Pehr Hilleströms målning av ett 1700-talshem illustrerar väl hur viktiga de små ljuskällorna var.

© Nationalmuseum

När mörkret skingrades

Fram till senare halvan av 1800-talet präglades de svenska hemmen av ett kompakt mörker vintertid, med inslag av svaga ljus­källor. Med fotogen­lampan och den elektriska glöd­lampan skulle allt förändras.

12 oktober 2017 av Jan Garnert / Släkthistoria

Förr i tiden kunde ingen belysning skingra mörkret i de svenska hemmen, bara lysa upp lite grand. Ljuskällorna var små punkter i ett omgivande mörker. De som hade råd tände ett talgljus, en oljelampa eller ett vaxljus, men den vanligaste belysningen var elden som brann i den öppna spisen. Så var det fram till 1860-talet, då fotogenlampan kom till Sverige och övertog rollen som den centrala ljuskällan i hemmet.

Bara några årtionden senare kom den stora revolutionen, den elektriska glödlampan. Men hur var det att leva innan dess, på den tiden då vi inte hade lärt oss att på konstgjord väg omvandla natt till dag?

Kilian Zolls bilder

Det vi känner till om gamla tiders ljus och mörker vet vi inte minst tack vare de konstnärer som målade kvällsbilder med stor realism. En av dem var Kilian Zoll (1818–60), en konstnär som aldrig blev framgångsrik.

Hans skissböcker finns bevarade på museet Kulturen i Lund. De är guld värda för den som vill leva sig in i och få en känsla av det förflutna.

FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – KLICKA HÄR!

I ett torp i Småland, i närheten av Eksjö, tecknade Zoll en kväll en bild av en man, en kvinna och ett barn. Den bilden berättar det viktigaste som finns att säga om belysning
förr i tiden.

Bara en ljuskälla

Flickan sitter och läser vid ljuset från den öppna spisen. Mannen har tänt en lyssticka av furu för att få bättre ljus att arbeta vid. Kvinnan vid sin spinnrock sitter mörkast av de tre, men hon kan säkert med sina fingrar ändå bedöma om tråden hon spinner blir bra nog.

Kilian Zolls bild visar oss att i icke-elektriska miljöer var det inte säkert att synsinnet kunde göra lika stor nytta som i dagsljus.

MYTERNA OM VALLONERNA I SVERIGE

Människan är inget nattdjur utan beroende av dagsljus eller belysning för att vara aktiv och verksam, men de flesta som levde i vårt mörka land förr nöjde sig ändå med att ha bara en enda ljuskälla tänd. Orsaken var brandfaran och sparsamhet med ved och talg.

Till fester och högtider gjordes omfattande ljusarrangemang, så kallade illuminationer, som fick stor effekt i nattmörkret. På den här målningen har konstnären Pehr Hilleström avbildat ett sådant arrangemang på Skeppsholmen i Stockholm. 

© Nationalmuseum

Anpassade dygnsrytmen

Ingen var å andra sidan van vid något annat. Man anpassade helt enkelt sin dygnsrytm efter dagsljuset. Sommarhalvårets dagsljus till långt in på kvällen betydde ofta långa arbetsdagar, vintern däremot kunde bli en tid av relativ vila. 

Bara den som hade råd att slösa med belysningen kunde unna sig att sova mitt på dagen och sitta uppe sent vid tända ljus. Bra belysning var kort sagt en fråga om klass – man behövde ha pengar och god tillgång på talg och bivax.

KAN MAN LITA PÅ DNA-TESTEN?

I dag vet vi också, tack vare historikernas forskning, att Kilian Zoll tecknade sin bild under de allra mörkaste åren i Sveriges historia, perioden från 1800-talets början fram till 1860-talet. 

Aldrig tidigare eller senare har en så stor del av befolkningen levt under lika ekonomiskt enkla förhållanden – och med lika torftig belysning. Det var årtiondena före fotogenlampans genombrott som antalet pigor, drängar, lantarbetare och andra egendomslösa ökade dramatiskt på landsbygden. Det gjorde också de fattiga i städerna.

Södra Hestra och Burseryd

Inte så långt från Eksjö härstammar en del av min släkt, närmare bestämt från trakten av Södra Hestra och Burseryd. Jag undrar ibland om några av dem kan ha levt och bott som den lilla familjen på Kilian Zolls bild.

 Ännu mer har jag undrat hur mörkt där måste ha varit också utomhus, de gånger det var snöfritt under vintrarna. Hur var det att leva då, under perioden från november, med sitt fuktgrå kvällsmörker, till vårljusets återkomst?

FALSKA ANOR OCH JÄDERLUNDARE

På min mammas sida härstammar jag från Ångermanland, närmare bestämt Själevad, så långt jag kunnat följa släkten bakåt i tiden, det vill säga till början av 1700-talet. 

Där i norr, i byar som Sörvästansjö, Norrvästansjö och Nävertjäl, var vintrarna kalla, men där fanns snö som lyste upp landskapet. I Själevad var det nästan aldrig ”svartvinter”, ett talande gammalt ord som betyder vinter utan snö.

Kilian Zolls teckning Torp mellan Eksjö och Rödjenäs gjordes omkring 1850.

