Kökspersonalen kunde åstadkomma ett otal rätter på temat ”kött
med kött”.

© Bridgeman

Glöm stenåldersmaten, pröva medeltidskosten

De grisade vid bordet, frossade i kött och satte bagaren i straffstocken. En måltid var inte bara något man skulle få överstökat i medel­tidens Europa; måltiden var dagens höjdpunkt, och såväl stränga regler som moraliserande råd skulle se till att ingen förstörde den.

15 april 2016 av Benjamin Thomas Christensen

Medeltidens bästa kostråd

På medeltiden rekommenderade läkare och präster att man bara åt två gånger om dagen: en stor måltid mitt på dagen och en mindre kvällsvard. Att äta oftare betrak­tades som frosseri och moraliskt fördärv.

”Bara djur åt dygnet runt”, löd det argumentet. Medeltidens experter hade även åsikter om vad folk skulle stoppa i munnen. På 1100-talet skrev den tyska abbedissan Hildegard av Bingen ned en mängd kostråd som uppgavs kunna bota sjukdomar och få kroppen i balans:

  • Dinkel är bra för kroppen och förbättrar blodvärdet. Höjer dessutom humöret.
  • Muskotnöt mildrar bitterhet.
  • Rädisor och rovor försätter kroppen i obalans.
  • Krasse är inte bra för mjälten.
  • Mjölk hjälper mot dåligt humör.
  • Spannmålsprodukter är bra för både friska och sjuka.
  • Ärtor bör bara ätas av friska personer, men ärtsoppa kan vara bra för de sjuka.

Abbedissan Hildegard av Bingen ansåg att sjuka personer borde avstå från ärtor.

© Getty Images

Adeln serverades bara kött

Medan bönder och bybor fick nöja sig med gröt, bröd och grönsaker, höll Europas adel överdådiga banketter, under vilka samhällets toppskick frossade i oerhörda mängder kött.

Egentligen predikade kyrkan mot frosseri, som var en av de sju dödssynderna, men de adliga brydde sig sällan. Kött var nämligen en statussymbol, och på bjudningar gällde det att visa upp hur många olika typer av kött­rätter köket kunde trolla fram.

Vid en förnäm bröllopsbankett i Milano sommaren år 1368, fick gästerna kämpa sig igenom hela sjutton rätter, som alla bestod av olika fantasifulla variationer på temat ”kött med kött”.

Barn drack också öl dygnet runt

Ölet var en oumbärlig del av varje måltid under medel­tiden, och såväl barn som bönder, adliga och kyrkans män drack stora mänger öl varje dag.

På de flesta gårdar bryggde kvinnorna eget öl, eftersom männen i huset ofta drack upp till fyra liter om dagen.

Ölet var som regel svagt, med bara 0,5 procents alkohol. Orsaken till det stora ölintaget var att vattnet ofta var hälsovådligt. Under ölbryggningen kokades vattnet och bakterierna (okända på medeltiden) försvann.

Medeltidens Magdalena Ribbing gav adeln stil

Uppträdanden vid matbordet hörde inte till god ton vid adelns middagsbord.

© Art Archive/Picture Desk

Bland vanligt folk var bordsskick så gott som icke-existerande. Folk rapade och harklade sig och stack smutsiga fingrar i maten.

Något bättre såg det ut vid borden hos de adliga, men de behövde ock­så hjälp med etiketten. På 1400-­talet publicerades flera böcker i vett och etikett – exempelvis av hertigen av Gloucesters tjänare John Russell, som givetvis utgick från sina erfarenheter vid sin herres bord.

Böckerna instruerade exempelvis sina läsare att inte ”kasta sig över maten som grisar och frusta mot­bjudande, medan man smaskar med läpparna”.

Dessutom gav böckerna även rådet att hålla sig från att klia sig i huvudet eller att dela dryckeskrus, för att undvika matrester i vinet.

Bättre bordskick

  1. Doppa inte fingrarna i vinet.
  2. Torka munnen.
  3. Lämna inte din sked i det gemensamma fatet.
  4. Snyt dig inte i bordsgrannens ärmar.
  5. Peta inte tänderna med kniven.
  6. Se dig över axeln innan du kastar avgnagda ben, för att inte råka träffa en tjänare.
  7. Doppa inte fingrarna i såsskålen.
  8. Spotta inte i tvättfatet.
  9. Doppa inte köttet direkt i saltkaret.

De rikas kök liknade det arabiska

Kryddor från Asien och Mellanöstern var oerhört dyra, och bara de mest välbeställda hade råd att importera dem. Kryddorna gav dock sting till adelns måltider. Många historiker jämför adelmännens mat med köket i våra dagars Mellanöstern.

Pesten gav kött på bordet

I början av medeltiden levde bönderna främst av bröd och gröt, men med pestens härjningar i mitten av 1300-talet förändrades allt.

De bönder som överlevt sjukdomen efterfrågades plötsligt som arbetskraft, och gods­ägarna erbjöd god lön – och inte minst kött – till dem som klarat sig, bara de arbetade för godsherren.

Lutfisk – rätten som står sig än!

Medeltiden hade många fastedagar under året och då bytte man ut kött mot fisk. Bis­kop Brask i Linköping och Gustav III älskade lutfisk – som från början kom från Tyskland eller Nederländerna.

Den 9 december, på Annadagen, är det enligt traditionen dags för vatten­läggning av julens lutfisk, men på medel­tiden var lutfisk en allmän helg- och festrätt året om.

Lögnaktiga bagare sattes i straffstocken

Bröd var en viktig del av medeltidens kost, och exempelvis England införde stränga lagar och regler för bagarna.

Deras bröd skulle enligt ”bröd- och öl­lagen” från mitten av 1200-talet göras på finmalet mjöl, och de fick inte heller ta ut överpriser.

Om brödet vägde för lite kunde bagaren straffas. Första, andra och tredje gången bagaren fuskade med vikten fick han bara böter. Dristade han sig till att luras en fjärde gång, var det allvar.

”Om han syndar ofta, och inte tänker ändra sin väg, ska han straffas på kroppen. Det vill säga i straffstocken”, varnade lagen.

Kanske är du intresserad av...