Såväl pluderhosor som Rhengreve­byxor var populära i herr­modet i slutet av 1500-talet och fram till mitten av 1600-talet. 

© William Larkin

Fem skäl till att männen lät klänningen falla

En kjortel var länge europeiska mäns vanligaste plagg. Till slut fick den dock ge vika för de mer praktiska byxorna.

9 november 2017 av Karen Torp-Pedersen

En riktig man bar kjortel. Så var det ­åtminstone i Europa under många hundra år. 

De gamla grekerna mena­de att män i byxor var barbarer – deras ärke­fiender, perserna, hade nämligen byxor på sig.

Männen föraktade byxor under lång tid, men till slut tvinga­des de tänka om. Ben­beklädnad var praktiskt – särskilt i krig. 

En kjortel var definitivt inte värmande och synnerligen svår att röra sig i, både när man som soldat skulle korsa landgränser i bitande kyla ­eller färdas åtskilliga mil på en hästrygg.

De sista som fick ta av sig plagget var de små gossebarnen. De hade klätts i klänningar med spets och krage långt inpå 1900-­talet. 

I dag är dopklänningen den sista kvar­levan från en tid då även små pojkar bar klänning.  

Inte prenumerant? Köp tidningen här:

1. Kjolen föll med romarriket

År 400–500: I romerska riket skulle en utbildad man, och en man av betydelse, bära tunika och toga. 

Det var bara barbarer och slavar som hade byxor på sig – ett bruk som romarna tagit över från grekerna. 

När romarriket expanderade blev inställningen till byxor mer liberal. De var trots allt mer praktiska när soldater skulle rida, arbeta och slippa frysa. 

När romarriket föll blev byxorna en del av soldatuniformen och de korta hosorna smög sig in hos eliten om vintern, gömda under den långa togan.

2. Rustningen skavde på benen

1100–1400: Krig skulle vinnas i byxor. Det stod helt klart när den förste riddaren klädde sig i pansar. 

Utan byxor skulle plåten gett blodiga skavsår på benen, och när vintern kom skulle riddaren ha frusit ihjäl utan isolerande underkläder. 

Byxor var en absolut nödvändighet. I början hade riddarna kjortlar utanpå rustningen. 

Men de fladdrande plaggen var bara i vägen under strid och lämnades ganska snabbt därhän. 

Byxor var ett måste under rustningen.

© The Walters Art Museum

3. Revolutionärerna ville inte ha lull-lull

1500–1800: Peruker, puder och silkes­strumpor ihop med höga klackar, knäbyxor och en doublet – en åtsittande midjejacka – var modet för män i de europeiska kungahusen. 

Men när Frank­rikes kung Ludvig XVI avrättades fick fransmännen brått att distansera sig från hovets feminina stil. 

De revolutionära föredrog långbyxor utan några detaljer. 

4. Löst sittande kläder var livsfarliga

1800-talet: När industrialiseringen kom tog männen av sig de bylsiga byxorna och långa förklädena. 

Maskinerna i fabriken var ofta rena döds­fällorna och många arbetare miste livet, särskilt när de blev trötta efter långa dagar i de heta verkstäderna. 

De föll ofta ned från ställningar eller kom i kläm i maskinerna.

Löst sittande kläder ökade risken för olyckor eftersom de kunde fastna och dra med sig arbetaren in i maskinen. 

Därför blev åtsittande byxor och kroppsnära skjortor en fråga om liv och död. 

Liten och gullig ser han ut, USA:s framtida president Franklin D. Roosevelt.

© Smithsonian Institution

5. Gossebarnen är inga dockor

1900-talet: Fram till 6-årsåldern var gossar klädda som små flickor. Håret fick växa och de kläddes

i spetsklänning. Det var nämligen lättare att byta blöjor under kjolen. När de fyllde sex blev de officiellt pojkar. 

Då klipptes håret och de fick även ta på sig byxor. Inte förrän i början av 1900-talet förändrades barnmodet, innan dess hade barn betraktats som asexuella varelser. 

År 1905 publicerade Freud sin teori om barns sexualitet, och det blev modernt att under barnets första år avspegla könet genom klädseln. Rosa var dock en färg för pojkar ända fram till 1950-talet. 

Läs mer

smithsonianmag.com/arts-culture/when-did-girls-start-wearing-pink-1370097/

Kanske är du intresserad av...