© Kulturen Lund

Fotogenlampans intåg

Under mycket lång tid i historien förändrades belysningen långsamt eller knappast alls, men från 1860-talet förändrades sedan allt. Först med fotogenlampor som snabbt ersatte nästan all annan belysning i de svenska hemmen – redan på 1870-talet fanns de i alla sorters hem, från skånska herrgårdar och statarbostäder till älvdalarnas byar och samhällen längst i norr.

SÅ HITTAR DU VALLONERNA!

Men den stora skillnaden kom med det elektriska ljuset, den enda förändring i belysningshistorien som egentligen är värd att prata om, i alla fall om man ser historien i ett långt perspektiv. 

Uppfinningen av det elektriska ljuset, och särskilt glödlampan från 1910-talet, blev den hittills viktigaste händelsen i människans historia, i alla fall när det gäller balansen mellan ljus och mörker i våra liv.

Fotogenlampan fanns i alla hem från 1870-talet.

© Staffan Jönsson/IBL

Elektricitetens genombrott

Det var på 1870-talet som elektrisk belysning började användas i Sverige, första gången som arbetsbelysning på ett par sågverk i Hälsingland och Dalarna, Marma och Näs, 1876.

Men det var glödlampan med volframtråd som från 1910-talet gjorde elektrisk belysning till standard i svenska hem. I samma takt som det drogs elektriska ledningar från kraftstationer och elverk till gårdar på landet, till städer och byar, blev fotogenlampan historia.

Mellan Kilian Zolls bild och Carl Larssons bild av sin hustru Karin som skalar äpplen är det inte mer än femtio år. Två bilder, två hem, två verkligheter. Ett annat ljus är ett annat liv.

SÅ TYDER DU SKRIVSTILEN!

Familjen Larsson hade på 1890-talet flyttat till en liten gård i Sundborn i Dalarna och där utgjorde förstås fotogenlampor hemmets belysning. Något alternativ existerade inte. Men bara några år senare ville Elektriska belysningsaktiebolaget i Falun bygga ett kraftverk i Sundbornsån för att kunna få mer elektrisk ström in till Falun. 

1903 stod kraftverksbygget klart, men de elektriska ledningarna drogs inte bara till Falun. Familjen Larsson fick också elektriskt ljus. För marken de avstått till belysningsbolaget fick de för all framtid rätt till elektrisk ström för sju glödlampor.

1904, när Carl Larsson målade tavlan ovan, hade det elektriska ljuset precis börjat sitt intåg i svenska hem.

Natt till dag

Den 14 mars 1903 skriver Karin Larsson till sin mor och berättar att i dag har ”vi gått och knäppt på och fröjdat oss åt vårt elektriska ljus”. Över bordet i matsalen hängde nu två glödlampor. De lyste rakt ner på bordet. 

Aldrig förr hade någon belysning hängt upp och ner och ändå kunnat lysa. Och aldrig tidigare hade en enda ljuspunkt lyst upp ett helt rum. Nu kunde människan göra natt till dag.

VAD BETYDER MANTAL?

Bekvämt var det också att elektriska lampor varken osade, luktade eller behövde fyllas på med bränsle. Inte heller krävde lampglaset någon rengöring. Glödlampor var ljus utan eld.

Nytt var också att det inte längre var någon fara att lämna ett rum med belysningen tänd och barnen kunde utan vidare ges förtroendet att få tända lamporna även om ingen vuxen var hemma.

I det moderna samhället uppstod efterhand en uppsjö av olika elektriska ljuskällor: golvlampor, taklampor, skrivbordslampor, julljusstakar, lysrör i kökslampan, och mycket mer. Till en början hade det varit gott nog att den elektriska belysningen lyste upp. 

På 1950-talet ökade intresset för heminredning stort och lampor fick en central roll både som praktiskt ljus och som mysbelysning.

Dekorativ belysning

Men efterhand ville allt fler inte bara tända sina lampor för att kunna se bra, utan också för att se på själva ljuskällan. Belysning blev trivselbelysning, mysljus och dekorationsbelysning. Ett ännu nyare ord är ljusdesign.

Att möblera med ljus blev modernt på 1950-talet, samtidigt som plast blev ett flitigt använt material vid lamptillverkning. Precis femtio år efter att Karin Larsson satt och skalade äpplen i Sundborn, ritade formgivaren Hans Bergström en lampa helt i plast.

Den började tillverkas på hans ateljé Lyktan i Åhus och belönades 1954 med guldmedalj vid Triennalen i Milano, den finaste utmärkelse svensk belysning dittills fått. Lampan tillverkas fortfarande och kallas ”Struten”.

PIPPI LÅNGSTRUMPS PAPPA I VERKLIGHETEN

Kilian Zoll, Carl Larsson och Hans Bergström var barn av sin tid, och de var alla tre också fångade av ljuset. Om de kunnat se vad som händer med ljuset just nu, på 2010-talet, så är jag säker på att de alla tre hade fascinerats. Och förvånats – även Hans Bergström som avled så sent som 1996.

Fortfarande på 2010-talet är belysningen elektrisk, men LED och annan ny teknik, en ny tidsanda och modern ljusdesign väcker frågan om vad som händer med belysningen just nu. Den största ljusrevolutionen har vi bakom oss, men fortfarande utvecklas belysningen hela tiden.

Publicerad i Släkthistoria 8/2016

Kanske är du intresserad av...