog upp mindre plats i kistan än vad en människa skulle göra, och därmed hade den mer luft att andas. Läkarens slutsats blev att en människa kan överleva i högst 60 minuter.

Skräcken för att bli levande begravd försvann i takt med att läkarvetenskapen blev mer pålitlig. 

Folk började våga tro på att läkarna kunde tyda dödstecknen, och under 1900-talets första hälft kunde det gå både månader och till och med år mellan de sensationella rubrikerna om levande begravda.

Men så snart någon sådan skräckhistoria publicerades blossade paniken upp på nytt. 

I synnerhet en händelse år 1937 orsakade stor uppståndelse – av den enkla anledningen att den, till skillnad från de flesta andra historier från gravens djup, var sann.  

Överlevde två dagar under jorden

När den 19-årige fransmannen Angelo Hays förlorade kontrollen över sin motorcykel kastades han av och flög med huvudet före in i en stenmur. 

Ortens ­läkare tog genast hand om det svårt sargade trafikoffret och lyssnade försiktigt på hans hjärta med ett stetoskop.

Läkaren fann varken hjärtljud, puls eller andhämtning och dödförklarade den unge mannen. 

Tre dagar efter olyckan­ begravdes Hays, och ungefär samtidigt upptäckte hans försäkringsbolag att pojkens far tecknat en livförsäkring på 200 000 franc för sin son, bara några veckor före olyckan.

En inspektör skickades ut för att undersöka vurpan närmare. Den visade sig mycket riktigt vara en tragisk olyckshändelse orsakad av hal vägbana – en traktor hade läckt olja. 

Men försäkringstjänstemannen var envis och insisterade på att liket skulle grävas upp för att man skulle fastställa dödsorsaken.

Två dagar efter begravningen flyttades Angelo Hays därför från kyrkogården till rättsmedicinska institutet i Bordeaux, där läkarna fick sitt livs chock: kroppen var fortfarande varm. 

Hays fördes omedelbart till sjukhuset och efter flera operationer och en lång konva­lescens återhämtade han sig helt och hållet.

Angelo Hays hade haft en otrolig tur: Jorden som han begravdes i var både torr och lös, kistan hade varit otät, och hans syreförbrukning hade varit extremt låg eftersom han låg i djup koma.

Tvåhundratrettiotvå år efter att Margorie McCall tvärt satte sig upp i sin grav i Irland hade Angelo Hays på samma sätt räddats till livet av en ren slump. 

Men till skillnad från den irländska kvinnan, som återvände till ett stillsamt liv tillsammans med en ny make, blev den unge fransmannen snabbt en berömdhet.

Hays uppfann en säkerhetskista med inbyggt bibliotek, kylskåp, syreapparat, toalett och larmsystem, och gav sig ut på en demonstrationsturné med sin lyxuppfinning. 

I Bordeaux kom 25 000 betalande åskådare för att se Hays bli levande begravd, och i en direktsändning i rikstäckande tv tog han sina landsmän med storm då han började sjunga på en munter visa ur gravens djup.

Läs mer

 Jan Bondeson: Buried Alive: The Terrifying History of Our Most Primal Fear, W.W. Norton & Co., 2002. Walter Hadwen: Premature Burial: How It May Be Prevented, Hesperus Press, 2012 Nicolaus Equiamicus & Franz Hartmann: Lebendig begraben, Ubooks-Verlag, 2010.

Läs mer om levande begravda: tinyurl.com/qdvkcw2

Kanske är du intresserad av...